viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 28 december 2024

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 3 minuter)

“Det slog mig när jag åkte genom Sverige att praktiskt taget alla har full insyn i deras hus. Som om man vill påskina att man inte har något att dölja. En slags social kontroll som gått överstyr”, sa han och tittade forskande på mig. Jag rynkade tveksamt min näsa och svarade att det nog snarare handlar om att släppa in ljuset, något som svenskar i allmänhet är mycket fixerade vid. Han skakade på huvudet åt min förklaring. Nej, det handlar om att man vill visa att man har ett rent sinne, slog han fast.

När jag nu går genom ett mörkt Höganäs drar jag mig till minnes detta samtal som ådrog sig en mörk vinterdag i Kyjiv för 20 år sedan. Det var mitt första besök i Ukraina, och det var inte många svenskar som åkte till Ukraina under denna tid, så alla ukrainare jag träffade hade någon tanke om mitt fosterland som de ville delge mig. Många av dessa samtal finns ständigt i mitt tankeomlopp. Alla tycktes, till min stora förvåning, veta något om Sverige. Under denna tid var kunskapen knappast bilateral, enär nästan alla svenskar var helt ignoranta rörande Ukraina.

Efter detta samtal har jag flera gånger försökt förklara för mig själv varför det förhåller sig som det gör. Varför vi nordbor helst har fönster utan fördragna gardiner, trots den insyn det åstadkommer under den mörka årstiden. Ty det är inte enkom svenskar som föredrar fråndragna gardiner. På andra sidan sundet ser det likadant ut. Ibland ter det sig som om vi till och med vill släppa ut ljus, snarare än in, för något ljus att tala om skänker inte himmelen så här års. Skillnaden mot min hemstad Kraków är påtaglig. Visst syns många vidöppna fönster, men detta är knappast någon regel, som intrycket är här i Höganäs.

Innanför fönstren syns just nu människor i är fullständig ledighetsharmoni, med små fragment av deras helgtillvaro. Man ser hur familjer intar en gemensam måltid. Man ser någon iklädd morgonrock (fast att det är eftermiddag) småäta direkt ur kylskåpet. Man ser hur några bråkar om dukning. Och man ser förhållandevis många som somnat framför TV:n, och hundar som trycker nosen mot fönstren och längtar ut. Och jag tänker att kanske är det så att det är en riktig analys att all öppenhet är ett uttryck för social kontroll som gått överstyr. Eller så är det just bara en önskan om att sommartid få släppa in lika mycket ljus som man på vintern släpper ut. Men om det ger upphov till ett rent sinne vågar jag mig inte på att påskina.


Dagens anteckning – 27 december 2024

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På badbryggan i Helsingörs hamn vandrar två avklädda personer ut mot trapporna. Efter en stunds tvekan hoppar de i. De är för långt borta för att att kunna urskilja om deras dopp gav några ljudliga avtryck i atmosfären. Snabbt hastar de åter in i badhytten, som nog rymmer en bastu. Längre ut i sundet syns ett fartyg sträva fram dimman. Helsingborgs konturer skymtar vagt på andra sidan. Kronborgs fyr blinkar till i grönt, en färg som tydligen bara syns nio sjömil härifrån, medan det vita ljuset skickar sina strålar ytterligare 13 sjömil.

Här på den danska sidan är det över huvud taget inte lika ljust som i Helsingborg. I många fönster syns nog pynt för den pågående högtiden, men här finns få adventsljusstakar eller adventsstjärnor. Ytterst få ljusslingor slingrar sig kring husen och till och med julgranarna äger färre lampor. Man är här vana vid att spara energi.

När jag äter mina tre smørrebrød tänker jag på Johannes, för det är hans namnsdag idag. “Gud har förbarmat sig” lär namnet betyda, men för mig betyder Johannes bara Brahms. Jag har inte något särskilt verk av denne Johannes som jag vill framhålla. Men jag väljer ändå ut hans första symfoni (op 68) ur hans omfångsrika katalog. Kanske för att symfonin tog hela 21 år att fullborda, från de första skisserna år 1855 till de sista besluten år 1876. Han var således 22 år när han började skriva på symfonin och 43 år när han var klar.

