viewpoint-east.org

Tag: Dagens anteckning

  • Dagens anteckning – 28 februari 2025

    Dagens anteckning – 28 februari 2025

    Läsningstid: 2 minuter

    Spårvagnen glider fram med sin självklara elegans mot hållplatsen vid den livliga korsningen, och ur högtalarna rasslar den välbekanta rösten fram namnet för anhalten: “Rondo Matecznego”. Rösten rullar med eftertryck på r:et i “Rondo”, och man känner att här rör det sig utan tvekan om något som går runt. Rösten känns mycket övertygande. “Matecznego” sägs också med så stark inlevelse att man nästan kan tro att det rör sig om ett meningsutbyte eller möjliga ett uttryck för något som smakar gott.

    Varför börjar jag tänka på mat? Jo, kanske för att röstens ägare inte gör mycket annat än att tala om och berättar om mat. Röstens ägare är nämligen matjournalisten Robert Makłowicz, en person som nog är känd för varje polack. Det finns nästan inte en enda plats i hela världen som han inte har besökt för att tillaga mat som inmundigas på platsen. Nåja, nu vet jag inte om det är riktigt sant, kanske finns det ännu någon avkrok som inte har förärats ett besök av Robert Makłowicz. Jag vet till exempel inte om han har varit i Sverige ännu.

    Robert Makłowicz är född i Kraków och på faderns sida finns det ukrainskt påbrå. Familjen hette tidigare Moklovytj (Моклович) innan de, som många andra, poloniserades och fick polska namn. Mamman har, förutom polskt, även ungerskt och armeniskt påbrå. Familjen tillhör för övrigt den armenisk-katolska kyrkan, vilket är spännande, enär det är en förhållandevis liten församling i detta område.

    Intresset för mat fick Robert Makłowicz redan under sina studier vid Jagellonska universitetet i Kraków, och intresset ledde till att han snart blev ryktbar och fick uppdraget att bli matskribent på Gazeta Wyborcza. Snart var han vida känd och han fick sitt eget tv-program på TVP. Idag är han så stor att han verkar kunna välja sina uppdragsgivare, och han tycks främst vara frilansande med en egen Youtube-kanal.

    Men hur i hela fridens namn hamnade han i högtalarna på spårvagnarna och bussarna i Kraków, undrar du kanske nu. Jo, förra året tillkännagav kollektivtrafiken i Kraków att de nu skulle byta ut rösten som anger hållplatserna och att den nya rösten skulle vara Robert Makłowicz. Och som en fin gest till sin hemstad beslutade Robert Makłowicz att skänka sin röst helt gratis. Så nu kan vi njuta av hans röst på praktiskt taget alla linjer. För egen del kan jag meddela att jag redan är väldigt fäst vid hans röst och det känns hemtrevligt och gemytligt med hans bullrande stämma som annonserar varje hållplats och får oss att se upp för dörrarna.

  • Dagens anteckning – 27 februari 2025

    Dagens anteckning – 27 februari 2025

    Läsningstid: 2 minuter

    Efter en, för den centraleuropeiska myllan, ovanligt torr vinter, har regnet åter lägrat sig över oss. Dess stora grå moln har ledigt lagt sin väldiga fysionomi över oss, stängt ute all form av solljus och inlett sitt vårliga hulkande. Stora tårar fäller molnet, och befaller världen att efterliknar ett svartvitt fotografi. Spårvagnarnas fönster immas igen och omvärlden blir sådär gräddvit, fluffig som en tårta, eller varför inte en fastlagsbulle.

    Men ingen här traktar efter fastlagsbullar, och fettisdagen finns inte i kalendern. Här är det fettorsdagen som gäller, och man äter syltfyllda munkar, kallade pączki (i plural). Redan i ottan går polackerna man ur huse för att köpa dessa degknyten. Köerna ringlar sig långa utanför konditorierna. Tålmodiga står de där och väntar och väntar. Faktum är att detta kanske är den enda dagen på året som polackerna visar prov på tålamod, så det är en unik företeelse. Därför företog jag mig en promenad, trots det ihärdiga regnandet, på jakt efter köande polacker.

