I Krakóws utkanter börjar nu fälten transformeras från oansenligt grönt till bländade gult. Ja, det är förstås rapsen, eller guldåkrarna för den som hellre vill det, som på sitt oefterhärmliga sätt förgyller vårt blickfång så här års. Som liten skånsk tösabit lärde jag mig tidigt att älska synen av raps. Med sina små gula blommor tyckte jag att de förkroppsligade jordens pånyttfödelse, och jag ansåg att raps var det mest skånska som fanns.
När jag senare flyttade till Ukraina blev jag alltid lika förtjust när jag såg de gula fälten breda ut sig kring Lviv. Det var som om en bit av Skåne hade kommit till mig. Men i trakten kring Lviv delade man inte alltid min, kanske något, romantiserade syn på rapsen. Många jag mötte menade att raps var ett otyg, som lakade ur näringen ur myllan och gjorde åkermarken obrukbar. Den troligaste orsaken till denna uppfattning kom sig nog av att alltför många jordbrukare hade ägnat sig åt monokultur, alltså odlat raps flera år i rad, vilket dessvärre faktiskt leder till att jorden blir näringsfattig och dessutom gör så att rapsen blir mottaglig för en hel rad av olika sjukdomar och skadedjursangrepp. Det är också därför som man sällan ser rapsfält på samma plats två år i rad. Jag brukar därför varje vår bege mig ut på cykeln för att söka reda på var man kan tänkas odla raps i år, och till min stora glädje har jag redan hittat två platser med vidsträckta fält där rapsen snart blommar.
Raps är förresten en ganska ung gröda. Man tror att den uppstod någon gång under 1500-talet när det skapades en spontan (alltså utan mänsklig inblandning) korsning mellan kål och rova. Så raps är inte släkt med vete eller korn, vilket var en nyhet för mig innan jag skrev dessa rader. Redan på 1600-talet började man odla raps i bland annat Tyskland och Nederländerna, och på 1700-talet syntes de första rapsfälten syntes i Sverige. Men användningen var inte till matlagning utan den odlades för att få smörjmedel och till oljelampor. Det skulle dröja till efter andra världskriget som man började använda raps i matlagning, vilket bidrog till att odlandet tog fart på allvar. Och därmed inte bara i Skåne.
Jag måste alltså sålunda accepera att raps, det som jag tyckte var det mesta skånska av allt, inte alls är skånskt och för den delen inte funnits i Skåne särskilt länge. Sådant kan man lära sig en tisdagskväll efter påsk.
