viewpoint-east.org

När paradiset stavas Zadorosjnja

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

En kvinna på höger sida om mig försöker få liv, eller möjligen, ta död på en eld. Hon släpar grenar och kvistar till platsen för hennes svårtolkade projekt. På vänster sida kommer ett sällskap med en riktig grill. De häller i kol, och olika foliepaket landar snart på dess galler.

En söt doft av ved och grillat kött blandas med badgästernas ståhej. Trots det råder här ett sådant lugn som bara lägrar sig över platser där semesterfriden bor.

Jag befinner mig vid sjön Zadorosjnja, en dryg timmes tågresa från Lviv. Hit åker många lvivianer för att fly de stekheta asfalts- och kullerstensormarna som löper mellan husen. Runt sjön finns ett datja-område som jag antar uppkommit under sovjettiden, men svällt ut sedan dess. Men blandningen mellan högt och lågt, eller snarare dyrt och enkelt, är påtaglig. Det råder en sådan där vidunderlig vilda östern-hierarki som ibland matrialiseras på denna plats. En slags ordning utan riktning.

Lite så är det med badandet. Egentligen är det väl tänkt att vi som inte är “fastliggare” (som danskarna kallar de som campar på samma plats år ut och in) ska hålla till på de badplatser där man får hyra en liten yta. Ytan består av en bungalow, eller ett litet skjul med matplats. En del hyr ett parasoll med tillhörande solstol. Där borde vi, som kommer med “badtåget” från Lviv hålla till.

Men icke.

Det kostar nämligen pengar att komma in på dessa anvisade badstränder. Den dyraste av dessa badstränder kostar runt 60 UAH (cirka 20 sek). Kanske en struntsumma för dig, men för den haltande äldre kvinna jag idag ledsagade mot gratis-stranden är det hutlöst dyrt. (Tåget hit kostade 24 UAH tur och retur. Så 60 UAH är dyrt för vissa!)

Ja, för det finns ännu platser för de mindre bemedlade lvivianerna. På andra sidan sjön finns nämligen stränder som inte kostar att visats på. Men trots att det är gratis är vi klart färre än de som valt att hägna in sig på betalstränderna. Kanske beror det på att de får förmånen att lyssna på skvalmusik som pumpas ut från stora högtalare över de badande inhägnade. Eller så är det för att de faktiskt har möjlighet att bruka en äkta toalett, och slipper bli riven i rumpan av taggit snår.

Hur det än förhåller sig med den saken, så trivs jag ändå bäst på de stränder som ännu är gratis. De känns dock lite hotade av olika höga stängsel som växer upp här och var.

Nå, nu låter jag kanske alldeles förfärligt negativ, men det är givetvis en missuppfattning. Jag är inte alls negativ. Jag försöker däremot åskådliggöra hur det faktiskt förhåller sig. Sedan min första resa till Zadorosjnja har allt fler gratis-stränder försvunnit. Den gamla damen, jag idag visade till stranden, kommer kanske snart tvingas att betala om hon vill få ett dopp.

Men väl på plats tänker jag inte alls på någonting av detta. Jag tänker på hur skönt det är att slippa alla engångsgrillar som jag alltid plågas av i Sverige. Och jag får njuta av kvinnorna vågar visa sina kroppar trots att normen för vad som är ungdom för länge sedan övergett dem. Och jag förtjusas över ukrainarnas härliga rastlöhet. Väldigt få ligger ner och solar. (Något jag själv aldrig förstått tjusningen i.) Man vaknar runt, pratar lite hit och dit med kända och okända. Man äter i princip hela tiden. Ja, till och med ståendes i vattnet kan man äta.

Och ibland försöker någon få fyr på eller släcka en eld. Ingen av oss förstår vad projektet ska leda till, men inte försöker vi gripa in, eller reta upp oss på pysslandet. Det är som det är. Helt enkelt när paradiset stavas Zadorosjnja.


På en av gratis-stränderna.


En datja prickig av skuggorna från bladverket. Kan man få hyra den en vecka eller två? kan jag inte låta bli att önska när jag går förbi.


Bland datja-ägarna finns det de som är mindre bemedlade. Ibland har de dock råd att köpa en get.


Vi är många som sökt oss till sjön för svalka. De flesta kommer dock från inhägnaderna.


Svensk sommar på besök i Ukraina

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, krönika, music, ukraina
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Det råder upprymdhet i Orgelsalen. Utspridda i lokalen står deltagarna i Malmö akademiska kör. När de tar ton lyfter många av åhörarna ögonbrynen i förtjusning, likaså i förvåning. Det är ett genialt drag. Genom att flytta kören från scenen till åhörarnas plats, bryts också avståndet mellan oss i publiken och sångarna. Ljudet från deras strupar omfamnar oss och suddar ut gränsen mellan åhörare och sångare. I min (möjligen) överdrivet sentimentala hjärna, förvandlas deras handling till en förbrödningsgest. Och det skapar närvaro och en känsla av samhörighet.

