viewpoint-east.org

Tag: Dagens anteckning

  • Dagens anteckning – 5 mars 2025

    Dagens anteckning – 5 mars 2025

    Läsningstid: 3 minuter

    Trädens grenar tätnar. De små knopparna talar vårens språk. De har under vintern gömt sig i trädens vävnader, som blinda små embryon. Men nu tittar de nyfiket ut, och sträcker sig mot himlen. Det är svårt att inte drabbas av en kärlek till jorden och dess förmåga till ständig pånyttfödelse. Jag vet inte om det var därför som Gustav Mahler skrev “Das Lied von der Erde” (Jordens sång), men även om det inte var kärleken till jorden som drev honom, känns det passande att tolka den så.

    Mahler skrev “Das Lied von der Erde” sommaren 1908, året efter att han hade drabbats av tre fruktansvärda motgångar. Sommaren 1907 inleddes nämligen med att han blev tvingad från sin tjänst som direktör och chefsfirigent för Wiener Staatsoper. Det hade under en längre tid pågått en antisemitisk hetskampanj mot honom, och till slut blev situationen så pass svår att hans arbete blev ogörligt. Förkrossad begav familjen, Gustav och Alma med de två döttrarna Maria och Anna, till deras sommarstuga i Maiernigg. Men snart blev den yngsta dottern, Anna, sjuk i scharlakansfeber. Den äldsta dottern Maria skickades bort, i ett försök att skydda henne från sjukdomen. På den tiden var det ju en allvarlig sjukdom som kunde leda till döden.

    Anna återhämtade sig snabbt, och man skickade efter Maria, som kom tillbaka till familjen. Men det skulle visa sig vara för tidigt. Maria insjuknade och blev dessvärre svårt sjuk, med fruktansvärda plågor. Efter några dagar avled hon, blott fem år gammal. Gustav Mahler var, precis som Alma, tröstlös, och snart började även han känna sig svag. En läkare tillkallades och denne fastslog att Gustav Mahler led av ett allvarligt hjärtfel, som vid för stora påfrestningar skulle kunna leda till en infarkt. För den som sett en dirigent på pulten förstår nog att detta var ytterligare ett hårt slag mot honom.

    I ett brev till sin vän Bruno Walter beskrev Gustav Mahler hur han upplevde det som att allt det som han hade kämpat för under sitt liv nu var utraderat. “Jag står som en nyfödd”, skrev han. Gustav Mahler kämpade för att försöka finna ett ljus i tillvaron och hittade det i en översättning av kinesiska poesi signerat den tyske poeten och översättaren Hans Bethge. Verket hette “Die chinesische Flöte” och Mahler insåg ögonblickligen att han ville tonsätta ett urval av dessa dikter, med några egna tillägg. Urvalet fick därmed bli fundamentet till “Das Lied von der Erde”.

    Mahler själv beskrev verket som en symfoni, men man kan nog även göra gällande att det rör sig om en symfonisk sångcykel med sex sånger. De tre huvudsakliga temana utgår från livet, separation och frälsning, men det finns de som menar att man genom valet av dikter han gjorde även kan urskilja Mahlers känsla av alienation som jude i den tyska samhörigheten. Jag tror att just det temat hörs tydligast i den sjätte och avslutande satsen kallad “Der Abschied” (“Avskedet”).

    Wohin ich geh’? Ich geh’, ich wand’re in die Berge.
    Ich suche Ruhe für mein einsam Herz.
    Ich wandle nach der Heimat, meiner Stätte.
    Ich werde niemals in die Ferne schweifen.
    Still ist mein Herz und harret seiner Stunde!
    Die liebe Erde allüberall
    Blüht auf im Lenz und grünt aufs neu!
    Allüberall und ewig blauen licht die Fernen!
    Ewig… ewig…

    (Jag vågar mig inte på att översätta detta till svenska, men hittade denna engelska översättning till er:

    Where do I go? I go, I wander in the mountains.
    I seek peace for my lonely heart.
    I wander homeward, to my abode!
    I’ll never wander far.
    Still is my heart, awaiting its hour.
    The dear earth everywhere
    blossoms in spring and grows green anew!
    Everywhere and forever blue is the horizon!
    Forever … Forever …)

    Och det var också dessa rader (“Die liebe Erde allüberall/Blüht auf im Lenz und grünt aufs neu!”) jag associerade till, när jag ikväll stod där och tittade upp mot de nyvakna knopparna på trädens grenar.

  • Dagens anteckning – 4 mars 2025

    Dagens anteckning – 4 mars 2025

    Läsningstid: 2 minuter

    En dag som idag passar det utmärkt att vända blickarna bakåt, mot historien. Nej, vi ska inte ägna oss åt att försöka göra jämförelser mellan vår hopplösa samtid och andra tiders galenskaper. Vi ska istället ägna oss en stund åt att sjunga. Idag är det 210 år sedan som tonsättaren Michail Verbitskij (1815-1870) föddes. För de flesta ukrainare är han ett känt namn, ty det var han som skrev melodin till Ukrainas nationalsång. Han föddes i byn Jawornik Ruski, som ligger sydöstra Polen, i närheten av Rzeszów, och bara några kilometer från den ukrainska gränsen. Redan under barndomsåren blev han föräldralös och fick flytta till sin farbror, som brann för det ukrainska språket. Farbrodern skulle starta staden Przemyśls första ukrainska tryckeriet.

