Hon står och tittar med drömsk blick på den passare som hon håller i sin ena hand. Det är oklart vilket avstånd hon vill mäta. I sin andra hand håller hon ett hoprullat pappersark. Är det måhända en karta hon håller i, och hon tänkt sig att mäta ut stegen med sin passare till en annan husvägg, långt från den där hon är fjättrad vid sedan årtionden.
Men man kan ändå fråga sig varför, ty det förefaller ju som om hon redan befinner sig i ett slags paradis. Där blommornas klockor som vittnar om en annan slags tillvaro, lite vackrare än vår. Och bakom henne syns en fågel av okänd och exotisk art ta sin tillflykt mot nya höjder. Dess näbb ger intrycket av att vara vass som en synål, medan vingarna är krusiga som en hovdams underkjol.
Och vid den drömska kvinnans fötter syns vattnet fåra sig i välartade böljor, på pricken lika, med ett exakt avstånd från varandra. Genom böljornas glesa bestånd tittar en fisk upp, med blicken fäst vid kvinnans tår. Har den månne tänkt sig en munsbit? Kanske är det inte så konstigt ändå att kvinnan tänkt sig att ta till flykten från sin husvägg.
Men ponera nu att allt detta helt uppåt väggarna. Och att det till äventyrs inte är en karta hon håller i sin hand. Hon har kanske inte tänkt att mäta stegen för sin flykt, utan är i stadd att rita ett hus med sin passare.
Eller så har hon redan fullbordat sitt verk, törrhända är det också huset jag står vid.
Leave a Reply