Några av er tror nog att mina tankar enbart innefattar svenska som främmande språk och klassisk musik. Det är en riktigt, och förhoppningsvis rimlig, iakttagelse. Men faktum är att de även omfattar annat. Som exempelvis cykelinfrastruktur, matlagning, vin, goda ostar och växter. Vi ska nu uppehålla oss vid det sistnämnda, enär jag för en tid sedan erhöll en alldeles ny medlem till växtfamiljen, som jag nu delar mitt boende med.
Denna familjemedlem förtjänar att uppehålla sig vid av två orsaker. Den första anledningen som gör den värd att dröja sig kvar vid är dessa många namn. På latin lystrar den till namnet Davallia canariensis. Detta är ju inte något vidare praktiskt tilltal, då det är lätt att snurra bort sig bland de olika stavelserna om man inte är svängd med botanikerspråk. Man kan därför istället använda det mer folkliga råttkrypbräken eller hartassormbunke. En del väljer att utgå från engelskans rabbit’s fot fern, och kallar den därför för kaninfotbräken. Men det låter enligt min mening ganska svengelskt, och som lärare i svenska har jag ju lite svårt för sådana ord.
Själv använder jag inte något av ovanstående namn, enär jag kallar den för Piotrs planta. Orsaken till detta har inte någonting med utseendet på växten att göra, utan bottnar sig i det enkla faktumet att jag fått denna planta av min mycket fina kollega Piotr Dyguś. Växten ligger mig därför särskilt varmt om hjärtat.
De håriga utväxter, som får folk att associera till djurvärlden, har ingenting med djur att göra, utan är väldigt växtligt, så att säga. De kallas för jordstamar, eller rhizom. (Tidigare kallades de rotstock.) Visste ni förresten att vissa jordstamar går att äta, så som exempelvis potatis, ingefära, rabarber och jordärtskocka? Nä, jag visste inte heller att potatis är en jordstam, och jag har fram tills nu vandrat i okunskapens dalgång och trott att potatisen bara vill betraktas som en knöl.
Se där, vad en krukväxt som gåva kan lära oss.
