Dörren öppnas till ambulansen och mannen på passagerarplats hoppar av och rusar till bilen som står framför ambulansen i den oändliga bilkö som härbärgerar varje större gata i Kraków. Han fångar in en liten borste som ligger på biltaket. Kvinnan i bilen skrattar förläget när hon får syn på borsten. Hon har tydligen glömt den när hon borstade bort snö från hennes bil. Innan någon vet ordet av har mannen sprungit tillbaka till ambulansen och bilkön börjar sakta maka sig framåt genom stan.
Det är givetvis ingenting konstigt med själva händelsen, jag tror att den skulle kunna hända nästan var som helst, och inte minst i Sverige. Trafiksäkerhet är ju något vi värdesätter. Men frågan är om situationen med ambulanspersonalen och damen med borsten, hade något alls med säkerhet att göra. Det troligaste är att handlingen var en avkomma av den polska artigheten. Ty det är alltid något som slår mig när jag kommer till Sverige, hur trevliga polackerna faktiskt är.
Man håller upp dörrarna för varandra, oavsett om man är kvinna eller man. Om man är yngre reser man sig upp, utan tvekan, för äldre på bussen eller spårvagnen. Och i kollektivtrafiken sitter man dessutom aldrig med fötterna uppe på sätet framför, eftersom man utgår från att någon snart ska sitta där. Man säger “ursäkta mig” när man måste tränga sig av bussen eller spårvagnen. Och man ursäktar sig likaledes om man råkar knuffa till någon annan. Man säger “god dag” till varandra när man kommer in i mindre affärer och adjö när man går därifrån. Och så vidare och så vidare. Listan över den polska artigheten kan göras mycket längre, men detta är ett axplock med exempel på hur man i Polen gör det offentliga rummet lite trevligare. Ovanstående exempel är, tyvärr, inte alltid en självklarhet i Sverige.
När jag är i Sverige märker jag att jag blir lite tagen på sängen av den svenska kärvheten. Det händer inte alltför sällan att jag får en dörr i ansiktet när jag går in i en butik. När någon råkar gå in i mig, blir jag alltid lika förvånad när jag hör ordet “oj” istället för ett “ursäkta”. Och så vidare och så vidare. Listan kan göras mycket längre för att beskriva den svenska kärvheten.
Nå, det finns givetvis situationer där polacker har skapat en sämre ordning än den som inrättats i Sverige. Som i biltrafiken till exempel, där den polska otåligheten tyvärr får råda helt tygellöst. Där skulle man önska ett större mått av artighet.
Man kan givetvis också ha åsikter om polackernas lite buttra uppsyn, men jag tycker själv att man har närmare till leendet än man hade när jag (någon gång på mitten av 1990-talet) besökte Polen för första gången.
Men var finns roten till den polska artigheten, kan man undra. Jag har inget givet svar på den frågan. Någon kanske menar att det är den svenska du-reformen som gjort att svenskar har glömt takt och ton i det offentliga rummet. Men jag är inte helt övertygad om det är den enda förklaringen till att polackerna är mer artiga än svenskarna. Andra kanske säger att det handlar om uppfostran, men jag är inte rätt kvinna att uttala mig om uppfostran. Själv tror jag att det handlar om folktäthet, att man måste vara artig mot varandra om utrymmet är trångt, samt att den polska artigheten ligger djupt inbäddad i den polska folksjälen.
Ambulansen och bilen som hade borsten på taket är sedan länge borta, och nya bilar har samlats i kön. Och som ur ett töcken väcks jag av att min buss kommer in på hållplatsen. På bussen möts jag av samma artighet som jag möter varje dag, och jag hinner precis sätta mig innan busschauffören sätter gasen i botten och kastar sig ut i trafiken som en vettvilling med eld i baken.
Kollaget är av Wisława Szymborska och titeln “Wolne miejsca” betyder “Ledig plats”.