viewpoint-east.org

En yngling från förr

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Jag nöter ut minst ett par skor i kvartalet. Det är möjligt att ingen annan än jag och sambon vandrar så outtröttligt på Lvivs gator. Ofta är våra promenader helt spontana. Ingen rutt är lagd. Och ingen loggbok förs, utom vissa spridda anteckningar här på viewpoint-east. De tjänar heller inget syfte. Vi gör det inte för att motionera. Inte heller förväntar vi oss att upptäcka något nytt.

Det enda som förenar våra olika spår vi gör i staden är att de löper ut från centrum. Bort från Gamla stan. Bort från myllret av turister som törstar efter turism.

Det gör oss inte heller något att de äldre husen byts ut mot postsovjetiska vidunder. Eller att vi trasslar in oss i sovjetiska sovstäder.

Det händer att jag får frågan: “Varför går ni inte i gamla stan? Det är ju så mycket vackrare än i förorter så som Sychiv“. Svaret på den frågan fanns ju redan i inledningen. Turisterna. Nu först förstår jag hur det är att bo i exempelvis Venedig. Ty nu vet jag hur det är att bo i en stad som nästan helt upphört att vara en stad, och förvandlats till en tillrättalagd kuliss för turister.

Nej, Lviv är inte där Venedig är. Inte på långa vägar. Men gamla stan har förlorat mycket av sin själ. Sin identitet. Det som var unikt.

Runt Rådhustorget, Plotjsja rynok, finns idag kanske tjugotal caféer och restauranger. Turisterna behöver aldrig vara törstiga eller hungriga i Lviv. När jag flyttade hit fanns det en grekisk restaurang… Nåja, en grekisk sylta. Där luktade det frityrolja. Sedan fanns det några fåtal ukrainskan syltor, kanske tre allt som allt. Caféerna hade inte stolar, utan var ståfik. Bara den grekiska syltan släpade ut några stolar och bord när solen sken.

Runt Rådhustorget fanns det även butiker. Så som knapp- och tygbutiker, en butik som sålde fiskeredskap, och många andra som jag praktiskt taget glömt helt och hållet.

Jag vet inte om jag skulle säga att jag saknar den tiden. Vårt liv då var ofta mer komplicerat. Bara att hitta stearinljus till vår adventljusstake var ett äventyr. Ett äventyr som innebar att vi blev tvungna att slå oss i slang med präster och munkar, ty det var de som sålde stora fina blockljusen. De fann vi på TsUM (цум), ett varuhus från sovjettiden. Här kunde man hitta allt mellan himmel och jord.

Men jag känner ändå ibland en saknad. Eller lite sorg över att det där speciella lugnet som rådde i gamla stan som är för evigt utrotat. Att gå runt Plotjsja rynok innebar då en stund av frid. Ett uppehåll från vardagens jäkt. På Plotjsja rynok rådde nämligen en tidlöshet. Så nog saknar jag den tiden en aning. Och alla de verksamheter som vilar i de bortglömdas grav. De, som tidigare ofta var min räddning. Och mina skosulor nöter därför alltmer sällan kullerstenarna på Plotjsja rynok.

Om det inte vore för Juniy Technik (Юний технік). “Ung teknik”, betyder det. I folkmun kallad Jut. (Ett utslag av ukrainarnas förkärlek för att förkorta.) Och sanna mina ord, man känner sig särdeles ung och pigg när man kommer in i denna kvarleva från tiden före turisterna. Här kan man köpa allt som har något släktband med teknik. Bland USB-sladdar, ficklampor, kikare, eluttag och telefonjacket, lampor av alla möjliga valörer, penslar och målarfärg, sandpapper med olika sorters riv, lim för varje önskvärd klistrighet, alla upptänkliga verktyg, hundratals fjärrkontroller hittar du även till synes helt nya VHS-kassetter. Clas Ohlson kan slänga sig i väggen.

