Häromkring färgas himlen oftast av havets olika humörsvängningar. Himlen låter sina moln göra vågformationer som på havets yta eller sanden på dess botten, och himeln skapar stora klippor med sina mjuka moln, och kanske även kustlinjer och öar på sin askgrå sfär, en slags kartbild över en värld som vi inte kan bebo, även om vi understundom kan besöka den i en plåtkropp.
Eller så är det månne tvärtom, att havet får sin skrud av himlens olika nycker. Att vågorna är en imitation av molnens färd över skyn. Ty det torde stå klart för alla och envar att vågorna och molnen på något sätt är släkt.
Och egentligen är det nog så att de två gjort en gemensam överenskommelse om säger att utan den ena förmår inte den andra existera. De förfaller hart när vara som två älskade som aldrig riktigt kan mötas och som i ett evigt kretslopp rusar mot en horisont som ju alla vet inte är ett möte, utan en lutning. De är som hänvisade till att blott smeka varandra genom betraktande och efterliknelse av varandra.
Men det är kanske inte något de sörjer, ty deras seperation ger ju också möjligen en del frihet, kan man tro.
(Rapporterat från nordvästra Skåne.)