Gårdagens konsert i Orgelsalen kan på många plan just beskrivas som en gest av samhörighet. Orgelsalens Taras Demko inleder med orden “Hej! Välkomna”, och dirigenten Daniel Hansson avslutar med orden “Slava Ukraini” (Ära åt Ukraina). Så nära som det var mellan Sverige och Ukraina igår har det snudd på aldrig varit tidigare.

Det är inte bara Malmö akademiska kör som tagit sig hela vägen till Lviv. Med dem är också Malmö akademiska orkester. Både kör och orkester är amatörer, men de är samspelta och har en egen mycket vacker ton.

Orkestern och kören har för övrigt tagit sig ner till Ukraina för egen maskin. Pengarna till resan kommer från alla de konserter de ger i Sverige. Så om du varit på en konsert med Malmö akademiska kör och orkester, så har du också bidragit till att sprida glädje i Ukraina.

Programmet för kvällen återger hur fästa vi nordbor är vid sommaren. Betoningen ligger på svenska tonsättare. Bland verken som framfördes igår fick lvivianerna bekanta sig med Wilhelm Peterson-Berger, Wilhelm Stenhammar, Erland von Koch, samt flera traditionella svenska och nordiska sånger. Trots att sommaren är så kort, har vi skrivit förfärligt mycket musik om detta efterlängtade besök av sydligare breddgraders normaltillstånd.

Man framför även ett nyskrivet verk av Staffan Storm, som tillika befinner sig på plats i Ukraina. På engelska är titeln “the Lark sings, and summer hastens away”. (Tyvärr är Stims webbplats blockerad och jag kan därför inte kontrollera den svenska titeln.) Storms tonsättning är tät och tidvis antagligen svårspelad, och just den leder den obönhörligt mina tankar till det svenska vemodet.

Ty det är vemodet som löper som en röd tråd genom hela konserten. Detta säregna nordiska känslouttryck, som varken betyder att man är ledsen eller glad. Det är en känsla av att se sin omgivning med tillförsikt, men kryddat med en nypa misstro. För vi vet ju alla att bakom nästa hörn, eller bortom landsvägen, lurar ett okänt tingest. I detta fall är det okända sommarens ofrånkomliga bortgång.

Det är många som får ta del av det svenska vemodet. Orgelsalen är fullsatt, och det råder stundtals nästan akut syrebrist. Men det bekommer varken musiker, sångare eller åhörare. Vi är, på båda sidor om scenen, intensivt nyfikna på varandra. Man kan nästan ta på vår känsla av samhörighet. Den hänger i luften ovanför våra huvuden och innesluter oss.

Sammantaget skulle jag vilja säga att gårdagens konsert var en unik lektion i svenskt sinnelag. Det är nog kanske så, att en kunskap och förståelse för hur vi nordbor betraktar sommaren, säger mycket mer om oss, än att traggla tabeller i grammatik. Här var vägen in till det svenska hjärtat vidöppet, och inte behäftat med elakartade böjningsformer. Varje åhörare gick hem med en liten bit ny förståelse för Sveriges natur, kultur och speciella karaktär.

Den här formen av projekt är otroligt berikande och stimulerande. Vi får en exklusiv inblick i varandras liv och förutsättningar. Som enfaldig kulturtant, så kan jag inte låta bli att hoppas på att jag någon gång får uppleva att Orgelsalens stolthet UFO (Ukrainian Festival Orchestra) får uppträda på en svensk scen.

En särskild eloge måste gå till Orgelsalens Taras Demko och Ivan Ostapovitj för deras enorma energi, driv och engagemang. Vi här i Lviv är, som sagt många gånger tidigare, välsignade med att få ha dessa två herrar vid rodret på Orgelsalen.

Jag hoppas innerligt att de tre återstående konserterna blir lika välbesökta, som den i Lviv, och att orkestern och kören kommer hem med lika många positiva känslor som de gav oss på åhörarplats.

Malmö akademiska orkester och kör kommer att ge tre till konserter i Ukraina.

19 juni kl 19.00 National Philharmonic of Ukraine i Kyjiv.
21 juni kl 20.00 Khmelnytskyi Philharmonic Hall
22 juni kl 20.00 Chernivtsy Regional Philharmonic Society

Music of North

Music of North
Daniel Hansson.

Bilderna är fångade av Orgelsalens fotografer.


