viewpoint-east.org

Om mina och en barnboksförfattares rädslor

Category: by sophie engström, krönika, Sverige, ukraina
Tags:

För några dagar sedan läste jag en text författad av en mycket rädd barnboksförfattare boende i Sverige men med tjekiskt ursprung. Hon är så rädd att hon inte vågar gå ut om kvällen och enligt egen utsago har hon införskaffat sig ett vapen. För att skydda sig mot det hon är så rädd för. Hon är inte ensam. Jag har hört och läst detta många gånger före Katerina Janouch skrivit om det. Hon är inte ensam, men det ger henne inte mer rätt. Man ska inte raljera över andras rädslor. Det är fult och gement. Jag tänker inte heller göra så, men jag vill sätta hennes rädsla i perspektiv.

När jag flyttade till Lviv kom jag ofta på mig med att jag rädd för ukrainska män och deras kroppsspråk. Min rädsla tog sig väl inga extrema uttryck, men jag märkte att jag tittade bort när jag upplevde något som hotfullt. Lite som att sticka huvudet i sanden. För inte hade det hjälpt om jag tittade bort eller inte.

På många sätt tyckte jag själv att min rädsla var underlig. Jag hade ju före min flytt hit ofta varit i landet, men förhållandet blev liksom något annat när jag omgavs av dem varje dag.

Under flera år rådde ett vapenstillestånd mellan mig och de ukrainska männens kroppsspråk. Jag tittade bort. De syntes inte i min horisont. Men under Euromajdan förändrades allt. Plötsligt blev jag en del av väldiga folkmassor, som så ofta bestod just av ukrainska män. Vi blev helt utan fredsförhandlingar blev de ukrainska männen med deras vildvuxna kroppsspråk mina vänner. De var inte längre hotfulla. Bara helt normala. Som ukrainska män är som mest. Jag insåg att jag hade ålagt dem en hotbild de inte bar med sig. Det var faktiskt jag som hade haft fel. Gjort en felaktig bedömning.

Det var strax efter den insikten jag satt vid badsjön Vynnynkiy strax utanför Lviv, och såg en grupp unga män närma sig platsen där jag satt. Helt utan att jag förstod varför blev jag rädd, men efter en stund förstod jag att det var något knas med deras kroppsspråk. När de kommit tillräckligt nära hörde jag att de talade arabiska, eller möjligen persiska. Ju närmare de kom, ju räddare blev jag.

Men så plötsligt vek de av. Stojande och hojtande sprang de mot den bungalow de hyrt. De såg antagligen inte ens den rädda tanten på stranden.

Jag satt där på stranden och skämdes så förfärligt. Min rädsla handlade bara om att jag såg något som inte var lika hemtamt. Och när jag satt där kunde jag till fullo se hur rädd jag tidigare varit för ukrainska män, och hur jag genom tillvänjning börjat uppskatta deras kroppsspråk.

Ur någon hjärnvirvel dök då min japanska vän upp. Och hur hon berättade för mig om hennes syster, som när besökte min vän i Sverige, var fullkomligt livrädd för de svenska männens kroppsspråk. Hon vågade inte röra sig på gatorna. Jag skrattade då, tyckte det var märkligt. Vadå, våra män är ju så timida.

När jag satt där på stranden tänkte jag på den berättelsen, på hur svårt det är att förstå varandras kroppspråk. Att vi är fångade i vår egen tankestil, vår egen kontext. Och hur lätt det är att utgå från att någon annan är hotfull bara för att vi inte förstår vad deras röster och kroppar säger.

Jag ska inte mästra, förringa någon annans rädsla, men det är ganska troligt att många av våra rädslor bara bygger på att vi är ovana vid varandra. Rädslorna finns inne i våra huvuden, och bygger inte alltid på en verklig situation. Med lite lyhördhet, och öppenhet, hade vi faktiskt kunna förhindra att vi bygger högre murar och köper vapen. För vad är det vi försöker skydda oss ifrån? Vår egen rädsla? Den lär inte dö av några kanoner.

Men innan jag knyter ihop säcken, vill jag tillägga en tanke. Nästa gång du känner rädsla för någon, ställ dig då frågan hur du uppfattas. Det är inte helt säkert att du uppfattas som det viljelösa offer du själv tror dig vara. För det är väldigt svårt att se människorna för alla fördomar. Och PS. Precis som det här inlägget, så bygger de på förenklar och generaliseringar.

hi there dog!
Hundars kroppspråk är faktiskt lättare att förstå än människors. Visst är det konstigt?! Foto: Sophie Engström.

Related Posts with Thumbnails
Share

Leave a Reply

You must be logged in to post a comment.

%d bloggers like this: