viewpoint-east.org

En cigarett i Tatrabergen

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

12 december 2019
Dagens polska affisch
Wszystkich palaczy zdobyły papierosy Tatry (betyder kanske: Alla rökare fängslas (?) av Tatra-cigaretter)
Av Tadeusz Gronowski
År 1931

Om ni tillhör den stora skara som ännu inte drabbats av flygskam, så har ni kanske tagit en flygtur med Polens stolthet, flygbolaget LOT. Då har ni kanske noterat deras underfundiga logga. En stork som flyger genom ett stort O. Mannen bakom den loggan är samme man som skapat dagens affisch, och jag skrev om honom i 2018 års adventskalender. Men här är det rökverk, och inte flygresor, som säljs.

Med en cigarett i mungipan blickar en goral ut över Tatrabergen. Goraler är det folk som bor i gränslandet mellan Polen och Slovakien. Deras språk lär vara en dialekt av polska, med andra ord svårbegripligt och tilltrasslat. Utöver deras språk har de också en särpräglad klädstil, som idag bara bärs vid speciella tillfällen, samt en mycket livskraft och egenartad musiktradition.

Goralerna är ett stolt folk, som har varit opportunistiska vid många tillfällen, och senast det skedde var under andra världskriget när många goraler gick med i partisanerna och stred mot nazisterna. Men under denna tid försökte även nazisterna att förtyska goralerna. Det lyckades inte, och de goraler som bor på polskt territorium ser sig som polacker, emedan de som bor i Slovakien ser sig som slovaker.

Och visst svävar det något fritt och lite självständigt över vår goral på affischen. Men han är ändå inte mer än människa, och har därför låtit sig fångas av en cigarett. Någon last ska man ju ha, kanske han tänker.

Tilläggas bör kanske att nu har vi… *trumvirvel* kommit halvvägs genom vår adventskalender!


Om en besynnerlig djävul

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Kåseri, krönika
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

11 december 2019
Dagens polska affisch
Utan titel
Av okänd
År troligen 1920-talet

Affischer är, som jag skrev igår, bruksföremål. Ibland är de information för något evenemang eller kanske en konsert. Ibland vill de få oss att köpa en produkt. Ett ganska enkelt habitus, med andra ord.

Men ibland har nästan all information om affischen försvunnit i tidens hänsynslösa kvarn. Så illa har tiden bland annat behandlat den här affischen. Vi vet inte vem som gjort den, varför eller för vad. Och vi är inte ens säkra på vilket år den kom till.

Den är dessutom sannerligen inte lätt att tolka. En man hänger i en g-klav. I pannan tycks han ha två horn, som har formen av två forte-f. (Forte är en markering i noter som betecknar att man ska spela starkt eller dynamiskt, för att använda vanlig svenska).

Under honom sitter ett par rygg mot rygg, men med ansiktena vända mot varandra. Hon håller i ett notblad. Han spelar piano. Det ser ut som om pianisten försöker stjäla en kyss av kvinnan med notbladet.

Det är oerhört svårt att säga vad affischen vill få oss att tänka. Vill den säga att musik är djävulens påfund? Eller försöker den säga att man aldrig ska ta ett notblad från en pianist för då kommer g-klavs djävulen och tar dig… och pianisten. Högst besynnerligt narrativ i alla fall.

Och det är väl därför som affischer är så fascinerande. De tänjer på gränserna för verkligheten, och genom att göra det blir verkligheten påtagligt mer verklig. Nå ja, ibland. Just den här affischen lämnar kanske inte mer till eftervärlden än ett förtjust fnitter.


Med musiken i huvud och hjärta

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, music, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

10 december 2019
Dagens polska affisch
Wielka Orkiestra Symfoniczna Polskiego Radia Katowice
Arthur Rubinstein
Av okänd
År 1960

Affischer är ett bruksföremål. De flesta som vi ser är bara till för att informera oss om olika evenemang. Men trots det innehåller även en affisch som den nedan, ofantligt mycket annat än information. Den är också fylld av förväntningar och känslor.

