Det är kallt. Snön yr och mina kinder och näsa har nästan domnat bort av köld. -12° och det blåser en isande vind. Glasögonen immar igen fast att jag är utomhus. Hur är det möjligt, undrar jag. Jag är vid Lvivs länsadministration, eller landsting. Administrationen är ockuperad av folket sedan två dagar. Det var en fredlig aktion som ledde till att ledaren för länsstyrelsen frivilligt avgick. Inget våld användes.
Utanför administrationen har det byggts barrikader. Sandsäckar, bildäck, en gammal julgran, en dörr, snö, ja, allt som finns tillhands får agera som skydd mot en eventuell stormning. En maskerad man står på vakt längst uppe på barrikaden. Efter viss tvekan går jag in genom barrikaden. Hur är det innanför, tänker jag. Är platsen fylld av vilda extremister med farliga tillhyggen? Men det är förstås lugnt innanför barrikaden. Runt omkring eldas det i oljetfat och jag vänder ryggen till mot en av dem och jag känner hur värmen sprider sig över ryggen.
Men det är inte bara min rygg som blir varm. Värmen sprids också till mitt hjärta. Det är en helt underbar gemenskap och stämning här. Unga män skottar snö. Äldre står och pratar kring oljefaten. Kvinnor och män bär ut värmande te och mackor till volontärerna. Ett brudpar fotograferas. Det hörs skratt och glada leenden syns i nästan varje ansikte.
Jag går in i länsadministrationen. Här står volontärer och värmer sig i trapphuset. I vaktbåset sitter polisen och dricker te och käkar mackor. De samspråkar med volontärerna , och det syns inga motsättningar alls. Det är som om alla tillhör samma familj och delar samma önskan om en bättre framtiden.
Det är en märklig känsla det här. Att vara med om en revolution. Jag har svårt att riktigt beskriva mina känslor med ord. Det är en rent fysiskt känsla. Något varmt och tryggt som sprider sig i min kroppen. Och en förnimmelse av att jag upplever något historiskt. Något bortom allt jag upplevt tidigare.
Att bo i en stad, i ett län, som styrs av det ukrainska folket, känns så vackert. Och tryggt. Om det är några jag fruktat i Ukraina så är det polisen. Men folket, nej, det har jag aldrig fruktat. Det är alltid där jag funnit förnuftet. Sakligheten. Värmen. Givmildheten och gästfriheten. Och jag kan nog ändå sätta ord mina känsla. När jag står här inne i länsadministrationens trapphus. Det kloka ukrainska folket har äntligen tagit över och nu handlar det bara om mer mod och kraft för att välta jätten.
En svensk revolutionär, månntro?