När jag kommer in hit till Ung teknik, som ju bevisligen även öppnar sin famn för lite ålderstigna produkter, så känner jag åter det där stinget av frid. En frid som bara fullkomlig tidlöshet kan inbringa. Och jag hoppas innerligt att Ung teknik inte tvingas ut ur gamla stan, så som många av dennes släktingar fått göra. Även om de är anspråkslösa så tillhör de en del av Lvivs själ. Platser som Ung teknik var en av anledningarna till att gamla stan och Plotjsja rynok kändes levande.

Utanför gamla stan lever Lviv vidare. Där finner vi nu Ung tekniks brödrar och systrar, på våra långa vandringar, som löper som tentakler rakt ut från stadens centrum. Det är också där Lviv finns på riktigt. Bortom gamla stan. Bortom turisternas jäkt. Den stad bara vi som bor här finner. Vi som känner lejonstaden riktigt väl.


Victorias lilla gröna hemlighet

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

För ett år sedan förändrades vyn som möter mig när jag träder ut från hemmets borg, ut i den lvivianska verkligheten. Två nya näringsidkare slog nämligen upp portarna rakt framför utfarten från min gård. Och för mig åskådliggör deras existens något av hur det nya Ukraina, efter revolutionen på Euromajdan, har kommit att te sig. De är båda uttryck för vars en riktning. Om de står inställda på kollisionskurs eller om de drar iväg åt två olika håll, är jag inte kvinna att svara på.

Den ena näringsidkaren som letade sig till mitt hörn av en av Lvivs mest trafikerade gator, var Little Green. Den lilla gröna är ett vegetariskt och veganskt snabbmatskök. Tidigare huserade här en liten sylta som kallade sig något med korv, eller var det döner… Burrito… Något med burrito var det bestämt.

Nå, eftersom jag inte äter kött fallerar mitt minne. Det luktade i alla fall väldigt starkt av frityrolja. Nu kan jag tydligt komma ihåg hur det luktade där. Idag luktar det fullkomligt vegetariskt. Och maten är god, det kan jag intyga, ty jag går dit förfärligt ofta. På Little Green har de inte wi-fi, något de stoltserar med på dörren. Det hade nog inte den där burriton heller, men det berodde nog inte på att de tänkt ut någon nisch, utan snarare beroende på oförstånd.

I Little Greens fall är det genomtänkt, ty Little Greens urmoder heter Green, som är en välbesökt vegetarisk och vegansk restaurang i gamla stan i Lviv. En av deras idéer är att man inte ska sitta med sina sällskapsdjur smartfånen, utan samtala med varandra och koncentrera sig på maten. Det funkar si så där, ty väldigt många sitter ändå och stryker sina smartfåns medhårs över skärmen.

Den andra näringsidkaren som slagit ner sina bopålar i mitt hörn av staden är Victoria’s secret, en amerikansk underklädeskedja som satsar på något de menar är erotiska underkläder för kvinnor. Vad Victoria försöker hålla hemligt är dock för mig en gåta, ty hennes underkläder tycks inte vara tänkta till dem som vill hålla sina mest intima delar hemliga. Tvärtom faktiskt.

Skyltfönstren som Victoria lagt beslag på är stora, och har utrustats med bilder av jättelika, men lika fullt, trådsmala kvinnor som hotfullt riktar sina enorma barmar och halvklädda underliv mot oss förbipasserande. Sedan Victoria har kommit till min gatuhörna har jag blivit fenomenalt duktig på att titta åt andra hållet. Ni ska veta att huset på andra sidan är väldigt vackert och faktiskt kan beses hur många gånger som helst!

Det är inte bara jag som går förbi Victorias dåligt bevarade hemligheter. Alla studenter som pluggar på det intilliggande universitet passerar också Victoria och hennes lättklädda kamrater. Ah, ni tänker nu att jag ska skriva något förutsägbart, där jag blottlägger att jag är feminist. Ja, jag är feminist, men däremot inte helt förutsägbar.

Med att nämna studenterna vill jag bara belysa vilken typ av område det är som Victoria flyttat till. Studenter i Ukraina har väldigt sällan slantar i tusentals, så varför man placerar en sådan affär just där är faktiskt en gåta för mig. Jag ser väldigt sällan kunder i den. Och när jag gjort det har det faktiskt inte varit studenter, utan stora karlar. Hur de har tänkt att få plats i de där pyttesmå trosorna är för mig höljt i dunkel.