    Men min jaktlycka skulle visa sig utebli. Kanske kom jag för sent, ty jag såg faktiskt inte några köande polacker. Vad jag däremot hittade var pączki. I mängder. Någon borde berätta för de där stackarna som går upp arla morgon för att köa, att det rakt inte behövs eftersom det finns kvar pączki även på eftermiddagen.

    Idag kommer i alla fall polackerna äta 100 miljoner pączki. I runda slängar två och en halv var. Varför äter de då så många munkar? Jo, frånsett att polackerna tycker att pączki är goda, så är det också så att det kan ge otur om man inte äter en pączek idag. Så idag äter polackerna munkar med gott samvete. Och jag med, för den delen.

  • Dagens anteckning – 26 februari 2025

    Dagens anteckning – 26 februari 2025

    Läsningstid: 3 minuter

    Och plötsligt så sjunger koltrasten igen. Som om det inte hade varit någon vinter, om det nu har varit det. Jorden snurrar sina varv i vanlig ordning, men det finns nog de som hävdar att jorden snurrar fortare än vanligt, och galnare på något vis. Kanske är det så att vår tid är den mest förryckta och och den yttersta av tider. Men det är ändå så att man kan sätta den tankefiguren på prov. Exempelvis med Brahms.

    Nåväl, kanske snarare med hans tid, och vad han bland annat hade att säga om turerna kring kronprins Rudolf av Österrike. Det finns kanske någon som nu drar sig till minnes Mayerlingdramat som skedde den 30 januari 1889. Kronprinsen, som var en hopplöst degenererad knarkare, spelmissbrukare och ivrig bordellbesökare, och därav bärare av diverse könssjukdomar, sköt först sin unga älskarinna, baronessan Mary Vetsera, och sedan sig själv. Detta skakade givetvis hela Österrike i grunden. Rudolf skulle ju ta över efter fadern Franz Joseph, men sonens leverne var verkligen ett besvär för kejsardömet Österrike. Idag tror man att det kan ha varit så att han mördades. Av vem? Ja, säg det.

    Precis som de flesta andra i Centraleuropa under denna, förfärades även Brahms av incidenten. I ett brev till sin vän Simrock uttryckte han att samtiden gav prov på extrema obehagligheter, som rakt inte hade skett på den gamla goda tiden. Uttryck som att “allt har hänt tidigare” hade nu verkligen fått sig en törn, och han radade upp andra händelser, så som att Ludvig II av Bayern hade drunkat, under mycket oklara omständigheter, i en sjö. Brahms samtid var unikt förfärlig, tycks han mena.

    Brahms nämnde dock ingenting om tonsättaren Anton Bruckner, som hade mani på döda. Han krävde att få se kronprins Rudolf och hans älskarinna, men han släpptes inte in. Maniskt stod han utanför slottet i Wien och räknade fönstren. (Varför han räknade fönstren förtäljer inte historien.) Det finns andra märkliga vittnesbörder om Bruckner, så som att han bröt sig in för att bevittna när man hade grävt upp Ludwig van Beethoven ur dennes grav, och hur Bruckner lyckades snatta åt sig Beethovens huvud och springa iväg med. Men det är ju en annan historia.

    Brahms får i alla tycka vad han vill, ty jag menar att det finns vissa likheter mellan olika tider, och ibland känns det som om tiderna möts och flätas samman, så som de sammanställter i byggnader i olika åldrar och stil. Jag skulle till och med vilja hävda att det kanske finns lite av 1890-talets centraleuropeiska galenskap i vår samtid.

    Och just nu känns det till exempel som om just den där koltrasten var här förra året och sjöng precis så där vackert som han gjorde då.

