Tag: Konserter i Kraków

  • Dagens anteckning – 18 december 2024

    Dagens anteckning – 18 december 2024

    Läsningstid: 2 minuter

    Det polska ordet för hosta är “kaszel” får mig nästan alltid att tänka på en get. Det hela är givetvis ganska befängt för “get” heter “koza” på polska och kan blott bara med en hel del illvilja förväxlas med hosta. Ikväll satt jag i alla fall på Krakóws konserthus och kände mig lite som en get. En enveten hosta som dök upp igår kväll ville inte ge med sig, men musik är ett starkt konstuttryck. Snart hade jag helt glömt bort min hosta, även om jag nog hostade en hel del.

    Dagens musikaliska magiker var den franska organisten och tonsättaren Olivier Latry, som också skulle visa sig vara en musiker av världsklass. Alla stycken han spelade var värda att nämna, men det var för Olivier Messiaen som jag hade köpt biljett. Han är en tonsättare jag hyser enormt mycket respekt för. Latrys framförande av styckena La Nativité du Seigneur, Les Anges och Dieu parmi nous var vidunderligt och verken var också intressanta då de snarare tycktes kommentera orgeln som instrument än att vara tänkta i en särskild musikalisk tradition. Det här kan givetvis vara helt fel, men en slags vision jag fick.

    Det avslutande verket var en fenomenal improvisation av Latry, där han utgick från “Hejnal Mariacki”, vilket är den trumpetsignal som blåses varje heltimme från tornet i Mariakyrkan i Kraków. Det blev stående ovationer, förstås.

    Medan jag applåderade tänkte på alla dessa fantastiska konseter jag har fått vara med om under året, ty detta blir årets sista konsert på Krakóws konserthus för min del. Och jag känner en så innerlig tacksamhet för alla upplevelser jag har skänkts. Frågan är om inte Krakóws konserthus är min käraste vän i staden. Jag återkommer ständigt dit och när jag inte är där tänker jag ganska ofta på huset, all musik, alla framförande, alla musiker.

  • Dagens anteckning – 7 december 2024

    Dagens anteckning – 7 december 2024

    Läsningstid: 3 minuter

    “Pochmurna“. Smaka på det ordet. Lägg det på din tunga. Vad säger du? Visst smakar det lite murrigt och dovt. Nej, inte hotfullt eller illavarslande, utan snarare dämpat eller kanske, ja, kanske rent av lite sorgligt. Eller hur? Och det är inte alls konstigt eftersom det förhåller sig så att pochmurna betyder “molnigt” på polska, vilket av många nog uppfattas som lite sorgligt. Det är så passande ord för “molnigt” att det för mitt öra nästan låter lite onomatopoetiskt, som om molnen hade format sina läppar och plötsligt utstött “pochmurna”, med en stor suck. Ett slags molnens vokabulär.

    Det polska ordet “smutna“, som betyder “ledsen” eller “sorglig“, känns däremot inte alls lika träffande. Ordet känns nästan lite futtigt eller smått. Som om man smuttar förstött på något. Lite sorgligt är det ändå att en så viktig känsla inte helt lyckas rymmas i detta polska ord.

    Och sorgligt är det också att 2024 snart är till ända och jag har fortfarande inte förstått storheten med Anton Bruckner (1824-1896), trots att det i år har varit just hans år. En orsak kan ju vara att det inte har framförts så många verk av Bruckner här i Kraków. Men idag fylldes i alla fall min Bruckner-bägare med råge, då jag fick höra Krakóws alltid lika fenomenala filharmoniska orkestern uppföra hans åttonde symfoni (op 108). Denna gigantiska och mycket mångfacetterade symfoni, är, i mitt lekmanna öra, som ett orgelverk skriven för en symfoniorkester. Och för någon som har vuxit upp med en mor som var organist, är det hänförande att höra trombonerna, tuban, trumpeterna, wagnertuborna och hornen trampa fram tonerna som om de vore titaniska pedaler på just en orgel. Dessa stämmor briljerade dessutom idag, som så ofta med Krakóws filharmoniska orkester.