Något som jag däremot kan säga är att Little Green och Victoria’s secret inte riktar sig till samma målgrupp. Det är visserligen helt möjligt att någon som besöker Little Green har på sig underkläder från Victoria’s secret, men deras estetik är ändå så fullkomligt olika. Det är som om de inte alls talar samma språk.

Samtidigt är bådas existens ett uttryck för att Lviv förändras. Jag är inte säker på att de står inställda på kollisionskurs, som sagt, men de ger i alla fall uttryck för olika tolkningar på varthän Ukraina ska ta sig. Det här kan jag se vart jag än går på min gata i Lviv. Gamla butiker har fått flytta på sig för mer exklusiva kusiner.

Och det går fort. När jag öppnar gatuvyn på Google Maps är det ett helt annat Lviv jag ser. Där Victoria’s secret var fanns tidigare ett apotek, där Little Green bor fanns alltså en viss Casa Burrito, och länge ner på gatan har de små postsovjetiska butikerna förvandlats till exklusiva kaféer eller trendiga klädbutiker. Det går så fort, att både Victoria’s secret och Little Green snart kan tillhöra historien, och falla ner i glömskans djupa brunn.

my street mess and snow
Min gata, men inte mitt hörn.


En centraleuropeisk grå skönhet

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

“Är det här normalt?” frågade min tyska kollega för en tid sedan. Ja, är det normalt, tänkte jag, innan jag svarade “vad är normalt här?” Hennes fråga gällde något så odramatiskt som vädret. Ty det har ställt till det för oss här i Lviv. Sedan vi gick in i 2019 har vi bara haft några små fläckar av blå himmel. Solen har inte gjort sig besväret att besöka oss i vår centraleuropeiska periferi.

Det är vinter, intalar jag mig. Men trots det har jag svårt att uppbringa en liknande vinter under den ändå begränsade tid jag tillbringat här. Mitt inre spelar upp massor av soliga vinterdagar under tidigare vintrar. Sådana där när snön gnistrar som om den gömde en eftertraktad skatt. Kanske spelar minnet mig bara ett spratt.

Märkligt nog klagar jag inte. Det har börjat kännas hemtamt. Den här centraleuropeiska grå himmeln. Ty den är särdeles säregen, den grå himmeln här på våra breddgrader. De grå nyanserna är som en egen palett. I varje nyans finns en egen klang som ljuder märkbart centraleuropeiskt. Allt är tydligt, utan att för den sakens skull plåga oss med att bära en enda skarp linje.

Det är också lite som att färdas i tid. På mina vandringar genom staden ser jag helt tydligt hur det varit. Nuet och dåtiden har sammanstrålat på ett föredömligt sätt. Jag är både här och då på samma gång. Fotografier från förr känns nu helt aktuella.

Min eviga, och uttjatade dröm, om att få resa i tid, har således förverkligats genom att vädret spelar oss ett intressant spratt. Det har till och med gått så långt att jag räds den dagen solens strålar letar sig genom vårt centraleuropeiska grå töcken. Då måste jag kliva in i nutiden. Böja mig för dess skuggor och skarpa linjer.

Då, när solen träder in, och fräter ut alla grå nyanser, kommer jag att sakna denna tid, den där vi får vandra utan att hotas av skuggornas dal.

Och frågan om det är normalt, är på sitt sätt fullkomligt irrelevant, ty både jag och min tyska kollega vet ju innerst inne att vi befinner oss här eftersom vi ändå tycker att “normalt” kan bli ganska tjatigt.

the silent streets
Nu som då.


Janina Hescheles – en röst från förintelsen

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, Litteratur, översättningar, poetry, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Idag är det Förintelsens minnesdag. Det har förhoppningsvis inte undgått någon av er som brukar hitta hit till viewpoint-east. Under de senaste åren har jag varje år skrivit något på denna dag, men för varje år blir det svårare. Det som tidigare var något dunkelt, avlägset och otäckt, har med tiden blivit förfärande verkligt. Idag kan jag inte hålla Förintelsen på en armlängds avstånd.

