Alla kärlekshistorier har ett slut, så också denna, som mina tankar har kretsat kring under dagen. Skapelsen ni kan skåda på fotografiet är mycket riktigt det polsk-litauisk- belaruriska bakverket šakotis, som syns här ligga på ett fat och inväntar sin sista stund. Alltsedan jag återvände från Sverige i december har den följt vid min sida, och det är tack vare Pavel, som har fraktade den hela vägen från Kaunas till Kraków. Det måste ha varit ett mödosamt arbete att förflytta den hit helskinnad.
Jag minns inte exakt första gången jag hörde talas om šakotis, men jag antar att det har att göra med att vi skåningar stolterar med en dylik skönhet, nämligen spettekaka. Det är för övrigt nästan bara vid tillfällen när jag talar om spettekaka som jag blir skånsk på riktigt, för jag klarar nämligen att av att uttala den på annat vis än spiddekauga. Trots att jag gärna talar om spiddekauga så är jag tydligen inte nämnvärt förtjust i den, enär jag nästan aldrig införskaffar den när jag är i Skåne. Det är möjligt att jag föråt mig på den någon gång i min ljuva barndom. Annat är det med šakotis som jag härmed korar till mitt nya favoritbakverk. Spiddekaugan är i mitt tycke alltför söt, medan šakotis faktiskt är helt perfekt i både konsistens och smak.
Nu är det inte bara i Litauen och Skåne man hittar kakor tillagade på detta sätt. Spettkakan finns i praktiskt taget hela Centraleuropa, och med möjligt ursprung från Tyskland. Även om spettakorna bär olika namn och tillagas på olika sätt, så har de det gemensamt att de gräddas på ett träspett, som man ringlar smeten kring. Smeten består i huvudsak av ägg, socker och mjöl. Tekniken är gammal och ska tydligen ha förekommit i antikens Grekland. Första gången kakan nämns i Sverige var när den serverades på Stockholms slott år 1642. Det måste ha varit en tysk spettkaka, alltså baumkuchen, för Skåne tillhörde ju Danmark vid denna tidpunkt.
Jag vet inte hur spiddekaugan kom till Skåne, men det är inte troligt att den kom via Danmark, ty de har tydligen ingen egen spettkaka. Stackarna. Kanske kom spiddekaugan som en šakotis från Litauen och Polen till Skåne, och skåningarna sin vana trogen, förstörde kakan genom att addera för mycket socker. Det skulle i alla fall inte förvåna mig om det förhöll sig på det viset, för när jag var liten skånsk tösabit tyckte jag om att ha sirap på smörgåsen, och faktiskt också ibland på potatismoset. Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess och det är väl tur det.