I denna symfoni har jag inte heller någon särskilt omtyckt avsnitt, men de inledande tonerna av första satsen får alltid mitt hjärta att slå några extra slag, vilket också omfattar den fjärde och sista satsen. Vid uruppförandet 1877 lär Hans von Bülow ha sagt att symfonin var i det närmaste perfekt och kallade den för “Beethovens tionde symfoni”. Nåväl, de tre efterföljande symfonierna skrev Brahms raskt, ja, nästan skyndsamt. Som om han hade bråttom till någonting.


Dagens anteckning – 26 december 2024

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Kullens fyr skickat ut sitt ljus över sundet. Som en hjälpande hand sträcker den sina ljusstrålar så långt den kvardröjande dimman tillåter. Jag hinner räkna till sex mellan ljuskäglorna. Nästan tvångsmässigt måste jag upprepa ceremonin. Räkna snabbt till sex. Ljuset far förbi. Fyren i danska Gilleleje svarar Kullens fyr, men mellan dess ljus dröjer det längre. Kanske kan jag räkna till åtta, men det är svårt att säga, enär Gillelejes fyr tar sig så mycket tid på sig att min blick lätt flackar vidare längs med Danmarks kust, i tron att fyren kanske flyttat sig. Det är svårare än man tror att hålla blicken stilla i mörkret. Lite längre söderut syns Svinbådans pigga gröna ljus kika fram.

Alla dessa ljuspunkter som hjälper oss att hitta i sundets mörker. Jag vet inte hur många gånger jag har försökt att föreställa mig hur det var under andra världskriget. Då blott fyrarna lyste, eftersom det rådde mörkläggning längs med kusterna. Och jag tänker på de 7000 danska judar som i skydd av mörkret flydde över sundet hösten 1943 till Sverige. De kunde inte skåda några pärlband av ljus i fönstren och längs med gatorna, så som det ter sig idag. Den svenska sidan rymde mörker, men också trygghet och säkerhet.

Men de kunde skönja Kullens fyr och dess ljus, och kanske var det någon av dem som också räknade sekunderna mellan när ljuset bröt sig genom mörkret. Tvångsmässigt. Och jag tänker på deras första jul och chanukka, som det året firades mellan den 21 och 29 december, i Sverige. De kastades nog mellan sorg och lättnad. Ungefär som ett fyrljus löper genom mörkret.


Om du zoomar in kan du se ljuset från Kullens fyr.


Höganäs hamn.


Julen 1943. Danska Margot, andra från vänster i andra raden, på det barnhem hon och hennes mamma bodde på efter flykten till Sverige.


Dagens anteckning – 25 december 2024

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

Ett fartyg söker sig genom den täta dimman genom att stöta ut ett brölande läte med sin mistlur. Det är skeppet Trans Iberia, som på sin färd från Świnoujście till Antwerpen, har infångats av Öresunds dimma. Längs med horisonten rör sig de tjocka och vita molnen fram över vattenytan.

Väl på land fastnar dimman på heden i dess vegetation, likt tomteskägg skapar den vita stråk längs med marken.

I en vresroshäck mumsar grönsiskor på nypon. “Tjipp-tjipp”, säger de till varandra när de flyger mellan kvistarna.

I varje fönster lyser adventsstjärnor, och adventsljusstakar. Julgranarnas pynt glimmar förföriskt tillbaka.

I trädgårdarna syns tomtar och dekorerade träd, och röda julkulorna hänger träden.

Men se på de där röda bären. Frågan är om inte de vackraste julkulorna ändå har skapats av naturen själv.

Och i fönstret bakom den röda bären syns en annan ljustake, men inte med fyra, fem eller sju ljus, utan med nio. Blott det första ljuset, samt ljuset mitten, är tänt, ty det är idag som den judiska högtiden chanukka inleds. Under åtta dagar tänds ett nytt ljus i chanukkaljustaken, den vackraste och alla ljustakars urmoder samt inspirationskällan till adventsljusstaken. Därmed önskar jag mina judiska vänner en riktigt glad och trevlig chanukka!


Dagens anteckning – 24 december 2024

Category: Uncategorized

(Läsningstid: < 1 minut)

Nu tänder väl någon programledare ett ljus i rutan och bestämmer att nu så är det jul. Alla samlas nog kring den fyrkantiga rutan och drömmer sig bort till tomtens julverkstad och lyssnar på Franz Schuberts Marches militaires op.51/D.733, från 1818.