Man skulle kunna säga att jag har mig själv att skylla. Detta för att jag läst hyllmeter, skrivit okänt hur många tecken, och för att jag frivilligt ger mig i kast med att försöka hjälpa till med att bevara minnet av de miljoner mördade. Ingenting tvingar mig. Jag är inte judinna, och har ingen familjeanknytning till alla de mördade. Men trots det tycker jag att det ingår i mitt ansvar att minnas. Att vara där och bistå i kampen mot att förintelsen göms undan. I kampen mot antisemitismen. Jag gör det för att det är mitt ansvar, som europé. Ty vi bär alla ett ansvar, hela Europa bär ett ansvar, som den polske historikern Jan Błoński skriver i En stackars kristen ser på ghettot.

Det är så många jag mött på min resa genom vittneslitteraturen. Jag skulle vilja kunna nämna alla och envar. Ty alla dessa behöver åter få möjligheten att möta de levande. Varje vittnesmål rymmer dessutom många andras berättelser. Och för varje gång deras redogörelser återberättas, eller läses, når deras lidande ut, likt ringar på vattenytan, till varje del av den ocean vi kallar mänskligheten, och som vi alla delar.

Idag när jag står vid monumentet över Förintelsens offer i Lviv, tänker jag på Janina Hescheles. Nej, jag tänker inte enbart på henne, men jag tänker just på henne. Hennes knivskarpa iakttagelser från staden där jag bor, har ätit sig in i mitt medvetande. Det går nästan inte en dag utan att jag inte tänker på henne.

Janina föddes 1931 i Lwów (idag som känt Lviv). Hennes mor var sjuksköterska och arbetade både före och efter krigets utbrott inom detta skrå. Hennes far var den förhållandevis kända journalisten Henryk Hescheles. Han var bland annat ansvarig utgivare för den sionistiska tidskriften Chwila, som hade sin bas i Lwów.

När nazisterna intog Lwów i juni 1941, var Janina 10 år. Hennes far blev mördad i de pogromer som skedde i Lwów under de första dagarna efter sovjeterna övergett staden. Janina och hennes mor blev internerade till gettot, men de blev senare förflyttade till koncentrationslägret Janowska. Janina skildrar det hon ser som om hon vore en skolad författare. Språket är rikt och målande, och du kan med enkelhet känna den fasa, skräcken att vara utelämnad till mänsklighetens absoluta grotesk.

Janina diskuterat frågan om det är värt att leva vidare, om de som mördas kan ses som hjältar, och hon bråkar med sin mor om att Janina måste försöka fly. “Du måste gå! Du måste hämnas mig och pappa!“, ber hennes mor. Janina brottas ändå med tanken på om hon vill leva. Efter lång tvekan kommer hon till beslutet att hon måste leva, men ändå tvivlar hon på att den polska underjordiska organisationen Żegota ska hjälpa henne. “Människorna är ju stora egoister och vem skulle riskera eget liv för en Janina Hescheles, som hade det bra före kriget?” frågar hon sig.

Men hon räddades faktiskt. Och lever än idag. I höstas besökte hon Lviv. Hon tog sig till platsen för Janowska, och besåg åter de gator, där hennes familj mördades.

Delar av Janinas vittnesmål återfinns i antologin Och skuggorna blir längre – en antologi från krigets Polen (Caverfors 1972). Man kan även läsa en analys av Janina Hescheles dagbok och dikter i Kazimierza Ingdahls utmärkta bok Icke helt och hållet skall jag dö (Författaren och Carlssons förlag 2012).

Nedan kan får ni läsa dikten Bełżec författad av den tolvåriga Janina Hescheles. Översättningen är av Mira Teeman (1972).

