Egentligen är det märkligt att vi kallar trädgårdar för just trädgårdar, ty ganska ofta förhåller det sig som så att trädgårdar inte äger ett endast träd. Vi borde kanske kalla trädgårdar för gräsgårdar, men det låter ju månne inte riktigt lika fashionabelt eller elegant.

Nåväl, i dagarna två har jag besökt just trädgårdar på den återkommande trädgårdsrunda som arrangeras här i nordvästra Skåne. Det är något särskilt högtidligt att på detta vis få betrakta resultatet av en vanlig lekmans odlarglädje, och det är svårt att inte dras med i deras entusiasm. Varför skulle man nu inte skulle låta sig dras med av något så beskedligt, kan man undra. Gemensamt för alla de trädgårdar jag besökt är att det just finns en hel del träd, av alla de slag.

Bland de, ur mitt tycke, mest minnesvärda trädgårdarna återfinns Plockskogen utanför Raus. I den har två själsfränder skapat en slags trädgårdens performance-föreställning i en tidigare fruktodling för självplock som stått och vuxit igen under några decennier. Eller som den omhuldade trädgården i Görarp, med sin fantastiska brödgran från Chile och rabatterna med änglatrumpter.

På Citadellets koloniområde i Landskrona behöver man dock inte bjudas in genom grindarna för att få njuta av den odlarglädje som samlas på samma plats, något som faktiskt pågått sedan 1700-talet, även om koloniområdet i sin nuvarande form inte grundlades förrän på 1800-talets senare hälft. Det gör också Citadellets koloniområde till den äldsta, och likaledes till Sveriges vackraste. Bland alla entusiaster finns en livaktig fruktträdgård som sedan 1909 har varit i samma familj, och vars stolthet var det 70 år gamla päronträdet.

Men den trädgård som kanske grep ett särdeles hårt tag om mitt hjärta var den med sina vackra runda rabatter fyllda med blommande dahlior i alla tänkbara färger. Denna trädgården var en så gripande upplevelse att jag helt glömde bort att fotografera. Ni får sålunda helt enkelt tro mig på orden.