Till minne av likvideringen av Rohatyns getto – 6 juni 1943

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Den här texten skrevs den 6 juni i år, men publiceras först idag. Vissa texter behöver eftertanke före de möter offentlighetens ljus.

Det finns olika sätt att ha en fin nationaldag. Man kan ligga i hängmattan och läsa en bok. Man kan ha formulerat härliga språkliga krumbukter. Man kan ha varit på jobbet, undervisat i svenska och känt att det man gör har betydelse. Eller så kan man åka till Rohatyn och delta i hågkomsten av likvideringen av gettot i stan. För mig innebar årets nationaldag just det senare.

Det är svårt att beskriva. Sätta ord på känslorna. Det är fint att tillsammans delta i en stund av gemensam hågkomst.

Men samtidigt är det så utomordentligt gräsligt att vi behöver samlas för att minnas ett av de värsta folkmord, eller så gruvligt brott mot mänskligheten, som förintelsen var.

Vi borde inte behöva stå här tillsammans.

Men vi måste.

Ty om man någon gång under sin livstid öppnat dörren till att ge sitt inre en insikt i de fasansfulla dåd som då begicks, och för det omåttliga lidande judarna utsattes för då, så går den dörren aldrig mer att stänga. Den måste stå för evigt vidöppen. Det är vi, som tillåtit att känna den smärtan, evärdigt skyldiga. Vi som har samlats har olika bakgrund. Olika anledningar till att vara här. Men vi förenas i att vi valt att vara här. För att minnas, och för att aldrig låta vår samtid eller framtid att glömma, eller förneka.

Det är därför jag står här idag, den sjätte juni. På dagen 75 år efter att likvideringen av gettot i Rohatyn inleddes. Den 6 juni 1943. (Läs här Rohatyn Jewish Hertige sammanfattning av dagen, samt med namn och titlar på alla som deltog.)

Jag söker i mitt inre för att sätta ord på vad vi tillsammans ägnar oss åt. Ord som “vackert”, eller “stämningsfullt” känns i detta sammanhang så tröttsamt slitna eller direkt opassande. “Värdigt” är det enda ord som känns relevant. Och med tillägget “betydelsefullt”. Och det är den enda gåva till de som mördats som vi kan ge.

Det är Marla Raucher Osborn och Jay Osborn som bjudit in oss. De ligger bakom, eller snarare är, Rohatyn Jewish Heritage. Deras arbete viktiga arbete har jag beskrivit tidigare, och ni får följa länken för att läsa vad jag skrivit tidigare. Utan deras engagemang, kraft och outtröttliga energi, hade vi inte stått här idag. Framför monumentet över de mördade.

Och när jag nu står här, och känner hur tårarna svider i mina ögon under Marlas tal, fylls jag av en enorm tacksamhet. Tacksamhet för att få delta. Det är en underlig, och inte helt lätt känsla att beskriva. Att jag mitt i den ondska som beskrivs faktiskt känner tacksamhet. Det är en tacksamhet som även ger en skyldighet att föra vidare den insikt jag beskrev ovan.

Det finns två monument över de mördade judarna i Rohatyn. Det vi står vid nu är ett monument över de judar som förts till Rohatyn från kringliggande byar. Monumentet är kringgäradat av baracker och garage. Tidigare fanns här även växthus. Grönskan tar nu alltmer över platsen, men trots det känns den inte rofylld. Det vilar något sorgligt och fasansfullt över platsen. Enligt de boende i området kröp skelettdelar från de mördade fram flera decennier efter massmorden. Ja, kanske gör de så även än idag.

Det andra monumentet, som vår grupp sedan besöker, är över Rohatyns judar som mördades i mars 1942. Monumentet ligger på ett öppet fält. Vi ser ut över åkermarken och tänker på stadens judar som ligger under grödorna. Platsen är inte lika fasansfull. Kanske för att vi står på fältet, där en lätt bris sveper över oss. Men det är ändå svårt att hålla tillbaka tårarna när Marla berättar om det grymma öde som väntade stadens judar här. Kvinnor, män och alla dessa små barn.

Vi färdas vidare genom det som var judarnas Rohatyn. Vi besöker nya och gamla begravningsplatsen. Står vid platsen där stadens synagoga en gång stod och försöker föreställa oss hur det var då, när staden fortfarande befolkades av judar. Och en beslutsamhet växer sig starkare inom mig. Att förintelsen aldrig får upprepad, och dess offer ska aldrig falla i glömska. Vi måste bära dem inom oss. Som om de vore våra vänner, familj eller grannar. Det är vi skyldiga dem, och det är vi skyldiga vår framtid. Och som Marla Raucher Osborn ord löd vid minneshögtiden:

By your coming together today to pray, to reflect, and to honor the memory of the Jewish victims, you build bridges and soothe cross-generational pain. By our presence here together, by our solidarity on this date, at this site, we send a message of tolerance and forgiveness, of remembrance and compassion. /…/ May the memory of the victims bind us together.*Baruch Dayan HaEmet.

*Baruch Dayan HaEmet betyder “Välsignad är den riktiga domen”

Marla Raucher Osborn and Jay Osborn = Rohatyn Jewish Heritage
Marla Raucher Osborn och Jay Osborn.

we meet

Let's meet
Vi möts och bekantar oss med varandra.

Before the memorial monument of the liquidation of the Rohatyn Ghetto
Vid monumentet. Kolesnik, rabbin från Ivano-Frankivsk till höger i bild.

To the memory of those murdered at the Ghetto in Rohatyn
Vid minnesstunden. Marla stoppar ner texten i fickan som hon just avslutat. Wito Nadaszkiewicz läser översättningen till ukrainska.

In memory pf those murdered

#weremember

At the Memorial monument of the thousand of murdered Jews in Rohatyn
Monumentet över Rohatyns mörade judar. På fältet vajar säden. Där bakom mördades Kvinnor, män och barn.

At old Jewish Cemetery in Rohatyn
Vi besöker Gamla begravningsplatsen. Några i gruppen kan hebreiska och läser för oss vad gravstenarna säger.

Headstone at old Jewish Cemetery in Rohatyn

A beautiful headstone in the grass at Old Jewish Cemetery in Rohatyn

Marla with Rohatyn map from 1846
“Där borta låg Rohatyns synagoga”, pekar Marla. Hon visar en karta över Rohatyn från 1846.


Det galiziska ljuset, Stanisław och jag

Category: art, by sophie engström, Galizien, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Snart är det dags, att åka norrut för några veckor i Sverige. Det är alltid mycket givande och trevligt att komma till vårt nordliga tillhåll, och jag beklagar mig egentligen inte. Men jag måste ändå tillstå att varje år är det mödosamt att lämna de galiziska vidderna. Det är något speciellt med marken, luften, folket, ljuset, atmosfären här. Trots att det idag är en ganska monokulturell plats på jorden, kikar historiens myller av kulturer och röster fram i varje spricka som tiden gröper.

Många av människorna är borta. De som befolkade och på många håll byggde upp regionen. Men det betyder inte att platsen är folktom. Snarare tvärtom. Om man tittar på gamla filmklipp från Lviv 1939 före förintelsen, ser folklivet ut nästan som idag. Det är bara attributen, och i vissa fall, språket som förändrats. Kvar finns den galiziska jorden, vars ansikte är riktat mot solen och färgar luften kring oss.

Jag blir alltmer betagen av just ljuset här. På sommaren är ljuset gult som guld, men lägger en behaglig hinna över allt omkring oss. När jag kommer till Kullahalvön blir jag ofta förbluffad över det starka och obarmhärtiga ljuset. Ljuset där är lite kantigt och går till attack snarare än lyser upp. Här i Galizien färgas solens strålar av den gula sanden, lindrar ljusets behov av att avslöja alla våra skavanker.

På hösten vinner Galizien varje år mästerskapet inom grenen “östeuropeiskt grått ljus”. Det låter möjligen tråkigt och avskräcker er kanske. Men ni har faktiskt helt fel. Östeuropa-grått är inte en trist och dyster nyans av ljus. Det är en nyans som lätt som svalans vingslag enkelt bryter upp och blir flera. De olika grå tonerna glider över varandra och skapar en alldeles egen och mångfacetterad symfoni i grått.

Men hösten är givetvis också alla trädens färger. Ljuset lyser genom guld, brunt, gult, grönt som samsas i samma synfält och dess toner leker lätt, men också lite sorgset över vidderna. Sorgset, för det är trots allt en dödsdans vi beskådar.

När vintern tar vid lyfter de grå tonerna mot skyn och ljuset färgsätter allt i djupt blått. Isande blå, ibland faktiskt. Trots att jag inte är någon vinterfantast, så finns det en särskild charm i denna isblå knastrighet.

Våren har ett alldeles eget uttryck. Ljusets färg jag främst tänker på att beige. Eller kanske åt det ljusrosa hållet. Sedan utbyts det mot en grön, vitblommig, gulblommig, rödblommig kackafoni som är helt öronbedövande vacker.

Och invävd, insyltad, bland alla dessa färger lever det galiziska ljuset. Det lever i sin egen tidsordning, omedveten, eller ointresserad av vårt pyssel.

Galiziens färger och ljus upplevs bäst genom ett tågfönster, eller till fots. De som önskar bila får nöja sig med bara några glimtar av denna skönhet. Antingen är vägarna så dåliga att man enkom klarar av att fokusera på just vägen. Eller så har det vuxit upp höga stängsel eller så är sikten skymd av buskage eller höga träd, så som poppel.