Vilken fasansfull blick:
En vagn full av människor
I ett hörn några lik,
alla står nakna.
Klagan överröstas av hjulens dunkande –
Den dömde förstår bara
Vad hjulen har att säga:
till Belzec! Till Belzec! Till Belzec!
Till döden! Till döden! Till döden!
Till Belzec! Till Belzec! Till Belzec!
att dö, att dö, att dö.
Om du vill leva
så hoppa! så flyg! så skynda dig!
men tänk dig för
barnvakten väntar även på dig.
Han viskar till den käre dödsdömde:
Din mor får du aldrig se mer
Förgäves du gråter, förgäves du snyftar
Din far får du aldrig se,
Ty hjulet till Belzec dig för –
till Belzec! Till Belzec! Till Belzec!
till döden! Till döden! Till döden!
Till Belzec! Till Belzec! Till Belzec!
att dö, att dö, att dö.
Tåget saktar av, tåget stannar.
Ur tusen bröst en klagan sig sliter.
Tåget är vid sitt slut mål.
Och loket visslar:
Det är Belzec! Det är Belzec! Det är Belzec!

På bilderna ser ni Janina Hescheles med sin mor och far i Lwów. I en tid före mördandet började.

Bilderna kommer från Center for Urban History in East Central Europe bildarkiv.


Bertha Kalich – en judisk Sarah Bernhardt från Lemberg

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jiddisch, Kåseri, krönika, Teater
Tags: , , , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Det är inte så att jag inte vill skriva om kvinnor ur den lvivianska historien. De är bara så förfärligt svåra att skrämma fram dem från historiens dunkel, dit de tagit sin tillflykt i brist på uppmärksamhet och ovationer. Men det finns de som ändå inte räds att träda fram för att nagelfaras av en nyfiken själ som jag. En av dessa kvinnor är Bertha Kalich.

Den sjuttonde maj 1874 såg hon dagens ljus för första gången. Och hon gjorde det alltså i vår lejonstad, som då lystrade till namnet Lemberg. Hennes far var borsttillverkare, men trots att Lembergs gator nog behövde sopas en del, så var han fattig. Han var även hängiven violinist, men endast som amatör. Hennes mor var frilansande sömmerska, vilket betydde att hon mestadels arbetade hemifrån.

Moderns trognaste kundkrets var teatersällskapen i staden, och den teater- och operaälskande modern tog ofta med sig lilla Bertha för att åse spektaklet på scenen. Dottern lärde sig därför tidigt att älska teatern. Så det var kanske ingen som höjde ögonbrynen i förvåning när Bertha som 13-åring blev medlem i en kör på en polsk teater. Senare blev hon också antagen till polska operateaterns kör, där hon medverkade i just kören under uppsättningen av Verdis opera La Traviata.

Bertha Kalich var nog något utöver det vanliga, ty en annan skådespelare fick upp ögonen för Bertha i kören. Han hette Max Gimpel och hade precis startat den jiddischspråkiga teatern Yankev Ber Gimpel i Lemberg. Han erbjöd henne snart att bli hans primadonna. Hon hade tidigare aldrig talat jiddisch från scenen, utan det hade varit polska, ryska och tyska som hon haft som scenspråk. Men det var tydligen inga problem för henne att fästa ännu ett språk till sin teaterskrud. Ty efter några öronbedövande succéer blev hon tillfrågad om hon ville bli del av Avrom Goldfadens legendariska jiddischspråkiga teatersällskap i Budapest. (Avrom Goldfaden skapade världens första jiddischspråkiga teater.)

Det tog henne bara några månader att lära sig rumänska, och hon lyckades med konststycket att även trollbinda publiken i Budapest. Det sägs att hon var så formidabelt duktig att till och med antisemiterna tog av sina hattar och bockade djupt för det unga teaterlejonet från Lemberg.

Men ingen framgång är smärtfri, och det fanns även de som var så avundsjuka på hennes framgångar att de planerade att mörda henne. Hon var ju inte ens fyllda 20, men hade redan framträtt i tre länder på minst fyra språk. Och med flera succéer i bagaget.

Därför fanns det de som uppmanade henne att lämna Europa och bege sig till USA, vilket hon efter viss tvekan valde att följa. När hon kom till New York fick hon genast uppdrag på en av stadens mest legendariska teatrar, Thalia teatern. Här hade hon flera bejublade roller i jiddischspråkiga föreställningar.