    På tal om titan, det är ju namnet som Mahler under en tid kallade sin första symfoni. Jag inledde dagen med att lyssna på den symfonin för att värma upp inför kvällens konsert. De båda symfonierna skrevs nämligen nästan samtidigt. Mahlers första, och Bruckners sista slutförda symfoni. Sedan slutar egentligen likheterna mellan de båda, i alla fall i mitt tycke. Ty när den förra startar en brand i mig, känner jag snarare en intensiv nyfikenhet för den senare. Mahlers känslor svallar, men Bruckner trevar lite hit och dit, men tar aldrig till samma brösttoner. Det känns som om han utforskar alla möjligheter innan han bestämmer sig för varthän det ska leda. Vilket faktiskt inte alls är illa, så något av storheten med Anton Bruckner har jag idag nog ändå begripligt.

  • Dagens anteckning – 23 november 2024

    Dagens anteckning – 23 november 2024

    Läsningstid: 2 minuter

    Idag skulle Krzysztof Penderecki (1933-2020) ha fyllt 91 år, och det passar därför bra med nedanstående anteckning.

    Det är inte lätt att tränga in i Krzysztof Pendereckis pianokonsert, kallad “Zmartwychwstanie” (på svenska “Uppståndelse”), tänkte jag häromkvällen när jag besökte konserthuset och hörde Krakóws filharmoniska orkester framföra just detta verk. Ibland känns verket alltför fragmentariskt och förefaller nästan vara oregelbundet utstött, som om Penderecki hade duttat ut lite uppslag till idéer lite här och var. Men det här hindrar inte att jag blir instreserad av det jag hörde, och som alltid med Pendereckis tonsättningar blir jag väldigt engagerad och nyfiken. Hans ljudvärld är helt unik, med sina val av ovanliga instrumentkombinationer. Det senare förstärker en kaotisk atmosfär, som likafullt är eggande och medryckande. Den drar in mig till sitt egna unika kosmos, och snart låter jag mig helt uppslukas av Pendereckis originella tonspråk.

    Pendereckis pianokonsert skrevs i början av vårt sekel, och var nästan färdigt den elfte september 2001. Han beslutade sig då för att skriva ett mörkare verk, lyfte därmed ut delar och skapade en ny struktur. Verket är sannerligen mörkt, och ackompanjerade väl min sinnesstämning i söndags kväll. Och även om Penderecki hade elfte september i tankarna när han slutförde verket, passar dess oroväckande stämning väl för vår tid.

    Solist i söndags var den skickliga pianisten Mūza Rubackytė och dirigerade gjorde den inkännande Alexander Humala.

    Konserten avslutas med ett bejublat framförande av Antonín Dvořáks åttonde symfoni i g-dur (op 88. B 163), och jag kan därmed som sedvanligt bara tacka för en enastående resa in i musikens universum.

    Man kan läsa mer om pianokonserten här
    https://culture.pl/pl/dzielo/krzysztof-penderecki-koncert-fortepianowy-zmartwychwstanie

  • Dagens anteckning – 16 november 2024

    Dagens anteckning – 16 november 2024

    Läsningstid: 3 minuter

    “Vad är det för kaka?” frågar jag, på polska, tjejen som står bakom bardisken på mitt favorithak.
    “Tårta”, (“Ciasto”) svarar hon föga upplysande. Hmmm, tänker jag. Vi får nog anfalla det här på ett annat sätt. Gå rakt på sak, helt enkelt. “Kremówka?”, frågar jag trevande. “Ja!” svarar hon glatt.

    Jag sneglar misstänksamt på bakverket, som verkligen inte ser ut som någon kremówka, utan som snarare påminner om bakverket napoleon (Наполеон). Ett bakverk som jag lärde mig att älska under min tid i Lviv. Jag beslutar mig för att slå till och beställer in en tårtbit, som hon kallar för kremówka, men som jag misstänker för att vara en napoleon, samt en kopp kaffe.