  • Dagens anteckning – 25 februari 2025

    Dagens anteckning – 25 februari 2025

    Läsningstid: 2 minuter

    Med sina gröna och sköra armar sticker de upp ur marken och hälsar blygt och kanske sparsmakat på omvärlden. Och det förvånar mig att även små gester kan skapa såpass mången glädje. Människor, som annars tycks vara upptagna med hundpromenader, proviantering och bilköer, stannar yrvaket upp, böjer sig ner mot de uppsträckta armarna och beundrar deras små vita och blåa huvuden.

    Gårdagens mörka tankar har tydligen bleknat något, och förbytts mot ett svagt men ändå envist lysande hopp, och kanske beror det inte bara på snödroppar och krokus, utan även på att det idag är årsdagen av Lesja Ukrajinkas (1871-1913) födelse. Egentligen hette hon Larysa Petrivna Kosatj (som gift la hon till efternamnet Kvitka), men blev tvungen att använda en pseudonym eftersom det under hennes levnadstid var förbjudet att publicera verk på ukrainska i det ryska imperiet. Lesja är en diminutiv på Larysa, och Ukrajinka betyder “ukrainsk kvinna”. Således kan man dra slutsatsen att hennes pseudonym betyder “den lilla ukrainska kvinnan”.

    Men Lesja Ukrajinka var, och är, inte liten. Hon är kanske en av de största bland ukrainska poeter, författare och dramatiker. Ingen som hon kunde beskriva hopp och motstånd. Och att hennes födelsedag inträffar just dagen efter den tjugofjärde februari känns som en hälsning genom historien, som ger lindring, tröst och kraft.

    Jag skulle kunna hänvisa till flera av hennes verk, men tänker nu på inledningen av dikten “Contra spem spero” (från latin “Jag hoppas mot hopp”):

    “Гетьте, думи, ви хмари осінні!
    То ж тепера весна золота!”

    “Ge er iväg, ni höstmoln!
    Nu är våren gyllene!”

  • Dagens anteckning – 24 februari 2025

    Dagens anteckning – 24 februari 2025

    Läsningstid: 2 minuter

    Den tredje årsdagen av Rysslands aggressionskrig mot Ukraina. Tre år av mardröm som bara tycks eskalerar. Det är klart att inte alla upplever det som att verkligheten har upplösts och ersatts av en ondskefull tillvaro fylld av mörker och osäkerhet, men för de flesta i Ukraina är det just så som dessa tre år har upplevts. Varje dag har inneburit smärta, sorg och oro.

    Ibland är det kanske lätt att hemfalla åt tvivel som kanske främst beror på utmattning, men ingen har rätt att vackla. Det räcker med att låta tanken förflytta sig till någon skyttegrav i östra Ukraina för att bli varse att ingen äger den rätten. De har inte möjligheten att tvivla och tveka. Sådant skulle i ett slag kunna ända deras liv. Vi måste därför kunna hämta krafter utan vila. Inte för våra egen skull, utanför för deras.

    Varför hittar jag inte de rätta orden? Det är vid sådana här tillfällen som jag vill kunna skapa precisa och exakta formuleringar, men istället drabbas jag av en form av blockering. Orden stockar sig. Ty jag vill inte sätta mina tankar och känslor i centrum, eller skapa mig ett namn (eller för den delen äras) på bekostnad av Ukrainas lidande. Och jag ber inte om några tack för mitt engagemang. Mitt stöd är villkorslöst. Ibland känner även jag en trötthet och blir desillusionerad,men när jag kommer till Rynek główny i Kraków och till den demonstration för Ukraina som arrangerats här av ukrainare och polacker, möts jag av tusentals. Ukrainare, polacker, georgier, belaruser och några svenskar.
    Våra gemensamma skall och rop om ett fritt Ukraina, gjuter energi i mig. En energi som jag hoppas kan föras vidare till dem som finns vid fronten. Jag hoppas vårt stöd hörs hela vägen dit!

    Leve Ukraina!