De står på gården. Tre män och en kvinna. De pekar upp mot husen på gården. Går in och ut mellan de olika trapphusen. En av männen tar fram sin mobil och tittar på en bild. Efter en stund verkar det som om de kommit fram till ett beslut. Det var här de bodde, säger kvinnans handrörelser. De hade fönstren in mot gården.
De fyra är från Polen. Deras sjungande språk ekar upp för fasaden. Jag undrar om huset minns deras språk. Kanske ler det mot dem.
Det finns något väldigt sorgligt över deras sökande, men det finns också något trösterikt. Att det är möjligt att återvända. Söka i familjens spår. Deras anfäder finns inte kvar här i huset, men minnet av dem finns här någonstans. Hos oss som bor här. Vi vet att de fanns här, det är bara ett fåtal av oss som helst vill glömma.
En tornseglare tjuter sin säregna sång och det är dags för de fyra att ta den obligatoriska jag-var-här-bilden. De poserar glatt framför porten.
Jo, visst är det så att huset hälsar. Jag tycker nog att fönsterrutorna ler.
