viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 23 november 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Under natten fick gårdagskvällens snöflingor sällskap av flera efterföljande släktingar. Beslutsamt singlade de ner över staden och tillsammans bildande de ett vitt men aningen fuktigt täcke, som resolut skylde varje rest av den gångna sommaren. Inte ens höstens dova färger lyckades tränga genom det vita täcket, förutom de som valt att dröja sig kvar på grenarna, likt lindens frukter och små bladvingar, iklädda mjukt gråbruna toner, som om de bar någon slags sorgflor över sommarens varma dagar.

Det är väl egentligen inte särskilt mycket snö som fallit, men hos en skånsk tösabit (även om jag är en ganska stor sådan bit nuförtiden) förorsakar snö alltid en känsla av att apokalypsen står nära. De flesta krakowiter verkar dock inte känna någon oro inför snö, och till min stora förvåning verkar allt fungerar precis som om staden vore helt snöfri. Kanske beror det på att de inte anser att nattens snöfall var särskilt illavarslande, vilket givetvis är korrekt ty de stackars små flingor som föll kan inte likställas med något oväder.

För polackerna verkar det bara finnas en typ av vinteroväder som är värt namnet och det är “Zima stulecia”, som kan översättas med “Århundradets vinter”. Det är möjligt att det är det enda som polackerna verkligen drömmer mardrömmar om. Ja, det är vad jag fått för mig, ty när begreppet nämns ackompanjeras det alltid av uppspärrade ögon och lätt darr på överläppen.

Nu kan man ju fråga sig vilken typ av väder kan då kvalificera för att bli Århundradets vinter? Jo, det visar sig att vädret måste vara mycket extremt, ja, så pass extremt att en skåning faktiskt har svårt att föreställa sig ett liv under så svåra omständigheter. Begreppet kan användas om en extremt kall men snöfri vinter, eller en vinter med extrema mängder snö. Enligt diverse källor har ingen Århundradets vinter inträffat ännu under innevarande århundrade, men väl under 1900-talet. Den som många polacker nämner när begreppet kommer upp är vintrarna 1978 och 1979, samt 1986 och 1987. Natten mellan 29 och 30 december 1978 föll plötsligt temperaturerna olycksbådande snabbt, vilket innebar att ösregnet övergick till extremt ymnigt snöfall. För att försvåra situationen ytterligare beslöt sig Kung Bure för att addera starka vindar, vilket resulterade i att stora delar av Polen blev lamslaget. Vintern 1986 till 1987 har däremot tilldelats titeln Århundradets vinter då den var extremt kall, med en medeltemperatur tio grader lägre än brukligt.

Båda dessa båda exempel förefaller mycket frånstötande, och det är sannerligen inte något jag trängtar efter att få uppleva. Och det är dessutom så typiskt vintern att vara motbjudande när den försöker göra sig till. Tacka vet jag små nätta snöflingor som ensamt singlar till marken och sedan upplöstes i en vattenpöl. Det är sådana vintrar jag förstår mig på.


Dagens anteckning – 23 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Mina tankar trevar sig fram mellan olika bilder i jakt på mönster, något att slå ner på, något att förmedla. Men varje tanke drar sig undan, upplöses och smälter bort likt snögubbarna i parken Jordana. Deras forna beundransvärda kroppar ligger nu som gråaktiga slaskhögar. Föga imponerande. Snö kan vara förtrollande vackert, men i ett senare stadie förvandlas till osmaklig modd. Ingenting av nysnöns vigör och ungdom tycks finnas kvar när den smälter.

Jag börjar plötsligt att tänka på tonsättaren Cécile Chaminade (1857-1944) som har tonsatt en dikt (av Louis-Alexandre Fortoul) om just snö. Cécile måste ha varit en osedvanligt envis som ung flicka. Hennes pappa ville inte att hon skulle syssla med musik, så hennes mamma ordnade så att Cécile fick privatlektioner i komposition, och någonstans måste hennes pappa ha kapitulerat, för år 1892 debuterade hon som pianist och gjorde succé. Hon nådde stora framgångar med sina tonsättningar både i England och USA, där hon också gjorde flera bejublade framträdanden med både egen och andras musik. Hennes tonsättningar spelades också in och en grammofonskiva med sju av hennes sånger utkom redan 1901. Fram till första världskriget skulle hon spela in flera skivor. Praktiskt taget alla hennes tonsättningar blev dessutom publicerades under hennes livstid, vilket är ett gott mått på hur populär hon var. Framgångarna ledde till hon som första kvinna tilldelades den franska ordern Hederslegionen år 1913, för sitt värv som tonsättare och pianist.

Nå, åter till sången om snö, som jag nämnde tidigare. Den utkom 1906 och saknar opusnummer (vilket har lett till att den är katalogiserad som “W380”). Sången heter “Chanson de Neige” på franska, som kanske kan översättas med “Snösång” eller “Sång om snö”. Jag snubblade över sången för en tid sedan i en text om klassisk musik som handlade om snö, och det var de sista raderna i sången som belyste snö på ett för mig nytt och omtumlande sätt. I översättning (av Beth Neuerburg) lyder sista versen så här:

Oh snow, white snow
That makes the horizon gray,
Why do I smile at you?
Why do I smile at you,
If you do not smile upon me?

(Franska originalet:
Ô neige, blanche neige
Qui fais l’horizon gris,
Pourquoi te sourirai-je?
Pourquoi te sourirai-je,
Si tu ne me souris?)

Tänk ändå om snön log tillbaka mot oss. Hade då dessa ledsna och nedsjukna snögubbar månne varit trevligare att se på? Ja, det kan man grunna på.