Finanskrisen har grävt djupa hål i Ukrainas redan sargade ekonomi. Alla frågar sig hur landet ska undvika att störta ned i en bottenlös avgrund. För folket har nämligen krisen inneburit att redan ansträngda levnadsförhållanden blivit än mer svårhanterliga. Sittande presidenten Jusjenko, premiärminister Tymosjenko och regeringen anklagas av folket för bristande kompetens och korruption. Och politikerna kan knappast hoppas på att missnöjet klingar av. Den unga generationen har ett nytt förhållningssätt till demokrati och räds inte att göra sin röst hörd. De har inte tålamod med långsamma politiska förändringar och missnöjeskampanjer visar tydligt på deras förändringsiver. Men recepten för vad som ska göras är kanske många?

“Medelklassens manifest” är ett upprop författat av den unga journalisten Jurij Romanenko i Ukrainska Pravda. Grundstommen i hans budskap är enkelt. Han menar att det ukrainska folket, och landets framväxande medelklass, har blivit grundlurad av politikerna. Romanenko menar att folket får betala ett högt pris för politikernas inkompetens. På slaget klockan tolv, den 22 december förra året, uppmanande Romanenko alla bilister att tuta med sina signalhorn för att bevisa styrkan i folkets missnöje. Hans upprop fick ett enormt genomslag. Många andra kampanjer har fått extra fart eller helt enkelt grundats tack vare “Medelklassens manifest”.

En sådan kampanj är “Dostali.org”. “Dostali” betyder ungefär “Fått nog av”. Det är en webbsida där man kan ge uttryck för sin frustration om man anser sig blivit illa behandlade av myndighetspersoner eller av politiker. När presidenten kommenterade “Dostali” gav han sitt stöd till medborgarinitiativ som dessa. Han menade att kampanjerna stärker den gemensamma värdegrunden i samhället. Presidenten tryckte dessutom på det faktum att han, som president, inte har det övergripande ekonomiska ansvaret. Det är regeringen som ansvarar för att landet har en god finansiell situation, menade han. Hans uttalande belyser tydligt hur de olika grupperna i parlamentet tydligen vägrar att ta ett gemensamt ansvar för landets situation.
Att aktioner som “Medelklassens manifest” och “Dostali.org” har blivit mer vanliga i Ukraina sedan orangea revolutionen är att den unga generation, som tidigare stödde presidenten, har lärt sig att ställa krav. Men uppfattningarna om aktionerna är verkningsfulla går starkt isär bland revolutionens barn.

Moskva kan starta ett ukrainskt inbördeskrig
På ena sidan har vi dem som är mycket kritiska. Ett exempel är Ostap Kryvdyk, som är analytiker på president Jusjenkos högkvarter. Ostap är snart 30 år och är barn av orangea revolutionen. I hela sitt vuxna liv har han varit politiskt engagerad. Den yrkesmässiga karriären tog fart i och med revolutionen. Eftersom han stöder president Jusjenko är han oroad över utvecklingen. Han är kritisk till kampanjer som “Medelklassens manifest” och “Dostali.org”. Det är kampanjer mot politiker snarare än för en politik, menar han.
Ostap oroar sig också över presidentens rekordlåga opinionssiffror. Några mätningar visar att presidenten endast har stöd av 4%. Andra visar att presidenten inte ens har 2% av stödet. Ostap ruskar på huvudet och menar att många av kampanjerna undergräver presidentens position och ger honom orimligt mycket skuld i hur situationen ser ut i landet.
– Vi räddar inte ett hopplöst läge genom att hänga ut vår egen president, säger han. Den riktiga skurkarna är oppositionen. De skyr inga medel för att få makt. Och viss del av skulden har premiärministern Julia Tymosjenko. Hon spelar ideligen ut presidenten för att få mer makt. Och hon verkar ohämmat kunna spela under täcket med både ryssarna och oppositionen.
Ostap menar att Tymosjenkos agerande skapar ett makt vakuum i landet som kan leda till en militär intervention.
– De enda som tjänar på hennes agerande är de gamla krafterna och Moskva. De gör vad som helst för att bli av med Jusjenko, menar Ostap. Om den politiska farsen fortsätter blir det öppet mål. Det kommer att bli som under Ukrainska revolutionen under mellankrigstiden. Då hade vi en god möjlighet att leda vår nation, men misslyckades eftersom olika falanger inte kunde komma överens.
Att Ostap Kryvdyk hänvisar till “Ukrainska revolutionen” är ingen tillfällighet. Många av Jusjenkos anhängare menar att deras orangea revolution var en självständighets kamp, liknande den som skedde mellan 1917-21. De menar att orangea revolutionen var en självständighetskamp för att begränsa Rysslands inflytande och få in ny makt i parlamentet.
Ukraina måste värnar sin självständighet, fyller Ostap i och fortsätter med att Moskva aldrig har gett upp sina annekteringsplaner av Ukraina.
– Moskva kommer att försöka underblåsa ett inbördeskrig. De kommer att se till att det blossar upp en konflikt på Krim halvön bland den ryska minoriteten. Eller om flottbasen i Sevastopol.
Men Ostaps hållning kan inte beskrivas som särskilt representativ. Hans utmålande av Ryssland som enda hotbild är troligtvis ett försök att ge presidentens antiryska ställningstagande legitimitet. Ostap är starkt nationalistisk och representeras idag bara av en liten del av den unga generationen som stödde Jusjenko i orangea revolutionen.