Det alltid den jiddischspråkiga teatern som fick hennes hjärta att slå. Därför beslöt hon sig för att försöka ge denna teater ett bättre rykte. De antisemitiska stämningarna i USA hade nämligen lyckats inbilla folk att judarna inte ägde någon egen originalitet. Hon började därför slipa både sina musikaliska och gestaltande begåvningar, och med den kunskapen var hon en av dem som la grunden för en livaktig och unik jiddischspråkig teaterscen i USA. Bertha Kalich blev så framgångsrik att hon till och med konkurrerade ut sina manliga kolleger, och fick till exempel rollen som Hamlet när den uppfördes på jiddisch på Thalia teatern. Bertha Kalich tyckte annars om att spela starka kvinnor, och bland hennes favoriter hörde Leo Tolstojs Kreutzersonaten.

Det var också vid denna tid som Bertha fick sitt smeknamn, en judisk Sarah Bernhardt. Nu strömmade anbuden in, och Bertha var med i flera mycket framgångsrika jiddischspråkiga uppsättningar, som mot alla odds lyckades ta sig hela vägen till att sättas upp på Broadway.

Trots att hon måste ses ett språkligt underbarn, så lärde hon sig aldrig att tala engelska utan brytning. Det här skapade vissa begränsningar, och gjorde att hon aldrig hade någon riktigt stor framgång gång på de engelskspråkiga teatrarna, även om hon ändå rönte viss framgång. Men viktigt är att hon var den första jiddischspråkiga skådespelerskan som lyckades etablera sig på den engelskspråkiga teaterscenen. Hon medverkade även i några filmer, som blev väl mottagna, utan att för den delen bli några exceptionella succéer.

Men nu blev det plötsligt svårt för henne att hitta lämpliga roller. Orsaken var att man under 1910-talet hade fått nya ideal för hur skådespelarna skulle agera, och hennes melodramatiska stil var inte lika eftertraktad.

Under 1920-talet drabbades hon dessutom av en okänd ögonsjukdom, och det blev helt enkelt mycket svårt för henne att befinna sig på scenen. 1931 gick hon slutligen i pension, oförmögen att utföra det skrå hon älskade så högt. Åtta år senare gick hon bort. Endast 1500 personer följde henne till hennes sista vila. Bertha Kalich från Lemberg hade ju varit en riktig super primadonna, drivkraften till att skapa en jiddischspråkig teaterscen i USA, så visst hade man förväntat sig några tusen sörjande. Vad det berodde på träter kanske de lärda om ännu, men troligtvis berodde det på att hon hade varit oaktiv flera år. Men hon hade dessutom haft en förkärlek för vissa divalater, vilket gett henne oförtjänt många fiender.

Om man går runt på gatorna i dagens Lviv, Berthas födelsestad, så finner man inga spår av henne. Det finns inga plaketter som säger att “Här framträdde den stora stjärnan Bertha Kalich, den judiska Sarah Bernhardt“. Jag har aldrig hört någon guide nämna henne, eller läst om henne i någon guidebok om stadens historia. Det är underligt, ty Bertha Kalich var en unik skådespelerska, med en fenomenal begåvning. Hon spelade runt 125 roller på sju olika språk. Det är få skådespelare som kan stoltsera med en sådan CV, och Lviv skulle kunna ha mycket glädje av att lyfta fram en sådan unik pärla som Bertha Kalich.

Källa: Jewish Women’s Archive.


Simon Laks – en tonsättare av denna värld

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Jews, Kåseri, krönika, Litteratur, music, poland
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Musik i koncentrationslägren var inte underhållning, lär tonsättaren och violinisten Simon (Szymon) Laks ha sagt. Den var inte heller ett medel för motstånd eller lindring. Musiken skulle döva lägerfångarna. Paralysera dem till arbete och underkastelse. Han visste vad han pratade om, den gode Simon Laks, ty under mer än två år satt han fånge på Auschwitz-Birkenau, där han tvingades verka som orkesterledare för lägerorkestern.

