Jag vet precis hur det känns – att ha blivit förälskad i en kultur eller ett språk. Det är som kärleken till en människa, men kanske lugnare, mer harmoniskt. Det är ju ingen mening med att göra sig till eller försöka skapa ett intryck, för det går inte att imponera på en kultur eller ett annat språk. Man behöver inte klä upp sig eller för den delen klä ut sig. Det gör ingen skillnad. Det enda en kultur eller ett språk kräver är tid, tålamod och förståelse.
När jag befinner mig mig i Polen eller Ukraina är allt intressant omkring. Jag är uppmärksam på allt, på byggnader, stadsbilden, trafikkultur, infrastruktur, människor, deras rörelser och deras röster. Allt jag ser väcker frågor och nyfikenhet, och mycket av det jag ser eldar på kärlekslågan som brinner i mig. Det är som om det pågår en ständig dialog mellan mig och föremålet för min kärlek – den polska och ukrainska kulturen och språket.
När jag kommer till Sverige är denna nyfikenhet som bortblåst. Jag känner blott något av ett stilla accepterande. Jag registrerar utan att ifrågasätta. Ingen dialog uppstår. Men jag är ändå lyckligt lottad att vara lärare i svenska som främmande språk, enär mina studenter ofta ställer frågor kryddade med sin kärlek och nyfikenhet på Sverige och svenska språket. Det ger mig en inblick i hur man kan se på och känna för mitt fädernesland.
Jag sitter på tåget mellan Köpenhamns flygplats och Skåne, och försöker hitta den där nyfikenheten som också driver mig till att skriva. Men på tåget är det så tyst. Endast rälsen under oss visslar med sin lite vresiga röst.
Men så hoppar jag av tåget och plötsligt finner jag något som upptar mitt intresse. Ljusen skriker ut sin livsglädje från varje fönster. Skillnaden mot den krakowitiska julbelysningen är påtaglig. Samtidigt vet jag att man just i södra Sverige har klagat över det höga elpriset. En slags märklig svensk inkonsekvens, och som leder till frågor och nyfikenhet.
