Jag inledde dagen med att vakna upp till de inledande takterna av tredje satsen i Arthur Honeggers tredje symfoni från 1945-1946. Nej, det var förstås ingen annan som hörde att den spelades, ty det hela pågick inne i mitt huvud. Symfonin, som är mer känd under titeln “Symphonie liturgique“, skrevs i andra världskrigets slutskede och var en emotionell betraktelse över all död, lidande och smärta som kriget åsamkat människorna.
Den första satsen som heter “Dies irae”, vilket betyder “vredens dag”, inleds med en storm fylld av aggressiv energi och dissonanser. Andra satsen heter “De profundis clamavi” (och kan tydligen översättas med “Ur djupen ropar jag”) är ställd i kontrast till den första och är därmed lågmäld, stilla men också djupt ångestfylld. Men jag vaknade alltså med den tredje satsen i huvudet “Dona nobis pacem” betyder “Giv oss frid”. Denna sats marscherande inledning leder obevekligt in mot ett ursinnigt dissonant crescendo. När vreden lagt sig bryter en ny klang fram, som domineras av en sorgsen men också lyrisk stämning. Här erfar jag också en känsla av övergivenhet och tomhet.
Förra våren fick jag en oförglömlig musikupplevelse när Krakóws filharmoniska orkester framförande “Symphonie liturgique”, och det troligaste är väl att min hjärna i morse ville påminna om den upplevelsen. Om det är någon passande påskmusik djärvas jag inte säga, då jag aldrig har varit särskilt bra på att fira påsk. Men katten har i alla fall pyntat.
