Igår trodde jag för ett ögonblick att sjömonstret i Jean-Philippe Rameaus opera “Dardanus” hade vandrat upp på land och gjorde sitt bästa för att injaga fruktan i folket. Men det visade sig vara USA:s president som hade uttalat sig om hur man får slut på Rysslands aggressionskrig mot Ukraina. Enligt nämnde president var det Ukraina som hade agerat fel när de startade kriget. En ytterst verklighetsfrånvänd tolkning av vad som verkligen har skett. Men den typen av bakvända tolkning är ju inte helt ovanlig för just sjömonster, har jag hört.
Sedan fortsatte sjömonstret med att ringa till Rysslands president, ett annat vidrigt monster. Exakt vad dessa två monster sa är inte känt, men det sades nog på en slags rotvälska som bara monster förstår. Det som däremot är känt är att de två monsterna, som förefaller komma från en annan tidsepok där mörkret härskar, meddelade att de skulle fredsförhandla.
Först drabbades jag som alla andra, av panik, men snart övergick mina känslor till att blott känna avsky inför det där amerikanska klibbiga monstret med sin slemmige bundsförvant från Ryssland. Faktum är att de båda på många sätt faktiskt hade passat mycket bättre i en barockopera än de gör i vår samtid. Men det vore ju förfärligt synd på den vackra barockmusiken att smutsa ner den med dessa två monster. De kan nog inte heller sjunga, vilket faktiskt inte förväntas av monster.
Vilken typ av monster har vi då att göra med? Min slutsats är att det troligaste är att sjömonstret är en hydra. Denna månghövdade varelse har en andedräkt som sprider död omkring sig. Den är svår att bli av med, men Herkules lyckades faktiskt, så det är inte alls ogörligt. Det andra monstret är, enligt de som mött honom, en orc eller möjligen Melkor själv. Också svår att komma åt, men med list och god kämparanda kan det gå. Men vi måste hålla ihop och inte låta oss vilseledas av dess smicker och godispåsar.
