(Läsningstid: 3 minuter)

Den 26 april 1986 hände det som inte får hända. Eller det som sannolikt inte kunde hända, som Tage Danielsson en gång sa.

Men den natten hände det. En reaktor i Tjornobyl löpte, efter ett medvetet stresstest, amok. Miljontals människor påverkades. De fick flytta från sina hem, göra sig av med sina saker, grödor och husdjur. I värsta fall blev de sjuka och många dog i förtid. Men det var inte bara de boende i området som drabbades. Till exempel på östkusten i Sverige fick man gräva ner potatis, äpplen (även om det i mitt tycke var en konstig åtgärd), hela skörden gick om intet. Svampen i skogen var plötsligt hälsofarlig.

Men för alldeles för många är detta bara ett vagt minne. Många traskar på och tycker att det som hände här var så exceptionellt och kommer aldrig kunna hända igen. I alla fall inte i Sverige. Och inte är det troligt att det händer här i Ukraina igen. Det kan ju inte hända två gånger. Eller…? Ja, i vilket fall som helst kommer det inte hända här just den dagen. Eller?

Här i Ukraina är det ett levande minne. Ett bevis på maktfullkomlighet och arrogans. Nästan alla jag träffar har en Tjornobyl-berättelse. Även om de inte ens var födda. Man ställer sig frågor som man inte så ofta ställer sig i Sverige. Som om man borde skaffa barn? Om deras barn bär på någon defekt? Vilket arv bär man med sig? Alla har en relation till denna katastrof.

I år är det 30 år sedan katastrofen i Tjornobyl och det kommer antagligen uppmärksammas, även i Sverige (tro’t eller ej).

I Lviv har vi redan börjat. Affischutställningen Che 30 Fu 5 är en av de första. Fu 5 står för Fukushima. För det är ju även fem år sedan katastrofen inträffade där. Så knöts ett sorgligt men oundvikligt band mellan Ukraina och Japan.

Mina favoriter på affischutställningen är Art Studio Agrafka (Ukraina) och Zupagrafika (Polen). Jag är också väldigt förtjust i den här utställningsformen, att konsten söker upp betraktaren. I Lviv är vi för övrigt väldigt bortskämda med den här typen av utställningar.