Ty vem skulle inte vara förväntansfull om man skulle gå att lyssna på den legendariska pianisten Arthur Rubinstein.

Rubinstein föddes 1887 i den polska staden Łódź. Hans far ägde en liten textilfabrik. Tidigt uppdagades att den unge Arthur, eller Artur som hans namn lyder på polska, var en särdeles begåvad pianist (något som hans äldre bror redan förutspådde dagen då Arthur föddes). När han var sju hade han sin första konsert i Łódź, och när han var tio flyttade han till Berlin för att studera musik. Vid 13 års ålder hade han där sin första stora konsert.

I början av 1900-talet flyttade Arthur till Paris. Där blev han vän med flera tonsättare, däribland Ravel och Karol Szymanowski. Han åkte även till USA och spelade på Carnegie Hall, men tyvärr blev han inte väl emottagen av den kräsna publiken i New York. Det innebar att han fick finansiella problem, och han jagades av långivare. I desperation försökte Arthur hänga sig, men misslyckades lyckligtvis. Hans misslyckade självmordsförsök resulterade i att Arthur Rubinstein fick en innerlig kärlek till livet. Något som han bar med sig livet ut.

Under 1930-talet återvände Arthur Rubinstein till USA, och denna gång var han mer framgångsrik. Så framgångsrik att han 1946 blev amerikansk medborgare.

Arthur Rubinstein var stolt över sin judiska börd, och framhåll den alltid. Lika stolt var han över att vara född i Polen. När han 1945 blev inbjuden att spela vid en ceremoni i FN-skrapan i New York, blev han rosenrasande när han upptäckte att Polen inte var representerat. Han tvingade alla delegater, inklusive den sovjetiska delegationen, att ställa sig upp när han spelade Polens nationalsång. Den sista versen spelade han i forte, alltså väldigt starkt och dynamiskt. Taket till FN-skrapan lär ha lyft av de ovationer han fick.

Arthur Rubinstein hade även ett enormt musikminne. Han har själv berättat att han kunde vakna på morgonen, och exempelvis höra en symfoni av Johannes Brahms i huvudet. Telefonen kunde ringa, men musiken fortsätter trots samtalet, och när han la på luren kunde han notera att musiken i hans huvud kommit till sista satsen.

Johannes Brahms ska också ha varit Arthur Rubinsteins favorit bland tonsättare. Men det är väl främst genom sina tolkningar av landsmannen Chopin och fransmannen Debussy som han blivit känd för.

Arthur Rubinstein spelade ofta i Polen, som affischen nedan tillkännager. Den 24 februari 1960 spelade Arthur Rubinstein tillsammans med polska radions symfoniker i Zabrze, som ligger några mil från Katowice. 1960 var Arthur Rubinstein var 73 år, men han skulle fortsätta spela till han blev 89 år, då han gick i pension. Fem år efter pensionen gick han ur tiden.

På programmet den 24 februari 1960 finner vi givetvis Chopin och Debussy… Men tyvärr inte Brahms. Kanske spelar Arthur Rubinstein Brahms första pianokonsert som han gjorde 1971 i Amsterdam i sitt huvud och med sitt hjärta, någonstans i den himmel som finns för dem som skänker oss vacker musik.


‘De’ i huset bredvid

Category: by sophie engström, Centraleuropa, eastern europe, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, Teater
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

9 december 2019
Dagens polska affisch
Oni (De)
Av: Franciszek Starowieyski
År: 1978

När jag började intressera mig för polska affischer var det egentligen inte den typen av affischer jag har publicerat hitintills i denna adventskalender, eller som jag gjorde i förra årets dito. De som först tilldrog min uppmärksamhet var de ganska… hur ska jag uttrycka det… ekivoka affischer. De kan väl närmast sammanfattas med att de ofta har någon förvrängd naken kropp, eller groteskt ansikte, i förgrunden. Jag kan inte påstå att jag tyckte om dem, men de hade det goda med sig att jag började intressera mig för polsk affischkonst. Jag kan givetvis inte lova något, men jag tror att den här affischen är det mest ekivoka jag kommer att publicera i årets adventskalender. Men vi får se. Jag vill aldrig ge ett löfte, som jag senare bryter.

