Varje gång jag går förbi här, brukar jag snegla mot trappuppgången. Den brukar alltid gapa svart och hemlighetsfullt, men idag ser jag att det lyser inbjudande. Jag trycker näsan mot glasrutan i porten och ser till min begeistring rakt in i trapphuset. Jag ser ett vitt trappräcke som leder uppåt mot en för mig okänd övervåning. Däruppe någonstans vet jag att han bodde, den käre Kornel Filipowicz (1913-1990). Och det vita trappräcket är det, som lett honom upp för trapporna. Han gick kanske här i sina egna tankar när han kom hem från ett möte i vänners lag. Kanske tänkte han på sin katt eller funderade på om han köpt ordentligt med cigaretter. Eller så vandrade hans tankar till Wisława Szymborska, som bodde ett stenkast bort.
Hans tankar går, liksom trappan, uppåt, uppför trapporna.
Hans kortroman Pamiętnik antybohatera (En antihjältes memoarer), från 1961, handlar om en man som gör allt för att slippa ta ställning mot en diktatur, och när han väl förstår att inte diktaturen inte kommer skonar honom för att han har förrått alla runt omkring sig.
Jag börjar tänka på en dikt av Kornel, den käre Kornel. “Niewola” heter den, vilket betyder “Slaveri”. Jag vet inte varför den kändes så träffande en dag som denna, den svarta fredagen i november. Kanske för att mina tankar vid denna tid på året alltid går till tiden för undantagstillståndet i Folkrepubliken Polen.
I en totalitär stat
Kommer friheten
Inte att tas ifrån oss
Plötsligt
Över en natt
Från tisdag till onsdag
De kommer att långsamt snåla in
Ta bit för bit
(Ibland till och med ge tillbaka något
Men alltid mindre än de redan tagit)
Lite varje dag
I omärkliga mängder
Tills en dag
Efter några eller ett dussin år
Kommer vi att vakna upp i fångenskap
Men vi kommer inte att förstå det
Vi kommer att vara övertygade
Om att det är så här det ska vara
För så har det ju alltid varit.
(Mitt stapplande försök till översättning. Läs dikten i orginal.)
