De syns knappt, där de svävar långt däruppe bortom bladens grenar. Som svarta nymåneskärvor glider de fram över den blå himlen. Och om man spetsar öronen kan man urskilja deras välbekanta tjut, så som bara tornseglare kan tjuta, som om de hojtade av glädje över att äntligen vara här. Det är förstås bara inbillning att de tjuter av glädje, men jag drar alltid en lättnadens suck när jag hör dem. Som små pustar av befrielse från vinterns mörker som far ut genom mina läppar.
Ibland leker jag med tanken att följa med dem vart de än flyger, att alltid bo där tornseglare tjuter. Under sommarhalvåret finns de i praktiskt taget hela Europa, men på vintrarna flyger de ner genom vår kontinent över Sahara och hela vägen till bland annat Madagaskar, där de övervintrar. Tänk, man skulle kanske följa med dem något år? Men det är nog också möjligt att jag då inte skulle uppskatta dem lika fullt som jag gör nu.
Det ukrainska namnet på tornseglare är det mycket träffande серпокрилець чорний som betyder just svart skära, eller svartseglare. De har också ett annat mycket välfunnet ukrainskt namn, nämligen коротконожка, vilket betyder kortben. Och de har verkligen mycket korta ben. Till och med det latinska namnet på tornseglare anspelar på deras korta ben, apus apus betyder nämligen fotlös. Deras ben är faktiskt så korta att de har svårt att lyfta igen om de råkar landa på marken. Om du ser en tornseglare som ligger framstupa på marken, kan du ta ett tygskynke och fånga in dem, och försöka kasta dem så långt upp som möjligt. Har du, och tornseglaren, tur kommer den snart börja sväva igen.
Tornseglaren befinner sig också helst i luften och faktum är att under de tre första levnadsåren bara befinner de sig i luften. De äter, dricker och till och med sover i luften. Och de kan ta sig högt, det är inte ovanligt att de flyger sex till sju kilometer upp i himlen. När de väl seglar ner, mot våra låga positioner, för att bygga bo, väljer de helst gamla hus byggda före andra världskriget. De tycker helt enkelt om de material vi idag väljer för att bygga hus. Det är därför som de ofta syns cirkla runt äldre torn eller kyrkor.
Här i Kraków sveper de med sina vingar runt Wawels alla torn, och de verkar främst föredra brandtornet, Baszta Sandomierska, från 1400-talet. Ännu så länge är det bara ett fåtal som anlänt, men i juli och augusti kommer deras små röster helt dominera ljudbilden runt Wawel och kyrkorna i Kraków. Och i mina öron är det en fulländad symfoni, som ingen människas tonsättarkonst någonsin kan alstra.