Kanske är han mest känd för det, att han var orkesterledaren som överlevde förintelsen. Kapellmeister in Auschwitz. Men som det är med varje historia med en överlevare, finns det så mycket mer att berätta.

Simon Laks föddes i Warszawa 1901 i en judisk familj. Det finns inte många uppgifter om hans förehavanden under unga år, frånsett att han lär ha studerat matematik innan han som 20-åring började studera musik på konservatoriet (Musikhögskolan) i Warszawa. Det är troligt att han tidigt rönte viss framgång, ty redan 1924 uppförde symfoniorkestern i Warszawa en av hans tonsättningar.

Två år senare tycks han ha mött på viss patrull, tillåter jag mig att tro, ty han lämnade Warszawa för att arbeta som stumfilmspianist i Schweiz. Därefter packade han åter sin kappsäck. Nu var siktet inställt på Paris. Här slog han sig ner, och han blev 1929 antagen till legendariska Conservatoire de Paris, alltså Musikhögskolan i Paris.

Simon Laks behärskade även flera språk, och han tycks varit lika tilltalad av att skriva musik som att författa och översätta. Han kunde utan svårigheter bemästra polska, ryska, franska, engelska och tyska. Det här intresset skulle senare göra att hans liv tog en oväntad vändning.

Under 1930-talet utvecklade han sin musikaliska stil, och den var distrinkt nyklassicistisk. Du kan tydligt höra ordningen, reaktionen mot den experimentella musik som hade varit på modet före mellankrigstiden. Tonsättare som Laks ville också markera mot romantikens kanske lite svulstiga och bombastiska uttryck. Det skulle vara enkelt och fräsch. Luftigt och nästan dansant. Hos Laks kan man även höra lite drag av barock. Det är ofta sirligt och där gömmer sig många yviga krusiduller, men tonsättningarna har ändå en mycket stark 1900-tals prägel. Trots att musiken kanske vill lura mig att se pudrade peruker framför mig, så är det ändå så att bilarnas metallsjälar och betongens entré lyser genom. I hans tonsättningar hör man även andra andetag. Här finns judiska tonklanger, polsk folkmusik, och givetvis jazz.

1942 arresterades han av nazisterna i Frankrike och skickades alltså till Auschwitz-Birkenau. Han förflyttades sedemera till Dachau, där han och de andra överlevande befriades av amerikanarna 1945. Blott 20 dagar efter han blev fri åkte han till sin forna hemstad Paris, där han levde fram till sin död 1983.

Simon Laks fortsatte att verka som tonsättare, men efter kriget hade intresset för nyklassicistisk musik tynat hos åhörarna. Trots det ändrade aldrig Laks sin syn på musik. Han fortsatte som tidigare. Det finns några fåtal tonsättningar av honom på temat förintelsen, men jag har bara lyckats höra några av dem. Men man göre man sig inte besvär att leta efter förfärliga förintelseberättelser i Laks tonsättarkonst. Han hade ett annat kall, och jag tror att det snarare handlade om att försöka återskapa liv, än att framkalla död för våra öron. Förresten, visste ni att han även tonsatte dikter av Julian Tuwim. (Jag har ju sagt att den där Tuwim har en fantastisk förmåga att dyka upp i tid och otid.)

1967 beslutade sig Simon Laks för att sluta tonsätta. Orsaken var den ökande antisemitismen i Polen. Antisemitismen hade nämligen efter 6-dagars kriget i Israel, åter krupit upp ur sina hålor i hans gamla hemland Polen. Enligt Laks son ska han ha sagt att tonsätta musik inte längre tjänade något till. Det behövdes starkare medel för att bekämpa antisemitismen, menade Simon Laks. Eftersom han alltid hyst ett intresse för språk och lingvistik, bytte han alltså bana som 66-åring och blev författare, journalist och översättare. I en av hans kanske mest beryktade böcker behandlar han sina upplevelser från Auschwitz. På polska heter den Gry oświęcimskie och utkom 1979. I engelsk översättning heter den Music of another world (1989). Boken lär vara en unik skildring av förintelsen, med musiken som utgångspunkt.

