Husfasaderna här har hört många språk. Några har klingat ut, inte bara här, utan även på hela vår kontinent. När man bor i Lviv blir man varse den fruktansvärda förödelse folkomflyttningar kan ha. Eller vad förintelse av hela folkgrupper innebär. Jag tänker på det dagligen. Det var inget jag funderade på när jag bodde i Sverige. Det slog mig kanske då och då, men nu är tanken min ständiga följeslagare.
Trots att jag vet att det inte tjänar något till, så kan jag inte låta bli att söka dessa språks talare. Min tid här präglas av oändliga promenader där jag söker efter dem. En lönlös, och även något destruktiv, jakt. Ty den lämnar inget annat än tomhet i mitt hjärta.
Men för en tid sedan vände jag blicken uppåt. Den sökte sig upp för fasaderna, och där mötte jag ansikten som kanske bär någon av deras. Jag vill i alla fall tro det.
Än idag blickar de ut över staden. Söker de sina egna förebilder? Hittar de kanske dem bland oss, som stretar fram mellan huskropparna? Är det bara i min fantasi de uttrycker en saknad?
De som är husens rätta ansikten.
