Ibland känner jag mig lite som Franz Schubert. Nå, inte för att jag skriver fantastiskt musik till världens fröjd, har bedårande lockigt hår, syfilis eller hund. Nej, det är inget av ovanstående som gör att jag känner en viss samhörighet med lille Franz. Det är hans ihärdiga klottrande jag känner ett släktskap till. Ty som ni alla vet klottrade han sina tonsättningar på alla papperslappar han kom över. Inte ens bordsservetterna lär ha gått fria från hans klåfingrighet (och de var självfallet inte ens av papper). Ryktet säger att han även sov med glasögonen på, ifall han skulle vakna med en slinga som var tvungen att fångas upp och sättas på plats på ett papper.
Nu vet jag inte riktigt om jag och Schubert lider av samma typ av klåfingrighet, men min har sina rötter i att jag vill se. Egentligen är det viktigare för mig att se än att bli sedd, och ser gör jag bäst när jag skriver. När jag inte skriver slutar jag se, och för mig betyder det också att jag tappar en källa till glädje.
Så vad kommer sig denna kanske märkliga bekännelse av? Jo, jag tänkte att det kanske var dags att förklara mina Dagens anteckningar. De är alltså inte ett uttryck för ett behov av dopamin. Jag skriver för att det är mitt sätt att inte hemfalla åt likgiltighet inför det som omger mig. Att skriva är således min kärleksförklaring till min omgivning.
Det är svårt att sia om Franz Schuberts skrivklåda också föranleddes av dylik kärleksaffär med omgivningen, men jag vill tro det. Varför ville han annars skänka så mycket musik till sina vänner, din samtid och eftervärld? Mycket av det han skrev hördes aldrig av någon annan än av honom själv eller möjlighet en mycket liten krets. Ibland hittades verk långt efter hans död 1828. Johannes Brahms fick på 1860-talet tillsänt sig en låda med partitur av Schubert. När han öppnade lådan fanns det fortfarande kvar sand mellan arken. (Man strödde ju sand på pappret för att bläcket att stanna kvar och inte flyta ut.) Brahms händer lär, enligt egen utsago, ha skakat av hänförelse, när han borstade bort sanden och tittade på Schuberts ofullständiga påskoratorium Lazarus (D 689) från 1820. Verket skulle skänka inspiration till Brahms Ett tyskt requiem (op 45), som han skrev under denna tid. Schuberts verk hade kanske aldrig antagits av något förlag och därför bokstavligen förpassats till en låda innan de blev klart.
Idag har vi andra möjligheter. Vi måste inte vänta på en förläggares välsignelse utan kan själva publicera det vi skapat på vilken plattform vi så önskar. Det ger en frihet, men berövar oss måhända på något av magin.
