I mörkret utanför tågfönstret syns regnet dansa i gatlyktornas sken. Små grå sammanslutningar av fukt som tillsammans tillämpar höstens gråmulna praktik. Och i den överfulla tågvagnen på väg mot Katowice hörs två ynglingar skratta åt hart när varje ämne de avhandlar. Det är nästan så man kunde tro att de skulle mena att livet vore ett skämt i sig. En äldre kvinna vid min sida suckar tungt som svar. Kanske har hon inte samma humor. Och humor är ju något som är väl inkapslat i språk, generation, och inte minst yrke, något som jag erfar varje gång jag lyssnar på Gustav Mahlers fjärde symfoni.
Temat för denna symfoni ska nämligen vara humor, men Mahler ägnar sig åt en slags musiker och tonsättarhumor, som kanske inte är helt lätt för lekmän att upptäcka. Symfonin skrevs i slutet av 1890-talet, men den sista satsen skrevs redan 1892 och var en tonsättning av texten till en folksång med titeln “Das himmlische Leben” (Det himmelska livet) som ingick i vissamlingen “Des Knaben Wunderhorn” (Pojken med det magiska hornet). Mahler hade initialt tänkt att låta sången ingå i den tredje symfonin, men lyckades måhända inte hitta rätt plats för den.
Men vad är det då för skämtsam Mahler vi möter? Jo, han kan nog bäst beskrivas som motsägelsefull. De inledande satserna präglas förvisso av en bekymmerslös anda, tonerna tultar fram ute i naturen med en för Mahler ovanlig uppsluppenhet. Plötsligt bryts promenaden av ett valthorn som pockar på uppmärksamhet. I nästa stund tar konsertmästaren ton några snäpp över de andra violinerna, i vilken även en lekman kan upptäcka Mahlers blinkning.
Men i den tredje satsen hörs en helt annan Mahler, en mer eftertänksam och lite vrång Mahler, där tragedin lurar bakom varje hörn. Frågan är om inte detta är den sats av alla Mahlers satser som griper mig mest. Det är något med kontrasterna mellan den förhållandevis obekymrade vandringen i de två första satserna och denna tredje, med violinernas klagande, hornens plågade rop, de vresiga slagverken, den trumpna kontrabasen, den smäktande harpan.
När vi leds in i den sista satsens sång möter vi istället den Mahler som är märkbart fixerad vid döden. Vi befinner oss i himlens vardag, där vinet inte kostar ett öre och änglarna bakar brödet i tavernan, där grödorna växer ur marken nästan helt av sig själv, och fiskarna hoppar ur vattnet rakt i håven. Men trots allt detta ruvar det en kuslig stämning över hela satsen, som när de små gulliga lamm lydigt låter sig ledas till slakt, eller när Lukas utan tvekan slaktar oxen och där änglarnas uppsluppna naivitet också skapar ett slags äckel. Bjällrorna, som också följer oss genom hela symfonin, skapar än mer oro, något som skaver, något skevt och otäckt. Och slutet, då de sista tonerna klingar ut, är nästan dävet, orkeslöst och uppgivet. Men vackert, så vackert.
I de flesta uppsättningar väljer man en sopran som solist, men Leonard Bernstein har vid ett tillfälle valt en ung pojke till sången, vilket måste vara mycket passande val för den avslutande sången. En ung pojkröst torde förstärka den där kusliga atmosfären, och lura örat att det är änglarnas sång. Under kvällens konsert, med den fantastiska dirigenten Yaroslav Shemet och fenomenala Schlesiens filharmoniska orkester, fick vi höra sopranen Joanna Kędzior som solist, och hennes klara och ungdomliga röst passade ypperligt för Mahlers fyra. Dirigenten Shemet, sin vana trogen, skapade också en magisk atmosfär, där man som åhörare sögs in i ett mahlerianskt universum, mycket olik vår tillvaroform.
När så de sista tonerna far genom den förtätade atmosfären i konsertsalen i Katowice, känns det nästan som om jag skulle kunna sträcka ut handen och nudda vid dem. Bara för ett ögonblick. Ett ögonblicket som jag önskar skulle vara för evigt.






Leave a Reply