viewpoint-east.org

(Läsningstid: 4 minuter)

När jag läste “The red Prince. The Fall of a Dynasty and the Rise of Modern Europe” av Timothy Snyder, var det en företeelse som intresserade mig, och det var att före första världskriget fanns det de som valde sin etniska tillhörighet och identitet. Boken handlar om den extravaganta äventyraren Wilhelm Franz von Habsburg-Lothringen. Ja, på något annat vis kan jag inte beskriva honom. Han var svågern till Alice Habsburg, som efter att ha blivit förälskad i hutzulernas kultur, valde att bli ukrainare. När han under det polsk-ukrainska kriget uppenbarade sig iklädd en vysjyvanka, den traditionella skjorta som bär det ukrainska kulturarvet, fick han tilltalsnamnet Vasyl Vysjyvani av ukrainarna.

Egentligen var Wilhelm från ett hem (nå, adligt hus, kanske ska tilläggas) där man vurmade för den polska identiteten. Wilhelm, eller Vasyl Vysjyvani, gick sin egen väg, och blev ukrainare.

Under tiden för första världskriget, och efterföljande polsk-ukrainska kriget, var detta alltså, inte helt ovanligt. Idag tänker jag lyfta fram en kvinna som också valde att bli ukrainare.

Den kända ukrainska poeten och journalisten Olena Teliha (född Elena Ivanovna Shovgeneva) föddes 1906 i en liten stad strax utanför Moskva. Hennes mor var av rysk börd, och hennes far var belarus-ukrainare. Han vurmade dock för den ukrainska hälften av sig själv, och det tycks ha påverkat dottern. Hennes far var ingenjör, och det ledde till att de flyttade till S:t Petersburg fem år efter att Olena fötts.

Det var först 1918, alltså när Olena var 12 år, som hon och hennes familj flyttade till Kyjiv. Under hela först världskriget, och inbördeskriget i Sovjetryssland, bodde de där. Hennes far arbetade vid den tidens infrastrukturministerium, och 1920 blev hela ministeriet flyttat till Tarnów i Polen. Olena stannade dock kvar i Kyjiv, och det var väl här som hon valde sin ukrainska identiteten. Hela familjen var för övrigt öppet pro-ukrainsk. Det ledde sedermera till att familjen tvingades fly till Tjeckoslovakien. Då var redan Ukraina införlivat i Sovjetunionen.

I Prag träffade Olena sin blivande man, Mychailo Teliha. Där började de tillsammans utveckla sina olika konstformer. Olena inom diktkonsten, och Mychailo som bandurist. Bandura är ett stränginstrument som är mycket uppburet inom ukrainsk folkmusik. Paret flyttade sedan till Warszawa där Olena fick försörja sig som modell innan hon fick möjlighet att undervisa som lärare.

Det är ingen hemlighet att Olena under denna tid utvecklade en fascination för fascism. Hon skrev till och med dikter där hon hyllade fascismen. Den troligaste orsaken till det är väl att hon, och som många med henne, såg Sovjetunionen som den största fienden. Ukraina ockuperades av Sovjetunionen. Det var så Olena såg på saken.

1939 gick paret med i OUN, Organisationen för ukrainska nationalister. Denna organisation är nog mest känd för sina militära aktiviteter, samt för en av sina ledare, ja, just det, den ökända Stepan Bandera.

Jag tänker inte gå närmare in på att beskriva OUNs verksamhet under andra världskriget, då det är som att gå på ett minerat fält. De har kritiserats både från höger och vänster, och det finns väl ingen mening med att en till oinsatt (=jag) yttrar sig i frågan. En sak som dock tycks vara ganska omstritt är att de menade att Ukraina är till för ukrainarna, och inga andra.

Olena och hennes man lär också ha ansett att Ukraina var till för ukrainarna. De var dock inga slagskämpar på slagfälten. De var konstnärer, och ska väl snarast ses som en slags konstens soldater. Soldater för den ukrainska kulturarvet, språket och i horisont hägrade självständigheten för Ukraina.

Så när Nazityskland drivit ut Sovjetunionen ur Kyjiv beslöt sig paret för att flytta till Ukraina. Först bodde de en tid i Lviv, innan de tog sig till Kyjiv.

Men det visade sig snart att Nazityskland inte alls sympatiserade med den ukrainska självständighetsivern. Strax blev Olenas kollegor, på den ukrainska tidning där hon arbetade, arresterade. Många vänner och släktingar bad att Olena och Mychailo skulle lämna Kyjiv före det var för sent. Men Olena svarade hårdnackat att hon aldrig skulle lämna sitt fosterland, nu när hon äntligen fått komma dit.

Det råder delade meningar om vilket datum, men det är troligt att Olena och Mychailo avrättades den 21 februari 1942. Det finns dessutom olika åsikter om var de avrättades. Några menar att de avrättades vid Babij jar, en plats som några månader tidigare sett tiotusentals judar mördas av nazisterna. Det finns de som motsäger detta, och menar att det troligaste var att de sköts i fängelset där de satt.

Det var i alla fall i fängelset som sägen säger att den 35-åriga Olena Teliha skrev sina sista ord: Här satt, och från här gick hon för att bli skjuten. Olena Teliha. Men om det verkligen var hon som skrev dessa rader på väggen, eller om de alls skrevs, vet ingen. Ty även om det råder det delade meningar.

Något som jag ändå vågar påstå är att landsförvisning, och förtryck av etniska uttryck knappast leder till en bättre värld. Det troligaste är väl att det bara skapar förbittring och vrede. Och Olena hade oturen att födas i en tid där hennes val av etnisk tillhörighet ledde till förtryck och förföljelse. Hennes livsval präglades därför av de handlingar som gjordes mot henne. Olena Teliha radikaliserades för sitt val av etnisk tillhörighet. Ett val som ingen annan nation vid den tiden gav rätten att vara ett eget land.