Men om man nu inte har för avsikt att ta sig till Galizien för att avnjuta vårt vackra ljus, så finns det i alla fall någon lindring. Man kan till exempel titta på Wyspiańskis målningar.

Stanisław Wyspiański (1869-1907) är kanske okänd för många svenskar. Hans produktion är mycket intressant, främst då den är så eklektisk. Han skrev flertalet dramer och poesi. Samtidigt gjorde han flera betydande glasmålningar, porträtt, självporträtt, illustrationer, grafisk konst samt att han skapade scenografi till teater och därtill inredning och möbler. Han var lite som Carl Larsson, Karin Larsson, August Strindberg och Gustaf Fröding i ett. Vi talar alltså om en äkta allkonstnär.

Wyspiańskis bildkonst svävar enkelt från patriotisk folkloristik, till nästan våghalsig modernism och vidare mot grafisk design. Men det finns en röd tråd, och det är det galiziska ljuset. Det finns där i varje verk, lika central som osynlig. En huvudrollsinnehavare i kulisserna. Hans mångsidiga bildspråk blir lite som Galiziens folk i historien och så de är än idag, extremt mångfaldig utan att för den delen vara pladdrig, vimsig eller oseriös. Den är sprittande, nyfiken, ödmjuk och eftertänksam på samma gång.

När jag färdas genom Galizien, som jag helst gör i öst-västlig, eller väst-östlig axel, tänker jag alltid på Wyspiański och hans särskilda förmåga att återge det vackra galiziska ljuset som speglar sig i hus, människor, växer, djur. Ibland leker jag med tanken att förmågan att se det galiziska ljusets själ är en hemlighet jag delar bara med Stanisław. Trots att jag förstås förstår att vi inte är de enda som funnit dess egenart.

Och åker du hit kommer du kanske också förstå hur man bäst insuper det galiziska ljuset, och dricker lika ivrigt ur dess bägare som jag.


Stanisław Wyspiański, “Planty park i gryningen” (“Planty o świcie”), 1894. Ser ni ljuset, det galiziska ljuset…


En oväntad utflykt – om ett besök i fotbollarnas värld

Category: by sophie engström, EURO2012, Galizien, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Ibland blommar asfalten. Det vet jag, då jag bor på en plats där den dåliga asfalten ofta får ge vika för mer ihärdiga arters framväxt. Nå, den här texten ska inte handla om ukrainska vägar, även om just det ämnet förtjänar ett helt eget blogginlägg… Ja, faktiskt flera blogginlägg. Nej, det här ska handla om något jag gjorde igår som var fullkomligt oväntat även för mig själv. Fast egentligen är den blommande asfalten inte alls ett bra idiom att använda här… Det är nämligen inte alls lika oväntat som det jag gjorde igår. Att asfalten blommar är nästan praxis här.

Igår gick jag på fotboll. För några av er är det vardagsmat. För mig är det en utflykt till en annan värld. Det är oerhört länge sedan jag företog mig ett liknande underligt företag. För länge sedan, när min hud ännu var sammets len och mjuk, gick jag visserligen på fotboll. Jag tror det hände en eller möjligtvis två gånger. Det tilldrog sig på den tiden då HIF (ett fotbollslag från Helsingborg) ofta spelade mot Landskrona BoIS. Jag minns tydligt hur jag om mina vänner stod utanför Olympia i Helsingborg, och tjatade oss till att få komma in i pausen. (Om det nu heter så när man spelar boll?) Det tydligaste minnet, vid sidan av att vi gratis inträdde på läktaren, är en äldre herre med hemskickad mössa i HIFs färger. Han hade för övrigt kaffekask i termosen. Hur matchen slutade minns jag inte. Det berodde inte på att jag smakade på kaffekasken, utan för att jag tappade intresset för bollandet efter några minuter. Jag tillät mig istället roas av Landskrona BoIS supportrar, som hade synnerligen festliga ramsor.

Igår var det alltså dags igen, att beträda fotbollsarenan. Fast nu i Lviv. Här är det så billigt att gå på match att man inte behöver tjata sig in. 50 UAH betalde jag. (Ungefär 17 SEK) Damen i kassan tyckte jag borde slå till med biljetterna för 600 UAH. Bevare mig, sa jag. Det är ju lika mycket som ett abonnemang för ett helt år på Lvivs filharmoni!

Det är dock en sanning med modifikation att jag äntrade fotbollsarenan. De som knallade ut på arenan var svenska damlandslaget i fotboll och deras ukrainska kollegor. De båda lagen skulle kvala om kvalet att åka till Frankrike nästa år för att få bolla vidare där. Själv befann jag mig, uppenbart förbryllad, på läktaren.