Nåväl, vad är det nu för märkligt du tittar på? Jo, det är en affisch till Witkacys pjäs Oni, De på svenska.

Att sammanfatta vem Witkacy var är inte en lätt uppgift. Men vi kan börja med hans egentliga namn, Stanisław Ignacy Witkiewicz. Ignacy såg dagens ljus första gången 1885, och hans föräldrar var bördiga från Litauen. Men själv växte han upp i Zakopane, idag ett välkänt turistmål i polska Karpaterna. Hans far ville inte att den unge Ignacy skulle gå i ordinär skola, så barnet utbildades i hemmet. Mot faderns vilja lyckades i alla fall Ignacy bli antagen till konsthögskolan i Kraków.

Ignacy Witkiewicz var nära vän med en annan konstnär som förknippas med Zakopane, tonsättaren Karol Szymanowski. Han var under en tid även mycket nära vän till bildkonstnären Bronisław Malinowski. Om deras vänskap har Agneta Pleijel skrivit romanen Lord Nevermore.

Ignacy Witkiewicz var inte enkom (?) bildkonstnär. Han var även författare, skribent och arkitekt. Som författare skrev han flera verk som på olika sätt tangerade ämnet totalitära ideologier. Han närde en innerlig avsky mot alla ideologier som försökte inskränka yttrandefriheten. Det är möjligt att han tog den positionen efter att ha bevittnat ryska revolutionen 1917. Ignacys skräck för det totalitära samhället ledde bland annat till att han 1920 skrev pjäsen Oni, som antagligen skrevs som en reaktion på nämnda revolution.

Oni handlar om ett par som lever på en herrgård. Mannen på herrgården heter Bałandaszek. Han är förtjust i att samla konst. Han har en älskarinna som heter Spika, men deras relation är problematisk. Spika tycker inte att Bałandaszek ger henne tillräckligt med uppmärksamhet. Han försöker blidka henne med att tillfredsställa henne sexuellt. Men till Bałandaszeks förtret är det inte tillräckligt för Spika. Hon vill ha något mer.

En dag börjar hon tala om De (Oni) i en annan herrgård. Det uppdagas snart att De är en sekt, som lever efter ett totalitärt motto.

Affischen skildrar handlingen i pjäsen med att väcka äckel, men kanske också nyfiken, hos oss betraktare. Två nakna kvinnokroppar, brydda med dödskallar som huvuden, lutar sig smeksamt mot ett groteskt huvud som bara består av stirrande ögon. Hos mig väcker affischen oro. Jag känner mig iakttagen, kontrollerad, och utelämnad. Jag skulle tro att det också är avsikten, och att både Ignacy Witkiewicz och affischkonstnären Franciszek Starowieyski skulle vara väldigt nöjda om de fick höra att deras uppsåt hade lyckats.

Hela pjäsen slutar förfärligt sorgligt, men jag tänker inte avslöja mer, eftersom det vore tråkigt att ta från er möjligheten att bli chockade, om ni nu någon gång får möjligheten att se pjäsen.

1925 tar Ignacy Witkiewicz ett alias, Witkacy. Under denna tid börjar han producera bildkonstverk som visar sig vara mer lönsamma än hans skriverier. “Kunden måste alltid bli tillfredsställd” var hans motto under denna tid. Men redan under det sena 1920-talet återgick han alltmer till att skriva sina mindre lönsamma romaner. En av hans mest kända romaner skrevs just under denna tid, Nienasycenie (Omättlighet).

När nazisterna invaderade Polen 1939 flydde Ignacy Witkiewicz österut. Som ni vet av historien, anföll Sovjetunionen senare från öster. Det blev för mycket för Witkacy. Han avskydde som sagt alla totalitära regimer. Den 18 september 1939 tog han sitt liv. 54 år gammal.

