November, denna mörka månad, där ljuset knappt gör sig omaket att försöka bemöta vår självömkande ljustörst, där de nedfallna löven ligger i geggiga, formlösa klumpar och påminner oss om förgänglighet och upplösning, är en månad som knappast är lätt att älska. Till och med dess namn är till förtret. November betyder nämligen “den nionde” på latin, och kommer sig av att den första romerska kalendern inte innehöll januari och februari, vilket således gjorde november till den nionde månaden. Omkring 713 f.Kr. la man till januari och februari, men lät den olyckssalige nionde månaden fortsatt kallas för november, trots att den inte var den nionde. (Och om du smakar på orden september, oktober och december kan du nog känna den distinkta karaktären av ett räkneord.) Så inte nog med att november är en mörk och dyster för oss på norra halvklotet, den är dessutom missvisande.
Tänk om vår november ändå kunde få kallas listopad (листопад/лістапад) så som den lystrar till på polska, ukrainska och belarusiska. Listo-pada “löven faller”. Så bildligt, så på kornet.
Fast de i norra Sverige skulle väl fnysa lite förargat, enär löven nog lämnat de flesta grenar i månaden “löven faller”. Kanske skulle norra Sverige hellre vilja kalla oktober för löven faller, så som kroaterna gör. Listopad, kallas oktober i Kroatien, av vilken anledning är för mig höljt i lika mycket dunkel som denna, den elfte månaden, bär.
Foto av löv innan de förvandlas till geggiga, formlösa klumpar.