“De sitter inte säkert!”
Mer representativ är kanske 25-åriga journalisten Olyesa Mygal. Hon var under orangea revolutionen engagerad på Jusjenkos valkontor. Hon arbetade som volontär och var en av de första som gick ut på barrikaderna de där kalla november dagrarna 2004. Idag är hon inte lika övertygad och hon menar att det inte är någon större skillnad i den politiska maktapparaten mellan före och efter revolutionen. Samtidigt poängterar hon att initiativ som “Dostali.org” och “Medelklassens manifest” inte varit möjliga utan revolutionen. Den förändrade vissa fundamentala orättvisor. Presidentvalet 2004 föregicks av ett gediget arbete för yttrande frihet i landet. De ansträngningar som gjordes då börjar först nu bli synliga, menar hon. Men samtidigt har landet missköts av den nya ledningen.

– Ukraina har katastrofalt dålig ekonomi och etablissemanget är totalt korrupt, menar Olyesa och enligt henne är det är stora förändringar som måste ske. För det första måste oligarkerna slängas ut från det politiska etablissemanget. Innan revolutionen satt inte de i parlamentet, men det gör de faktiskt nu. Sedan tycker jag att vi borde upprätta bättre förbindelser med EU och sluta kräva medlemskap. Det är bättre att vi jobbar och visar god vilja.
Olyesa är ändå tveksam till om misskampanjer leder någonstans. Men det är viktigt att göra sin röst hörd så att politikerna förstår att de inte sitter säkert. Ukrainarna ser inte passivt på när politikerna försätter deras land försätts i konkurs.
Olyesa slår plötsligt ut med händerna och säger med eftertryck:
– För om jag ska vara uppriktig: de sitter inte säkert. Jag har varit med om en revolution och det är förvånande hur enkelt det var. Vi behövde inte samla så mycket kraft för att skapa opinion. Jag tror att alla i min generation känner det. Vi har förändrat tillvaron en gång och kan faktiskt göra det igen. När vi vill.

Fördummade av TV
En mer fatalistisk attityd kan representeras av Alexej Novikov, creative director på media företaget Mouse Interactive Media. Han är 28 år och tillhörde de opolitiska sympatisörer med orangea revolutionen. Den främsta orsaken till att han var där var att han ville ha förändring. Alexey tror inte alls på kampanjerna och menar att det är slöseri med tid.
– Det är ju alltid samma personer som styr och det spelar ingen roll vad vi gör. De får alltid som de vill. Ingen bryr sig om oss! Och vi är dessutom korkade och låter oss styras, säger han. De här kampanjerna har ingen betydelse. Deras budskap är tomt och korkat och skapar inte ett bättre samhälle.
Alexej menar att ukrainarna förtjänar sina politiker, eftersom befolkningen är lat, outbildad och korkad. För att få ett fungerande samhälle måste man kunna rå om sitt hus, bry sig om varandra och se till att man skapar sig sin egen tillvaro.
– Folk borde börja med att stänga av TVn. Den är bara fördummande. De borde också sluta sitta där i soffan och klaga. Läs en bok istället! Och det är korkat att tro att det räcker med att tuta på signalhornet eller skriva på någon webbsida. Om vi ska förändra vårt samhälle måste vi börja med att förändra oss själva. Politikerna kommer alltid vara samma rötägg. Men vi kan förändra oss, avslutar han bestämt.
Sammanfattningsvis kan man hävda att missnöjeskampanjerna knappast har en politisk inverkar. De tycks mer tjäna till att ge folket utlopp för frustration i vardagen. Det som däremot är tydligt är att de unga ger en tydlig bild av att landet har förändrats sedan revolutionen. Borta är den tid då landets politiker kunde agera i ett oändligt maktrum. De unga räds helt enkelt inte att uttala sig kritiskt, även om deras förståelse av vad som är orsaken till landets problem ser mycket olika ut. Kanske är de alltför olika och det är här som den största utmaningen finns? Under orangea revolutionen kunde gamla trätobröder stå sida vid sida. Idag är sprickan mellan de olika grupperna alltför djup, och folkets desperation synliggörs av de ungas spetande recept. För frågan kvarstår alltjämt: Hur ska Ukraina undvika att falla ned i finanskrisens djupaste avgrund?

Lästips: Ukraine – Birth of a Modern Nation av Serhy Ykelchyk som utkom 2007 på Oxford University Press är ett eminent försök att bringa ljus över Ukrainas komplexa historia och nationella identitetsskapande.

Peter Lodenius bok Ukraina: I Europas mitt, utgiven på Tigertext AB 2006.

Delar av artikeln har tidigare varit publicerade i Ny Tid och Fria Tidning.