Runt klockan åtta på morgonen den femte april 1803 samlades en grupp musiker på Theater an der Wien för att repetera inför uruppförandet av Ludwig van Beethovens tredje pianokonsert. Det var inte Wiens bästa musiker som hade hyrts in, ty de var engagerade med att framföra Joseph Haydns “Skapelsen”. Nu hade alltså Wiens näst bästa musiker en repetition på sig att få allt att klaffa inför själva konserten.
Som väntat var repetitionen en fullständig katastrof. Musikerna hade svårt att följa med i Beethovens sinnrika tonsättning, och deras toner for som ensliga projektiler i lokalen utan förmåga att finna sig tillrätta. Ett tag såg det faktiskt ut som att allt skulle sluta i rena rama förskräckelsen. Som åhörare på repetitionen fanns också prins Lichnowsky, som var uppdragsgivare samt tillika den som Beethoven hade skrivit konserten till, och prinsen visste råd på den svåra situationen. Han sände nämligen efter bröd, vin, kallt kött till de slokörade musikerna, och med lite mat i magen kunde de snart få rätsida på de trilskande noterna och det satt ihop så pass fint att det gick att ha ett framförande av pianokonserten.
Nu strömmade publiken till och de bänkade sig förväntansfullt i salen. Det hela måtte helt enkelt bära eller brista. Beethoven var själv solist den kvällen, och det var nog tur, ty någon annan skulle antagligen inte ha lyckats få bukt på partituret till solostämman. Bladvändaren Ignaz von Seyfried, som även var Beethovens elev, beskrev i efterhand att det han såg i partituret var tomma notblad, med blott några obegripliga hieroglyfer i marginalen. Beethoven spelade med andra ord helt ut minnet. Men det var ändå viktigt att bladen vändes när de skulle, så Beethoven bistod sålunda von Seyfried med en huvudnickning där han skulle vända blad. Enligt von Seyfried var Beethoven dessutom påtagligt road av att eleven visade sådan vilsenhet i uppdraget som bladvändare. Efter konserten skulle bara tanken på elevens förvirrade uppsyn ha orsakat några av Beethovens mest bullriga skrattsalvor.
Beethovens tredje pianokonsert tonsattes under det man brukar kalla den första perioden i hans tonsättarskatt. I pianokonserten hörs tydliga parafraser till både Mozart och Haydn, men enligt kännare bär den också spår av det som skulle komma i senare tonsättningar. Därtill lär det vara hans första pianokonsert med mer symfonisk karaktär, alltså att den krävde en större orkester. På så sätt bidrog Beethoven till att ta pianokonserten som form, från de små salongerna till de större konserthusen.
Under kvällens framförande av denna pianokonsert med Krakóws filharmoniska orkester tillsammans med solisten Amir Ron, fick vi njuta av en uppvisning i perfekt balans mellan musiker och solist. Men på vägen hem, i månens sken, kunde jag ändå inte låta bli med att försöka föreställa mig hur det lät den där kvällen i april 1803, då Beethoven spelade på ett fortepiano tillsammans med andra klassens musiker. Det torde ha varit mycket långt från vår samtids förkärlek för perfektionism, instrument med stark resonans och teknik.
Under kvällens konsert framfördes också Krzysztof Pendereckis Credo, ett verk med mastodontiskt instrumentation samt med två fullstora körer (SATB samt en barnkör). Med andra ord ett tvärt kast från Beethovens pianokonsert. Det finns mycket att skriva om detta verk, men jag skulle ge mig ut på hal is om jag försökte delge er mina betraktelser om detta stycke. Jag medger härmed mina begränsningar och håller mig sålunda till Ludde.

Några källor
https://www.laphil.com/works/piano-concerto-no-3-in-c-minor-op-37-beethoven
https://www.bso.org/works/beethoven-piano-concerto-no-3




Leave a Reply