När Ignacy Witkiewicz tog sitt liv hade han endast ringa inflytande över sin samtid. Men efter kriget kom hans namn åter i ropet. Först utanför det kommunistiska Polens gränser, men efter tövädret 1956 sattes bland annat hans pjäser upp av den legendariska teatermannen Tadeusz Kantor.

Idag är det nog ingen som ifrågasätter Ignacy Witkiewiczs enorma betydelse för den modernistiska litteraturen, och hans namn nämns parallellt med författare som Witold Gombrowicz, Bruno Schulz (som Ignacy lyfte fram innan denne var känd) och Czesław Miłosz.


Ja, se det snöar…

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Kåseri, krönika, movies, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

8 december 2019
Dagens polska affisch
Trzej państwie na śniegu (Tre män i snön)
Av Jerzy Flisak
År 1954

På många sätt är nog december årets kortaste månad. Dagarna är kortare än de borde vara (enligt undertecknad, som gillar solljus), och snön stannar alltid kortare tid än man tror att den ska göra, när man ser hur den singlar ner i sin egen snöiga och obegripliga bana.

Å andra sidan är december precis lika lång och uthållig som andra månader som har 31 dagar. Men här i viewpoint-easts adventskalender räknar vi faktiskt bara till 24. (Bara och bara. Jag är inte ens kommen halvvägs och har redan lite svårt med uppslagen, som ni nog märker.)

Jerzy Flisak, som skapat denna trevliga affisch för den österrikiska filmen Drei Männer im Schnee, var en affischernas gigant. Hans produktion är omfattande, och flera av affischerna är legendariska. De är snillrika, och hans alster från 1950-1970-talet är riktiga galjionsfigurer för den tidens estetiska ideal. Bjärta färger, som ofta bärs av lite klumpiga figurerna. En riktig snygging är den här, som faktiskt står i lågor. Eller den här fiffiga Jacques Tatis film “Playtime“.

Egentligen är just denna affisch inte min egen favorit av Jerzy Flisak, men jag tyckte att det ändå var dags för lite snö.


Om en judisk kulturfestival, och om två bröd – varav det ena brödet presenteras med ett recept

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

7 december 2019
Dagens polska affisch
III Festiwal Kultury Żydowskiej w Krakowie (Tredje judiska kulturfestivalen i Kraków)
Av Piotr Kunce
År 1992

Nå, det här var kanske en lite udda affisch för att vara ett val av undertecknad på viewpoint-east. Så kan det förstås uppfattas, och det står dig fritt. Men målet med min adventskalender är inte att i alla avseenden var förutsägbar. Vissa saker är förvisso förutsägbart, så som att vi räknar från 1 till 24 (om jag nu orkar producera så många inlägg), eller att affischerna på ett eller annat sätt har med Polen att göra. Men där tänker i alla fall låta min förutsägbarhet få ett abrupt slut.

Den här affischen är skapad av den mycket meriterade konstnären Piotr Kunce, som vi med det sagt lämnar för denna gång. Han gjorde den till den tredje upplagan av Krakóws judiska kulturfestival. Festivalen gick av stapeln första gången 1988. Avsikten med denna trevliga festivalen är att förmedla kunskaper om judisk kultur i Polen, och hur det judiska livet såg ut i landet före förintelsen. Festivalen riktar sig därmed till alla som är intresserade. Varje år i slutet av juni och början av juli blir Kraków således lite mer judiskt än det brukar vara. De flesta evenemang hålls i stadsdelen Kazimierz, vilken var den stadsdelen där flest judar bodde före förintelsen. Men judar bodde givetvis på många andra ställen i staden. Så därför är det väl bara logiskt att festivalen också har evenemang utanför Kazimierz.

Affischen pryds ett challahbröd. Challah är det bröd som man äter på sabbaten, eller andra judiska högtider (dock inte Pesach, då man äter osyrat bröd, matza). Challahbröd är vidunderligt gott, lite sött, men ändå ett matbröd. Så nu tänkte jag berätta hur du lämpligast bakar ett challahbröd.

