Tag: Lviv

I själ och hjärta är jag skåning. Ränderna går aldrig ur. Eller randen, kanske. Horisontens rand. Det händer att jag saknar den här i Lviv. Jag kommer på mig själv att känna att jag inte får tillräckligt med syre. Att det saknas rymd i mitt huvud. Det gör att jag blir trött. Och lite håglös. Till och med lite vilsen.

Idag kände jag så. Och när jag velat runt bland huskropparna, lyssnat till tornseglarnas glada tjut, kom jag plötsligt på hur jag skulle råda bot på denna avsaknad av navigation.

Med en promenad till Höga slottet.

Höga slottet är egentligen ett berg. Som delar Lviv. Eller kanske inte delar. Kullen är som ett epicentrum. Runt Höga slottet lindar sig staden.

Väl uppe på kullen, ser jag hur horisonten breder ut sig. Åt varje håll ser jag horisont. Horisonten sträcker sig mot mig och bort ifrån mig. Och i mitt inre blir jag lika lugn som när jag blickar ut över Kattegatt.

När jag satt där idag, hände det som så ofta händer där uppe. Jag blev förälskad igen. I Lviv. Denna älskade pärla. Jag tänkte att borgmästaren i Lviv borde göra en propå, föreslå att alla Lvivbor går upp på denna kulle minst en gång i månaden. På så vis skulle vi alla påminnas om vilken skatt vi får ta del av. Att vi har ett ansvar. Lvivs välmående ligger i våra händer.

Jag tänker också på Stanisław Lem, som växte upp i den här staden. Hur han i sin självbiografiska roman Det höga slottet: boken om min barndom, beskriver hur han ibland glömde av att tänka på vilken förlovad stad han hade förmånen att växa upp i. Hur han som gammal frågar sig hur han glömde att se, känna, leva med staden. Inte bara leva i staden.

Det finns något annat jag också uppskattar med Höga slottet, och det är att den är som en kulturell smältdegel. Här hörs massor av språk, från hela världen. Och tillsammans blickar vi ut över staden och landskapet som omgärdar oss.

Tillsammans bildar vi en cirkel av vänskap. En belgare hjälper några polacker att plåta sig med staden som bakgrund. En japan skapar ett panorama med modilen. Några ukrainare öppnar en flaska skumpa. På en kulle som denna blir vi ödmjuka inför varandra, staden, historien, landskapet.

Vi kanske alla behöver en kulle att komma upp på ibland.