    Redan efter det att jag satt gaffeln i tårtbiten slår jag fast att det inte rör sig om någon kremówka, utan är just en napoleon. Trots att kremówka faktiskt kallas för napoleonka, så är den mycket olika en napoleon. Polackerna har en vaniljkräm i ett sjok i mitten, medan napoleon har tunna lager av deg, med tunna strimmor av vaniljkräm emellan. Med andra ord är det två mycket olika sätt att se på Napoleon. Den svenska napoleonbakelsen är väl en avlägsen släkting till den polska varianten, men den är just avlägsen och inte alls samma sak. Och ännu längre bort från den svenska släktingen finns napoleon, som ursprungligen kommer från den tsarryska tiden.

    Nåväl, mina tankar går nästan dagligen till Napoleon. Fast egentligen är det nog inte honom jag tänker på, utan Ludwig van Beethoven. Han var i mitt tycke mycket viktigaste för Europa än Napoleon (ja, jag vet att jag är en nörd). Alla vet att Beethoven först vurmade för Napoleon, men att han senare vände honom ryggen. Och som av en händelse har jag fått tänka alldeles särskilt mycket på Ludwig van Beethoven idag. På Krakóws konserthus gavs nämligen en konsert med Beethovens fjärde pianokonsert (op 58), med den skickliga pianisten Aleksandra Świgut, under ledning av dirigenten Karen Kamensek.

    Beethovens fjärde pianokonsert hade premiär 1806 under en legendarisk fyra timmars konsert i Wien år 1808. Beethoven dirigerade den kvällen och på programmet återfanns hans fjärde, femte och sjätte symfoni, samt mässa i c-dur. Dessutom var han solist på nämnda pianokonsert.

    Mottagandet av den fjärde pianokonserten var mycket positivt, men trots det föll den i glömska. Det skulle dröja fram till 1830-talet innan Felix Mendelssohn lyfte fram den igen. Orsaken till det går möjligtvis att finna i att dåvarande kejsaren (Frans II) var extremt klåfingrig och styrde allt med järnhand. Wien lär ha varit en stad som präglades av stenhård censur och hemlig polis. Kanske var det därför som Beethoven skrev den musik som han gjorde, ty om du lyssnar riktigt noga kan du faktiskt höra att musiken vill ingjuta mod hos oss som lyssnar på den.

    Tidigare inlägg om napoleonbakelse

    Om att äta upp ett krossat storhetsvansinne

  • Om att headbanga till Beethoven

    Om att headbanga till Beethoven

    Läsningstid: 2 minuter

    Under gårdagens konsert med Krakóws fenomenala filharmoniska orkester, kom jag till följande insikt.

    1) nu har jag blivit en sådan där kuf som sitter och headbangar till Ludwig van Beethoven. Och särskilt sjuan som, tillsammans med trean, tillhör mina älsklingar bland Beethovens symfonier.

    2) att jag förutom dirigenten och konsertmästaren, alltid har stenkoll på exakt vilka som spelar klarinett under konserten, eftersom det är det första jag kollar i programmet, och att jag alltid har min hörsel stämd med deras toner. Nåväl, det är väl något slags klarinett-genetiskt med det, menar denna dotter till en klarinettist.

    Sist men inte minst kan jag tillägga att gårdagens konsert var fantastisk, och då särskilt Beethovens sjua. Det är inte ofta att jag vågar ställa mig upp och ropa “Bravo!” direkt efter att dirigenten slår av. Men igår glömde jag helt bort att jag egentligen är ganska blyg. Det tackar jag Filharmonia Krakowska för, och också den helt fantastiska Beethoven, som kan få mig att helt glömma bort tid, rum och blygsel. Musikens kraft ger kraft.

    PS. Tilläggas bör att jag också ofta funderar på tromboner och tuba, men i just Beethovens sjua finnes de icke.

    Krakows filharmoniska orkester
    Dirigent: Łukasz Borowicz
    Violin: Frank Peter Zimmermann

    Program
    Andrzej Panufnik Autumn music
    Robert Schumann Violinkonsert i d-moll
    Ludwig van Beethoven Symfoni nr 7 i A-dur, op. 92

    Mer information om konserten.