Tanken var nog att Sveriges damer skulle krossa det inte lika erkända ukrainska laget. Men, om vi ska summera de oändligt långa 90 minuterna: det gjorde de inte. Svenskorna led alla helvetes kval, och ukrainskornas försvarsspel var extremt… ja, vad skriver man… tajt. Planen var helt full av dessa gulklädda ukrainska damer som slogs för att deras mål skulle vara prickfritt. Och det lyckades till allas förvåning, och tillika, förtjusning. Till och med jag var mycket förtjust.

Nej, fotboll är sannerligen inte min domän. Jag är inte som den ukrainske poeten och författaren Zjadan som kan skriva hela romaner om fotbollandet. Det finns en underlig föreställning att alla förstår och uppskattar fotboll, men så är det alltså inte. Tänk om jag utgick från att alla uppskattade Lutosławskis underbara tonsättningar. Det finns till och med de som rent av blir förbannade över att höra hans verk. För mig är det helt obegripligt, men det är de facto ett faktum… Nu blir jag inte förbannad av att behöva titta på fotboll, men jag blir ganska… uttråkad. Min blick glider hela tiden till urverket, som jag hoppas ska traska lite fortare fram över tiden. Jag har således faktiskt inte så mycket att rapportera om det som allas uppmärksamhet drogs till. Det var vansinnigt långtråkigt, men jag lyckades faktiskt se riktigt engagerad ut. Nå, i alla fall stundtals.

Jag intresserade mig dock mycket mer för de omgivande människornas entusiasm. Det var faktiskt underbart att se dessa glada och stolta ukrainare. Jag kan ärligt erkänna att det inte alls vore lika roligt att åka bussen in till stan efter matchen om Sverige vunnit. Det var härligt, att på hemvägen, vifta lite tarvligt med min medhavda svenska flagga, och få ett glatt leende tillbaka från någon av alla de ukrainska fotbollssupportrarna.

Men så har vi det här med asfalten. Ja, utanför Lviv Arena har den grå mattan av asfalt blivit befläckad med massor av gröna tuvor. Denna arena byggdes inför fotbolls-EM 2012 under Janukovitjs tid, två år före revolutionen 2014. Ett av alla dessa byggprojekt som inför EM sas ge Ukraina en ljusare framtid, men istället grävde ner landet i en allt djupare korruption. Något som dessutom förutspåddes långt före själva fotbolls-EM, men det var många som inte ville ta talet om ökad korruption i samband med stora sportevenemang på allvar. Nu står i alla fall arenan där, lite ensamt och gåtfullt vid stadens rand, och blickar ut över ringleden. Arenan har åldrats, och den spruckna betongen och asfalten ser lite ut som rynkor i ett för tidigt åldrat ansikte.


Två förbryllande varelser i en okänd värld. För mig var det länge sedan. För sambon var det debut.


En fatalist på grönbete

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Nyligen skrev jag ett förvånansvärt uppskattat blogginlägg om ordningspolisen inom oss svenskar. Det förvånade mig inledningsvis att den ändå blev så uppskattad. Men sedan kom jag på att det var ju helt rimligt att den skulle bli uppskattad. Det vi svenskar gillar bäst, vid sidan av att hålla koll på allt omkring oss, är just att klaga på oss själva.

Kanske är det någon jante som gjort att vi är så förtjusta i självspäkning. Eller så är det bara någon underlig rest från tiden vi var färgade av Luther och hans läror.

I vilket fall som helst känner vi oss väldigt hemma när vi klagar. Under senare tid har jag knappt läst någonting annat än om förbittrade svenskar som beklagar sig över för mycket sommar. Det är gräsmattor som torkar ut. Skogar som brinner. Folk som svettas och tydligen lider alla helvetes kval för att de inte kan visats på altanen. Det hela är så märkligt, då alla vet att det snart kommer att börja regna… Men det som det fina i hela kråksången är att man då kan klaga även när det är för lite sommar.

Det är möjligt att det är uttryck för att man har för lite att bekymra sig över. Men jag tror ändå inte det. Jag tror faktiskt även att folk vid Sahara klagar på att det regnar lite. Men skillnaden är väl att de knappast kan räkna med den monsun som självfallet kommer lägra sig tids nog över Sverige.

Det är således själva klagandets natur hos oss svenskar som är intressant. Den är tydligen fullkomligt humorlös. När det inte regnade under hela majmånad i Lviv uppfann folket här enorma mängder med skämt. Och genom skämten glimtade den slaviska fatalismen. Den som rycker lite på axlarna åt det man inte kan göra något åt.

