Se, det har ingenting med att jag inte tycker om staden, men ibland kräver mina sinnen att jag söker mig ut genom dess vävnader och ådror. Genom spårvagnsfönstret ser jag stadens alla årsringar. Hur äldre hus ständigt får sällskap av nybyggnationer. När jag färdats till stadens slut, tar jag mig rakt över den senaste årsringen, den nya och högljudda motorleden, som vävt en omfamnande cirkel kring Kraków. Nu återstår bara några steg över virriga viadukter, innan jag når till livet bortom staden. Där klänger husen i klasar mellan kullarna och de omsorgsfullt plöjda åkrarna.
Jag stannar upp för att blicka ut över fälten och begrundar den tystnad som dessa omgivningar äger, men så bryts mina tankar av ett bekant tjut. Ett olycksbådande ylande, som jag inte alls förknippar med denna rogivande plats. Ty det är det välkända ljudet från ett flyglarm jag hör. Under bråkdelen av en sextiondels minut hinner jag tänka att nu har kriget även kommit hit. Som förstelnad står jag mitt på fältet och försöker samla mina tankar för att avgöra till vilken plats jag borde ta mig. Jag kommer på mig själv med att tänka att det är bara logiskt, att det är det jag ständigt fruktar, men förväntar mig ska ske. Kriget är aldrig långt borta i mina tankar. Det är faktiskt ständigt närvarande.
Men runt om syns livet fortgå som vanligt. En bil kör långsamt förbi. En cyklist pustar upp för backen, helt obrydd om den ylande sirenen. Det tar faktiskt en god stund innan mitt inre slår sig till ro med att flyglarmet bara var en övning, för det som kan komma skall.
Jag vänder min blick åt söder och ser Kraków långt där nere, tryggt inbäddad bland alla hus och kyrktorn. Titta, där långt borta syns ju faktiskt Mariakyrkan, och där skymtar ett rådjur som hoppa upp och ner ur det spirande åkerfältet. Rådjuret drar med mina steg mot en grusväg mellan åkrarna. Och där sticker en lärka upp i skyn. Med sin lilla tunga drillar en av de vackraste av alla sånger som fåglar kan sjunga. Tänk att romarna ansåg att lärkornas tungor var en delikatess. Alltid dessa romare med sina stolliga upptåg.
På en elledning sitter en annan välgörare, som en not på ett notblad, och sjunger en vacker liten slinga. Dess gyllengula bröst skimrar som guld medan de grå små strecken på dess sidor och rygg nästan förefaller vara dit målade av misstag. Ja, så ser den ut, gulhämplingen, som blott mäter 11 cm från näbben till stjärten. Fjäderlätt är den också, med sina 11-13 gram. Den är ganska vanligt förekommande häromkring, men den kommer sällan längre norrut än till Skåne, dit den kom första gången på 1940-talet. Några ensamma stackare har tydligen även vågat sig hela vägen upp till Västerbotten.
Medan jag står där och lyssnar på gulhämplingen tänker jag att ondskan förvisso aldrig är särskilt långt borta, men skönheten bor också precis nästgårds.
