Nu har denna vårkyla nog trängt in i varje del av mitt sinne. Tömt ut den sommarbris som än hade dröjt sig kvar på min hud. Med sin bleka hand har den svept bort de små fräknar som vågat titta fram. När sinnet är så tungt finns det bara ett fåtal omständigheter som kan skrämma fram det goda humöret. En av dessa är förstås musik, men kanske är det nog ändå så att jakten på ny kunskap är som piggar upp mitt dystra sinne som mest. Litauen kommer här till min undsättning och slår upp för mig helt okända portar.
En sådan ny litauisk pärla som bländat mig med sin tjuskraft är tonsättaren, konstnären och kulturpersonligheten Mikalojus Konstantinas Čiurlionis (1875-1911). Trots att han rycktes bort alltför ung, han blev blott 35 år, var hans verkförteckning mycket lång. Men tyvärr gick ett stort antal av hans verk förlorade under andra världskriget. Idag återstår bara (!) runt 400 verk, och flera av dessa är blott skisser eller fragment av verk. Vad som däremot står klart är att han med sin gärning var grundaren av den litauiska professionella musiken, och att han idag anses vara en av Litauens viktigaste tonsättare. Bland de verk som ofta omnämns återfinns några symfoniska dikter, såsom “Havet” (“Jūra”) från 1903-1907.
När Čiurlionis var i 20-årsåldern började han måla. Han studerade även på konstskola, men förkastade utbildningen med orden: “de lärde mig praktiskt taget ingenting jag ville lära mig”. Banan som professionell konstnär inleddes också ganska sent i livet, när han var 27 år. I sin konst blandade han olika uttryck, med allt från äldre motiv till fantasifulla varelser inom litauisk folktro samt med kosmologiska element. Den här egenartade förening av olika uttryck har gett att han ses som en av pionjärerna inom den abstrakta konsten. Det är också tydligt att hans musikaliska verksamhet influerade hans konstnärliga uttryck, då verken ofta bär titlar som kommer från musikens värld. Verket nedan, “Sonata nr. 3 – Sonat för en serpent” (på litauiska: “Sonata Nr. 3 -Žalčio sonata”) från 1908 är ett exempel på detta inflytande, även om titeln har fastställts först postumt.
Mikalojus Konstantinas Čiurlionis har alltså en stor betydelse för den litauiska nationella identiteten, och hans anses tillhöra en av de främsta bland deras kulturprofiler. Han brann också för den litauiska kulturen och språket, men hans modersmål tycks ändå ha varit polska. Det skulle vara hans fru, Sofija Kymantaitė-Čiurlionienė (1886-1958), som skulle assistera honom med litauiska. Sofija var författare, lärare och litauisk aktivist vars gärning var lika viktig för Litauen, som hennes makes. Men till henne får vi återkomma en annan gång.