Bland alla mina minnen dyker plötsligt upp ett från en vår jag bodde i Moskva. Jag hade, med min ryska väninna, åkt ut till skogen. Under vår promenad var jag bestört. Vartän jag tittade såg jag bara skräp. Den ena svavelosande utgjutelsen efter den andra dansade över mina läppar, men de möttes av axelryckningar från min väninna. “Lyssna på fåglarna istället”, tyckte hon. Men för mig var det komplett omöjligt att tänka på någonting annat än skräpet. Hon försökte muntra upp mig med lite skämt och funderingar kring skräpets tidigare ägare. Hennes fatalism var nästan lika stötande som skräpet.

Jag har frågat mig många gånger varifrån denna, min svenska, ovilja att se tjusningarna i tillvaron, eller att bara glädjas med andra och deras tjusning för en stund, kommer. Det är som om jag inte kan bli riktigt glad förrän ingenting skaver. Allt ska vara slätt, lent utan skrovliga ytor. Ordningspolisen inom mig tvingar mig att tänka ut olika strategier för att förändra situationen så att den är som jag förväntar mig. Det får mig osökt att tänka på alla dessa semestrande svenskar som vid hemkomsten förkunnar att det är skönt att vara hemma då kaffet där borta inte smakade som hemma. (Det är väl för övrigt därför man reser bort? För att det inte är som hemma, eller?)

Men även om jag är förbaskad på skräpet i naturen lär det inte försvinna. Att jag är arg på de förhållandena förändringar ingenting! Trots att jag kämpade, kunde jag tydligen inte upphöra med att förpesta min omgivnings upplevelser av exempelvis promenaden i skogen. Jag gick på med mina haranger om straffavgifter och böter.

Under den där vårpromenaden i Moskva hade jag ännu inte förstått hur man faktiskt lever ett enklare liv. Jag trodde nämligen att min frustration gjorde nytta. Men det gjorde den inte. Mitt glädjedödande skapade bara osämja för stunden och påverkade troligen inte skräpets vägar till skogen i Moskva.

Men kanske har jag förändrats någonstans på resans gång. Igår hamnade jag till min egen förvåning i skogen. Jag flanerar ju ofta timmavis på min lediga tid. Men att jag skulle hamna i skogen var för mig fullkomligt oväntat. Som brukligt fann jag sopor på stigen. Ibland är det inte så långt från Moskva till Lviv som man kan tro. Men något var annorlunda. Det var jag som var annorlunda. Jag gled fram på stigen utan ett ljud om soporna. Det var som om de inte existerade. Istället lyssnade jag på fåglarna. Fascinerades av den extrema bördigheten som råder här. Och kände en inre ro och glädje jag sällan upplevt. Ingen ordningspolis dök upp med förslag om straffsatser och böter.

Det handlar inte om att jag har accepterat skräpet. Nej, inte alls. Tvärtom faktiskt. Att ordningspolisen inte dök upp berodde helt enkelt på att det inte fanns någon där i skogen som skulle kunna trolla bort soporna. Men det finns de som vill mota bort skräpet från grönskan. Jag ser med stor glädje hur lvivianerna på gräsrotsnivå själva är förbaskade på soporna. De vill se en förändring, och deras kampanjer och informationsarbete kommer på sikt också utplåna skräpet från skogspromenaderna. Nå, i alla fall allvarligt hota dess existens.

Men just idag ligger soporna där de ligger. Skillnaden mellan mig då och nu är att jag tydligen har blivit så där slaviskt klok att jag förstår att soporna inte försvinner av att jag förstör en stund av ro för mig själv. Jag kan kanske till och med hitta på något skämtsamt att säga om dessa mänskliga lämningar i naturen. Kanske är det så, att den av mig förhatliga slaviska fatalismen, byggt bo även inom mig…

counting hens.. 1, 2, 3...
Det här skulle kunna var en helt tillrättalagd plats med ordning och reda, men istället råder här massor av oreda. Försök att räkna hur många höns ni se bland bladen. Och ja, de är på helt fel plats! Höns är nämligen ordningspolisens värsta fiende.
Hönsen bor i Zjovkva och fångades (dock enbart) på bild i maj 2018.


En pensionerad ordningspolis i Lviv

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, ukraina
Tags:

(Läsningstid: 4 minuter)

Ordningspolis. Om man är född och uppvuxen i Sverige lär man fått det med modersmjölken, eller möjligtvis i lingonsylten till köttbullarna. Vi är mycket bra på det där, att genom små förmaningar rätta in varandra i leden. Och det funkar. Det värsta vi vet är när någon påpekar att man gör något som ligger utanför ramen för det som anses accepterat.

