Månen hänger tyst och full på sin himmel. Lite förvånat, tycks det som, tittar den storögt ner på människorna som rör sig där nere. Fulla, men av annat slag. Det får mig att tänka på Ludwig van Beethoven (ja, jag tänker nog alldeles för ofta på honom) och hans “Månskenssonaten” (op 27) som tillkom 1801. Jag tänker förvisso inte på musiken, utan kanske mer på hur den har fått sitt namn. Det var nämligen inte han som namngav den. Vad Beethoven tänkte på när han skrev den vet vi inte, men året efter att han avslutade arbetet med pianosonaten tillägnade han den till en av sin studenter, nämligen en viss grevinna vid namn Julie “Giulietta” Guicciardi, som vissa menar att Beethoven var förälskad i. Om han verkligen var förälskad i henne vet vi inte heller med bestämdhet, men vi kan ju anta att hon gjorde ett visst intryck på Ludde, annars hade han ju knappast dedikerat den till henne. Oavsett hur det förhöll sig med kärleken dem mellan, var det en omöjlig kärlek, så tillvida att de kom från olika socialgrupper och ett giftermål var det inte tal om.
Men hur kommer det sig då att vi kallar den för “Månskenssonaten”? Jo, titeln tillkom 20 år senare och kan tillskrivas en poet och musikkritiker, vid namn Ludwig Rellstab, som tydligen kom att tänka på stycket när han såg månen blicka ner på honom en kväll när han satt vid Vierwaldstättersjön, som tycks vara en bedårande vacker alpsjö i Schweiz. På så sätt kan man säga att Julie “Giulietta” Guicciardi blev bestulen på detta stycke musik, som tillhör en av mest spelade av Beethoven.
Ett verk av Beethoven som inte framförs särskilt ofta är oratoriet “Kristus på Oljeberget” (på tyska “Christus am Ölberge”) som tillkom samma år som Julie “Giulietta” Guicciardi gifte sig med en man av hennes eget stånd, och detta verk har jag avnjutit ikväll med Krakóws alltid lika fenomenala filharmoniska orkester. Framförandet var givetvis exemplariskt, och som vanligt blev jag hänförd av hela träblåset och bleckblåset (hornen!), men verket lämnade mig i det närmaste helt oberörd, fram till de avslutande satserna med kören som verkligen är magnifika. Beethoven själv verkar inte heller ha varit helt nöjd med oratoriet, och 1810 reviderade han det innan han lämnade det till förläggare. Därav har det fått opusnummer 85 (men egentligen borde det alltså ha ett opusnummer närmare “månskenssonaten”).
