Mina tankar trevar sig fram mellan olika bilder i jakt på mönster, något att slå ner på, något att förmedla. Men varje tanke drar sig undan, upplöses och smälter bort likt snögubbarna i parken Jordana. Deras forna beundransvärda kroppar ligger nu som gråaktiga slaskhögar. Föga imponerande. Snö kan vara förtrollande vackert, men i ett senare stadie förvandlas till osmaklig modd. Ingenting av nysnöns vigör och ungdom tycks finnas kvar när den smälter.
Jag börjar plötsligt att tänka på tonsättaren Cécile Chaminade (1857-1944) som har tonsatt en dikt (av Louis-Alexandre Fortoul) om just snö. Cécile måste ha varit en osedvanligt envis som ung flicka. Hennes pappa ville inte att hon skulle syssla med musik, så hennes mamma ordnade så att Cécile fick privatlektioner i komposition, och någonstans måste hennes pappa ha kapitulerat, för år 1892 debuterade hon som pianist och gjorde succé. Hon nådde stora framgångar med sina tonsättningar både i England och USA, där hon också gjorde flera bejublade framträdanden med både egen och andras musik. Hennes tonsättningar spelades också in och en grammofonskiva med sju av hennes sånger utkom redan 1901. Fram till första världskriget skulle hon spela in flera skivor. Praktiskt taget alla hennes tonsättningar blev dessutom publicerades under hennes livstid, vilket är ett gott mått på hur populär hon var. Framgångarna ledde till hon som första kvinna tilldelades den franska ordern Hederslegionen år 1913, för sitt värv som tonsättare och pianist.
Nå, åter till sången om snö, som jag nämnde tidigare. Den utkom 1906 och saknar opusnummer (vilket har lett till att den är katalogiserad som “W380”). Sången heter “Chanson de Neige” på franska, som kanske kan översättas med “Snösång” eller “Sång om snö”. Jag snubblade över sången för en tid sedan i en text om klassisk musik som handlade om snö, och det var de sista raderna i sången som belyste snö på ett för mig nytt och omtumlande sätt. I översättning (av Beth Neuerburg) lyder sista versen så här:
Oh snow, white snow
That makes the horizon gray,
Why do I smile at you?
Why do I smile at you,
If you do not smile upon me?
(Franska originalet:
Ô neige, blanche neige
Qui fais l’horizon gris,
Pourquoi te sourirai-je?
Pourquoi te sourirai-je,
Si tu ne me souris?)
Tänk ändå om snön log tillbaka mot oss. Hade då dessa ledsna och nedsjukna snögubbar månne varit trevligare att se på? Ja, det kan man grunna på.
