Vi håller oss kvar en stund i Planty. Jag tror inte att ni misstycker, för visst är här lungt och skönt. När man har tröttnat på att insupa den vackra miljön och känna hur historiens vingslag löper mellan träden (varför man nu skulle tröttna på det), kan man uppehålla sig en stund kring de plaketter med namn på, som återfinns på några av bänkarna. Bland namnen möter du sådana som på något sätt haft, eller fortfarande har, en koppling till Krakóws litterära värld. Du kan träffa Wisława Szymborska, Czesław Miłosz, Zuzanna Ginczanka, och till och med svenske Tomas Tranströmer. Men jag tänkte vi skulle bekanta oss med Polens Virginia Woolf. Aniela Gruszecka (1884-1976), som hon hette, brukar nämligen kallas så.
Aniela var bördig från en familj som verkade i litteraturens tjänst. Hennes pappa, Artur Gruszecki, föddes i Sambir (som idag ligger i Ukraina) var författare och litteraturkritiker. Han studerade inledningsvis juridik på universitetet i Lviv innan han flyttade till Kraków och grundade flera inflytelserika litterära tidskrifter. Aniela själv debuterade 1913 med “I solen” (W słońcu). Men det är i verket “Äventyr i ett okänt land” (Przygoda w nieznanym kraju), från 1933, som vi kan hitta likheterna mellan Aniela Gruszeckas och Virginia Woolfs författarskap, och då särskilt den senares roman “Mot fyren” (som utkom 1927).
I båda verken kan man tydligt urskilja konflikten mellan de manliga och kvinnliga världarna, och en kvinnas längtan till närhet med en annan kvinna. Huvudkaraktären i Anielas roman motsätter sig, precis som huvudkaraktären i “Mot fyren“, att kvinnor ska underordnas männen och hon upprörs när hennes konstnärskap inte tas på allvar. Aniela Gruszecka gjorde heller aldrig någon hemlighet av att hon hade inspirerats av Virginia Woolf när hon skrev “Äventyr i ett okänt land“, och hon var därtill den första att översätta Woolf till polska.
När “Äventyr i ett okänt land” utkom fick den mycket fina recensioner och Aniela Gruszecka fick till och med priser för sin modiga roman. Men i 1930-talets Polen fanns det också mycket konservativa krafter, och en feministisk röst i litteraturen ansågs inte önskvärd av dessa. Romanen glömdes därför bort, och Aniela ägnade återstoden av sitt liv åt historiska romaner för ungdomar. Enligt flera källor lever denna roman tyvärr alltjämt i de bortglömdas dalgång. Men nu torde det väl ändå vara hög tid att lotsa fram den till bokhandlarnas skyltfönster. Ämnet ligger ju dessvärre fortfarande i tiden.