    1833 flyttade Michail Verbitskij till Lviv och det var där som intresset för musik växte, och han drömde om ett liv som tonsättare. Ekonomiska problem skulle dock sätta käppar i hjulet för det och han fick välja en mer säker yrkesbana, och hans val lande på prästyrket. När Michail Verbitskij hade avlagt examen som präst, blev han förflyttad till Zaluzjzja, och därefter till Strilky.

    Michail Verbitskij upprätthöll under hela sitt liv intresset för musik och han fortsatte att komponera. Man säger att det var han som utvecklade fundamentet till den moderna ukrainska tonsättarkonsten. Hans tonsättningar är ofta enkla, med starka folkloristiska inslag, och styrkan i verken ligger främst i sången. Det är därför inte så konstigt att den ukrainska nationalsången är så slagkraftig och drabbande.

    Texten till nationalsången “Ще не вмерла Україна” (“Ännu lever Ukraina”) skrevs av Pavlo Tjubinskyj år 1862, och är, precis som melodin, enormt medryckande i sin utformning. Det ska erkännas att detta är den enda nationalsång jag sjunger med stark inlevelse, och faktiskt den enda nationalsång jag kan praktiskt taget utantill.

    Så nu sjunger vi.

    Ще не вмерла України і слава, і воля,
    Ще нам, браття молодії, усміхнеться доля.
    Згинуть наші воріженьки, як роса на сонці.
    Запануєм і ми, браття, у своїй сторонці.

    Och refrängen, som upprepas två gånger:

    Душу й тіло ми положим за нашу свободу,
    І покажем, що ми, браття, козацького роду.

    Den svenska översättningen lyder:

    Ännu lever Ukraina, ej dess ära fläckas.
    Och för våra unga bröder frihetshopp ej gäckas.
    Liksom dagg för solens strålar, fienderna smälta.
    Vi på egen jord från skuldran träldomsoket välta.

    Refrängen:
    Liv och själ vi för frihet vilja offra gärna,
    och som bröder, som kosacker dyra arvet värna
    (Inte min översättning.)

  • Dagens anteckning – 3 mars 2025

    Dagens anteckning – 3 mars 2025

    Läsningstid: 2 minuter

    Jag inledde morgonen med att försöka hitta ett sätt att betvinga våra samtidsmonster. Mitt val av vapen och ammunition föll på Franz Schubert och hans Die schöne Müllerin, på svenska Den vackra mjölnerskan (Op 25, D. 795) från 1826.

    Denna sångcykel, med tonsatta dikter författade av Wilhelm Müller, har 20 sånger som handlar om en ensam vandrare som är ute gör det som vandrare helst gör, alltså vandrar. Varifrån han kommer och vart han tänkt att ta sig förtäljer inte historien, men det tycks som om han vandrar lite planlöst, ty på sin väg finner han en förtjusande lite bäck, som han börjar följa.

    Efter en bit kommer han fram till en vattenmölla, som ägs av en mjölnare som givetvis har en vacker dotter. Vandraren förälskar sig självfallet ögonblickligen i henne. Han uppvaktat henne på alla möjliga upptänkliga sätt, men resultatet av hans ansträngningar faller inte väl ut. Dessutom dyker det upp en hårfager jägare och denne förför den vackra mjölnardottern och de båda lämnar vår vandrare åt sitt öde. Tilläggas bör att jägaren är klädd i grönt och vandraren blir fixerad vid allt som är grönt och det hela slutar mycket tragiskt med att vandraren dränker sig i bäcken, som sjunger en sång till hans ära.

    Som ni förstår var detta inget lämpligt val att dränka sina samtidssorger i. Men till min undsättning kom istället mitt arbete, och efter en dag vid katedern och med studenterna har jag fullkomligt förträngt våra samtidsmonster och känner mig nu lättare till sinnes.

  • Dagens anteckning – 2 mars 2025

    Dagens anteckning – 2 mars 2025

    Läsningstid: 2 minuter

    Vi befinner oss i vårens uovertyr. Snödropparna har äntligen kastat av sig jordens mantel och dansar nu på tå med lätta steg in på scenen. De tar tag i varandras armar, dansar runt i ringar och bildar öar i den nyväckta rabatten. Ensamma skulle de lätt kunna bräckas, men i grupp blir de starka. Och ännu så länge är de ensamma härskare över detta område, trots sin ringa kroppsvolym. Men snart kommer de få konkurrens av de större krokusarna, påskliljorna och tulpanerna. Några av dessa lurar redan i jordens ytskikt. Deras små huvuden syns färga några platser i andra färger än snödropparnas. Men de sistnämnda dansar runt behagfullt, tillsynes obekymrade om att de blott tillhör en inledning.