Ingredienser:
2 dl hett vatten
2 msk olja
1 msk salt
1 msk socker
3 dl ljummet vatten
50 g jäst
c:a 12 dl vetemjöl
2 ägg

Garnering:
Vallmofrön och uppvispat ägg

Gör så här:
Häll hett vatten över salt och olja. Låt svalna och tillsätt resten av vattnet, jäst, uppvispat ägg, socker och vetemjöl. Knåda ordentligt. Låt degen sedan stå och jäsa till dubbel storlek.

Nu blir det lite klurigare, ty vi ska få till den fina flätan! Skär degen i fyra olika (!) stora delar. Rulla till långa smala bitar, och ta tre stycken som du flätar till en fläta. Den fjärde biten tar du och delar i tre och flätar till en annan fläta. Lägg denna mindre flätan ovanpå den större flätan. Pensla med uppvispat ägg och strö över vallmofrön. Låt jäsa i c:a 20 minuter.

Grädda i 230 grader i 20 minuter. Sänk värmen till 200 grader och grädda i 15 minuter till. Stäng av ugnen och låt brödet vila i ugnen i ungefär 10 minuter.

Så där! Nu har du bakat världens kanske godaste bröd… Challahbrödet! Fast matza är ju också väldigt gott. Men det köper jag hellre i affären här i Kraków. På polska heter det Maca. Det dröjer nog innan jag vågar mig på att baka det brödet. Men det har kanske du gjort?


(Ni får ursäkta den korniga och suddiga bilden, men ibland hittar jag inte högre upplösning än så här.)


Om en listig affisch, och så lite om Olga

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

6 december 2019
Dagens polska affisch
Hunting in Poland
Av Wiktor Górka
År 1961

1961 kände de polska myndigheterna att det var dags att söka upp lite turister. Jag antar att man hade många olika verktyg för att nå ut till dem som var benägna att resa till det då kommunistiska landet, men ett av deras verktyg var i alla fall att ge i uppdrag till de polska affischkonstnärerna att skapa lockande affischer.

Valet föll bland annat på Wiktor Górkas dubbelbottnade affisch Hunting in Poland. Jag kan inte låta bli att småle lite när jag försöker föreställa mig hur snacket gick när de landade i beslutet att välja den här affischen. Vilka turister tänkte de attrahera med Górkas sarkastiska affisch? På den tiden växte ju inte veganer eller djurrättsaktivister på träden, så att säga. Eller hade dåtidens jägare en alldeles speciell sorts självironi?

Ty jägare lär Polen ha lockat under denna tid. Undertecknad har vid flertalet tillfällen träffat äldre svenska herrar, som med salig blick berättat om sina jaktupplevelser i det kommunistiska Polen.

Själv har jag lite svårt att förstå hur man vill skjuta på något så vackert som hjortar, rådjur, eller andra djur som har sin fulla rätt att få leva så länge de vill. Inte ens vildsvin tycker jag förtjänar att behöva dö jaktdöden. Därför ser jag på denna affisch helt humorbefriat. För mig är det en rättvis revansch, som tyvärr händer allt för sällan.

Nåväl, jag föreställer mig ibland att Nobelpristagaren Olga Tokarczuk fick ett uppslag till sin lysande roman Styr din plog över de dödas ben (Ariel förlag) från nämnda affisch. Man skulle nämligen kunna säga att den handlar just om de vilda djurens revansch. Men eftersom det är Olga Tokarczuk vi talar om, finns här en skruv på berättelsen.

Om du nu inte har läst rommanen ännu rekommenderar jag den varmt. En roman som på en och samma gång både är tankeväckande och en ren avkoppling. Det är ju bara Olga som kan lyckas med en sådan bedrift.

Men om det förhåller sig så att du tröttnat på att läsa, så kan jag också rekommendera Sveriges radios uppläsning av romanen. Kanske får du dig också ett skratt, och jag skulle inte hålla för helt otroligt att du någonstans under din läsning/lyssning börjar tänka på Wiktor Górkas listiga affisch.