Själv har jag i Sverige ofta råkat göra något som stör ordningen. Som när jag hängde tvätt väl synligt på balkongen. En granne ringde på min dörr och förklarade att “så gjorde vi inte i det här området”. Tvätten skapade tydligen oreda i ordningen då det skulle kunna se ut som om det bodde fattigt folk i området. Eller utlänningar. Det sista sades så där lågt, i fall det skulle dyka upp ytterligare en ordningspolis som menade att det sista var ett uttryck för rasism. Nu var det ändå så att jag var den där andra ordningspolisen, men av någon anledning vågade den rösten inte riktigt stämma upp och protestera. Jag gjorde som man sa till mig, och tog ner tvätten. Trots att jag tyckte skälen var märkliga, stötande och föga övertygande.

En annan gång råkade jag helt planerat cykla på trottoaren. En äldre man, och tillika ordningspolis, gick till angrepp med sin käpp. Jag flög av cykeln, men trots mina skrubbsår menade han att det var befogat. Man cyklar inte på trottoaren, menade han. Ingen ingrep, och jag utgick från att mitt lilla snedsprång från reglerna var av sådan karaktär att jag faktiskt fick skylla mig själv.

Det finns så många fler exempel där jag brutit mot verkliga eller fullkomligt fiktiva regler. Men det som alltid inträffat är att någon varit där och påpekat mitt felaktiga agerande. “Sköt dig själv och skit i andra”, är inte en devis vi svenskar lever efter.

Eftersom jag själv inlemmats i det svenska samhället har jag en tendens att själv bli en ordningspolis. Jag ägnar väldigt mycket tid åt att fungera på vad andra gör, hur de gör det och hur jag ska kunna rätta in dem i leden. Kanske har ändå Lena Nyman rätt i Släpp fångerne loss det är vår…

När jag nu bor i Ukraina erfar jag alltför ofta hur den här delen av min personlighet, något som nästan alla svenskar bär med sig, hamnar på total kollisionskurs med min omgivning. Ordningspolisen här är införskaffad på ett helt annat sätt. Det som stöts och blöts och gruffas om är visserligen saker som skulle kunna falla inom ramen för sådant vi svenskar inordnar oss med. Men oftast ser själva inordningen helt annorlunda ut. Här handlar det ofta om små detaljer, som jag som utlänning lätt slipper igenom. Det är dessutom så att en ordningspolis alltid får svar på tal. Även riktiga poliser får svar på tal. Svar på tal kan man ge även om man har uppenbart fel. Det är helt enkelt okej att tjafsa. Och tjafsa gör man. Långa haranger, till höres helt oändliga. (Jag lämnar ofta scenen före domen fallit.)

Jag har fortfarande, trots att det är fullkomlig malplacerat, haft en liten ordningspolis inom mig som bråkat om. Nå, inte är jag den som står på trottoaren och gastar efter alla cyklister som trängs med oss fotgängare, men inombords skriker jag en svavelosande utgjutelse. Tillika gormar jag inombords varje gång min granne häller ut överbliven stekolja ut från balkongen. Men utgjutelsen är tyst.

Det är möjligt att det beror på att jag är utlänning. Att jag känner att jag inte riktigt vet vilken som är ordningen, och därför tvekar. Kanske är det ändå ok att cykla på trottoaren? Och varför skulle det vara fel att hiva ut stekoljan från balkongen? Egentligen är ju ingenting helt fel. Möjligtvis opraktiskt, men för den sakens skull inte helt fel. För vilken cyklist kan överleva mer än några minuter i den lvivianska trafiken? Och oljan kletar ju fast i rören och då blir det stopp för oss alla!

Sedan har jag också börjat uppskatta friheten. För exakt så är det. Mindre ordningspolisande ger mer frihet. Att det blir lite rörigt är faktiskt bara ganska uppfriskande.

Och man får så mycket tid över till annat. Som att fungera på hur sakerna förhåller sig, istället för att fundera över hur sakernas tillstånd ska ändrad så att de följer ordningen.

Så nu sitter jag här och funderar på hur jag lämpligast pensionerar ordningspolisen inom mig. Det är inte lätt. Men nu har det gått flera minuter sedan som jag till exempel senast retade upp mig på cyklisterna på trottoarerna. Eller det där med oljan…

Snart blir jag kanske en helt normal Lvivian. Jag borde kanske köpa mig en cykel och cykla på trottoaren. Gata upp och gata ner. Men redan imorgon ska jag hälla ut stekoljan från balkongen… där jag, enligt lviviansk ordning, hänger min tvätt.

Washing out winter
Tvätten hänger faktiskt bäst på balkongen. Och ovanför ser ni en cykel som annars brukas på trottoaren.