Man kan ju fira födelsedagar på olika sätt, men de flesta försöker nog undvika att göra det på en sjukvårdsinrättning. Men så har i alla fall dagens jubilar, katten på bilden, firat sin nittonde födelsedag. Vi är ju vid detta lag väldigt vana att ha kontakt med olika veterinärer, fast i Polen. Där går det som en dans att få tag på veterinärer. Man kan välja och vraka eftersom praktiskt taget varje kvarter har en veterinärsklinik. Men i Sverige visade det sig vara mycket mer komplicerat.
När Kosmas problem uppstod i fredags kväll, då hon efter toalettbesök sprang runt som en osalig ande genom huset, kontaktade jag inledningsvis en onlinetjänst. Den välmenande veterinären jag fick tag på verkade inte vilja höra på vårt problem, utan bestämde att det var njurarna som ställde till det. Dessa är förvisso Kosmas huvudsakligen problem, men hennes beteende stämde inte alls överens med de olika beskrivningar på akuta problem som kan uppstå vid kronisk njursvikt.
På lördagen begav vi oss sålunda till en akutmottagning för djur, men av någon anledning bedömde de att Kosmas problem inte var akut, utan lät oss istället sitta och vänta i över fem timmar utan att en veterinär ens kom för att titta på henne.
Söndag morgon inleddes förvisso mer fridfullt, men plötsligt var katten igång igen med sitt oroliga vankade och det gick att se att hon upplevde stort obehag. På inrådan av min far vände jag mig då till Distriktsveterinärerna i Klippan. På första signalen svarade en veterinär, alltså inte en receptionist eller djurskötare, som var på resande fot mellan två akuta fall. Eftersom hon ändå bara satt i bilen menade hon att hon kunde lyssna på mitt, eller snarare kattens, problem. Slutsatsen hon kom fram till var att det nog kunde vänta till måndag morgon, eftersom det förvisso verkade vara förhållandevis akut, men ändå inte livshotande.
Därför packades katten idag in i bilen på självaste födelsedagen för att åka på utflykt till Klippan. De som känner till katters ovilja till att resa, och Klippan som ort för den delen, förstår nog att det inte var en lustfylld utflykt. Själva undersökningen och diagnosen gjordes på mindre än fem minuter. Behandling som gavs var det föga glamorösa tilltaget att tömma analsäckarna samt att katten fick smärtstillande. Njurarna har med största sannolikhet ingenting med saken att göra.
Även om faran inte är över, samt att smärtstillande och lugnande medel inte är vidare bra för njurarna, så mår katten ikväll mycket bättre. Hon är väl ännu så länge inte riktigt sitt gamla vanliga katt jag, men det går nog att ana att hon känner sig befriad. Det är nämligen möjligt att hon har plågats av detta i månader och till och med kanske år, något som gått oss helt förbi eftersom tillståndet är ganska ovanligt för katter. (Däremot är det ganska vanligt att hundar drabbas av det, och på sina sätt liknar hon ju ibland en hund. Till sättet, alltså.)
Så summan av kardemumman är att det möjligen kan ha varit den bästa födelsedagspresenten katten kunde få. Och just det, det kostade inte heller skjortan, eftersom det var en distriktsveterinär, som ju är finansierad av staten, och inte i första hand drivs av vinstintresse.