    Ovanför vitsipporna hoppar talgoxarna mellan grenarna och de sjunger sina vårsånger med deras omisskännliga tvåtonsteknik. Deras uppgift om våren verkar vara att i fortissimo sjunga titt-ut, titt-ut. Enligt wikipedia ska de tydligen ha över 40 olika läten och sånger. Samma källa gör också gällande att om talgoxen låter som en gnissligt skottkärrehjul handlar sången om revir. Själv känner de ju inte till något om hjul och inte heller om sitt namn de fått av oss, där förledet syftar på fett som den med fördel äter. Varifrån oxen kommer förtäljer dessvärre inga trovärdiga källor.

    Stundtals bryter en kontrast in för att slå drill. Men mest tycks den vara upptagen med att städa i rabatten kring snödropparna. Kvistar slängs åt höger och åt vänster, i en ordning som bara förstås av koltrastar. Snödropparna, dessa små växter som inte alls tycks vilja ha något med snö att göra, ty de tittar nästan alltid fram efter det att snön har förgåtts. På ukrainska tycks de dock befinna sig under eller vid snön (підсніжник) eller möjligen bara vara vitsnöig (підсніжник білосніжний). På polska däremot har de ett märkligt tillägg som för mina tankar till något som går före snön (śnieżyczka przebiśnieg), en slags snöns företrädare. Men inte heller snödropparna vet något om detta tilltalsnamn, de sänker istället sina huvuden, ser på sina gröna fötter och ber att få dansa en sista takt före ridån går ner.

  • Dagens anteckning – 1 mars 2025

    Dagens anteckning – 1 mars 2025

    Läsningstid: 3 minuter

    I dessa dagar, när USA har letts in i demonernas mörka dalgång av sin ledare koloradoskalbaggen (aka potatisskalbaggen), kan det tyckas lite tondövt att arrangera en konsert under rubriken “en flört med Amerika“, och det är lätt att rynka på näsan åt en sådan rubrik. Men i ikväll har jag bevisat en bejublad konsert med Krakóws filharmoniska orkester på Krakóws konserthus som bar den rubriken.

    Kvällen bjöd på tre verk på programmet. George Gershwins “An American in Paris” (1928), Maurice Ravels pianokonsert i g-dur (M. 83, komponerad mellan 1929 åch 1931) samt Antonín Dvořáks nionde symfoni i e-moll (op 95, B. 178, komponerad år 1893), mer känd som “Från Nya världen”. Alla tre verk har det gemensamt att de har tillkommit i USA, samt att tonsättarnas identitet är starkt förknippad med Europa. Gershwin var förvisso född och uppvuxen i USA, men hans konstnärliga skapande har en stark koppling till den judiska identiteten i östra Europa, och kanske främst till Odesa i dagens Ukraina, där hans farföräldrar härstammade från.

    Det är också så att de tre verken inte återspeglar det vita USA, utan det är främst den African American musiktraditionen som reflekteras. Både “An American in Paris” och Ravels pianokonsert lyfter jazzens ljudbild med sina rytmiska mönster. Dvořáks symfoni skrevs ju några årtionden tidigare, och jazzen hade ännu inte tagit form. Det hindrade honom dock inte från att förutse att det var musiken bland African American som skulle vara framtidens musik. Dvořák var dessutom mycket intresserad av folkmusik, vilket innebar att han även sökte upp harmonier från urbefolkningens musik som han flätade in i sin tonsättning. Således kan man säga att kvällens konsert hyllade det USA som inte finns representerat i politiken som förs av dagens ledare i Vita huset.

    På dirigentpulten stod ikväll den ukrainske dirigenten Jaroslav Shemet (mer känd med den engelska translitteringen Yaroslav Shemet och på ukrainska Ярослав Шемет) som idag är verksam i Polen. Shemet föddes 1996 i Charkiv och utbildades både i födelsestaden samt i Poznań och i Wien. Han har samarbetat med den vida kända dirigenten Oksana Lyniv, samt lett en rad ukrainska och internationella orkestrar. För närvarande är han bland annat konstnärlig ledare för Filharmoniska orkestern i Katowice (Filharmonia Śląska). Med den sistnämnda orkestern har jag hört honom framföra Mahlers tredje och (den svårspelade) sjunde symfonin, och han har vid dessa tillfällen gjort ett starkt intryck på mig.

    Även kvällens konsert var överväldigande, och Shemet tog oss på en resa genom ett absorberande musikaliskt landskap. I Dvořáks symfoni plockade Shemet fram en dramatik jag inte erfarit tidigare. Med elegans förstärkte han de svaga och de starka partierna, samt tillika de lugna och snabba. Detta skapade en rymd vilket förde tankarna till Nordamerikas väldiga vidder. Kanske förefaller det yvigt, framställt så här i text, men att höra och se honom dirigera är betagande. Shemet är med andra ord en dirigent som kan fånga åhöraren från första till sista takten.