Ute vid Öresund, där Danmark hägrar i horisonten, råder ett märkvärdigt lugn. 5,3 grader säger termostaten och fotavtrycken på bryggan avslöjar att det inte bara är några enstaka våghalsiga som har tagit en simtur i böljan den blå.

Men nu är här tyst och stilla och blott sjöfåglarna sjunger sina uppmärksamhetssjuka melodier.


Dagens anteckning – 23 december 2024

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Upp ur havet av hustak skjuter Helsingborgs rådhustorn upp, som pekar med sitt tak upp mot himlen som om den ville göra ett slags statement av okänt slag. Hustaken runt omkring böljar fram ända till vattenbrynet där Öresund tar över. Mellan husen, övervakade av rådhusets torn, rusar folket mellan butikerna. Ut och in ur butikerna springer de, med sina överfulla kassar, med julklappssnörena som virvlar i luftdraget från deras framfart.

Några springer fram med sammanbitna läppar, andra vandrar med lättade miner. Några står och pratar med bekanta. Några av dem verkar mötas varje dag, och tar upp tråden där de slutade igår. Andra möts för första gången på länge. Några kramar om varandra, andra skakar hellre i hand.

Därborta, där Öresund tar vid, syns Helsingör och Danmarks kust, som ligger inbäddade i ett vitt hölje, som om det vore grädde som toppats på ett bakverk. På båda sidor om sundet råder julstämning.

Jag förflyttar mina tankar hundra mil bort till Ukraina, där det pågår ett krig. Och jag försöker föreställa mig de ukrainska förberedelserna inför julen och nyåret, hur de ter sig när man tvingas springa mellan köket och skyddsrummet. Även om tanken ingalunda är angenäm, äger jag inte rätten att sluta tänka på Ukrainas kamp för överlevnad. Och särskilt inte under en högtid som denna.


Dagens anteckning – 22 december 2024

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

På det sociala mediet Bluesky finns en profil för klassisk musik, som under hösten och vintern har försökt sig på ett nytt gebit, nämligen kvacksalveri. Med hashtagen #A-Haydn-a-day har profilen påstått att man kan undfly olika elakartade virus, och därmed hålla doktorns frågvisa klåfingrighet borta, genom att lyssna på minst en symfoni av Haydn om dagen. Kaxigt basunerade profilen ut sitt budskap och gav oss i uppdrag att lyssna på någon av Haydns 106 symfonier.

Men det skulle dock snart visa sig att allt bara var humbug. Profilen fick givetvis årets influensa och blev tvungen att krypa till korset och erkänna att hen var en simpel bluffmakare som dragit oss vid näsan. Jag måste dock bekänna att jag aldrig lät mig duperas av denne bedragare, och lyssnade inte på en Haydn om dagen för att slippa doktorn. Nu lyssnar jag förvisso ofta på Haydn, som alltid inger en särskild känsla av ro och trygghet, men oftast är det andra verk än just symfonierna.

Ett verk jag ofta återkommer till är Skapelsen (Hob.XXI:2), som jag fått uppleva med Krakóws fenomenala filharmoniska orkester. Jag minns inte så mycket av själva konserten, förutom att jag blev överrumplad av verkets oerhörda skönhet och finess. Inte konstigt att Ludwig van Beethoven menade att verket var det finaste som dittills skrivits. Jo, så var det.

Haydn var ju redan under sin samtid enormt uppskattad. Ett exempel på detta inträffade Haydns sista dagar i livet. Året var 1809 och Napoleon belägrade Wien. Haydn låg svårt sjuk och praktiskt taget döende i sitt hem. För att skydda den store tonsättaren satte fransmännen ett kavalleri att vakta hans port. Bara det faktumet, att en fransk armé beslutar sig för att beskydda en tonsättare som ägnat en stor del av sin tonsättarverksamhet åt att hylla den österrikiske kejsaren, visar på hans betydelse för sin samtid.

Men det är berättelsen om hur soldaterna i det franska kavalleriet utanför Haydnhaus börjar sjunga tonerna i Haydns verk “Skapelsen” för att visa sin uppskattning för nämnde tonsättare, som verkligen understryker hur betydelsefull Haydn var i sin samtid.

Haydn somnade in några veckor senare, omhändertagande av kejsardömets bästa läkare. Så inte ens Haydn själv klarade sig undan doktorn.

Bilden har ju ingenting med innehållet i texten att göra, förutom att det var denna syn som ackompanjerade mina tankar när jag skrev ovanstående.