Här kan ni höra några exempel på tonsättningar av Laks:
Poem för violin och orkester (1954)
Åtta judiska sånger – för sopran och piano. (1947)

En dokumentärfilm om Simon Laks från 2012.

Ett tidigare blogginlägg om musiken i koncentrationslägren.


Julian Tuwim – En egensinnig man

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Jews, Kåseri, krönika, poetry, poland
Tags: , , , , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 6 minuter)

Ni vet som en sådan där ihärdig strandfluga, som troget kittlar er på benen när ni ligger där och latar er på stranden. Ja, ungefär så har det varit med mig och Julian Tuwim. Där slutar givetvis flugliknelsen, men han har troget kittlat mig. Helst när jag önskat att tänka på något annat. Då har han dykt upp, från ingenstans, full av iver har han pockat på min uppmärksamhet. Men jag har viftat bort honom, fortsatt med det jag företog mig, trots att han inte riktigt vill ge mig ro.

Egentligen är det inte alls konstigt. Ty jag har ju haft en benägenhet att på senare tid röra mig i hans trakter, eller i alla fall i hans tid och rum. Det förefaller som om han var något av spindeln i nätet under sin tid, och flera efterföljande decennier. Herrans massa insektsliknelser det blev. Märkligt, ty när det gäller Tuwim borde det väl egentligen vara lokomotiv som är de självklara bärarna av lämpliga liknelser.

Lokomotivet tillhör kanske en av Tuwims mest kända verk. Jag skriver “kanske”, ty hans ryktbarhet tycks se olika ut beroende på vilken av hans olika uttrycksformer man fokuserar på. Lokomotivet är en dikt skriven för barn, och handlar om ett överfullt tåg som stånkar fram på sina runda fötter av järn. (Här kan ni läsa den i engelsk översättning.)

Vem var han då, denne retsamma Julian Tuwim, som dyker upp i tid och otid? 1894 såg han dagens ljus i Łódź. Hans uppväxt präglades av den atmosfär av assimilerad judisk medelklass, som var ganska vanlig under den tiden. Det judiska arvet var inte särdeles påtagligt i deras vardag. Den unge Julian hade nog huvudet uppe i det blå, enär han inte klarade sjätte året i skolan, och tvingades gå om den. Enligt engelskspråkiga Wikipedia tvingades Julians familj att fly Łódź till den tyska staden Breslau (idag Wrocław) när han var nio år. Orsaken ska ha varit att hans far eventuellt varit inblandad i 1905 års revolution i Ryssland. Det här går dock inte att bekräfta på någon annan sida. Julian Tuwim avslutade nämligen sin gymnasieutbildning i Łódź, och begav sig därefter till Warszawa för att studera på universitet. Det var nu hans litterära bana tog sin början. Och han bröt tydligt mot rådande konventioner om poesins utformning.

Julian Tuwim tycks ha älskat det urbana livet. Hans diktning präglades tidigt av stadens liv och ljud. Han var inte heller främmande för att plocka in slang i sina dikter, och det var det vardagliga språket som dominerade. Han värjde sig mot nationalistiskt pompös diktning, och ville att poesin skulle tillhöra folket. Det var kanske därför som han bildade den litterära gruppen Skamander 1918.

Men om man ska vara riktigt korrekt så fick inte gruppen något namn när den bildades. Det kom först ett år senare. Namnet Skamander ska syfta på floden Skamandros som flöt genom Troja i antikens Grekland. Varför de uppkallade sig efter denna flod, får någon av mina mer pålästa läsare förtälja, ty jag har inte lyckats hitta någon förklaring som jag kan förstå väl nog för att återge den i ord.

Precis som med Julian Tuwims egna diktning, ville gruppen göra rent hus med nationalromantiska strömningar. De var skeptiska mot den nationalism som under mellankrigstiden växte sig stark i Polen. Det var under denna tid som Tuwim skrev den dikt som gjorde honom känd för en bredare publik. 1929 publicerades dikten Do prostego człowieka, (En enkel man), i tidskriften Robnitik. Dikten är ett kraftfullt avståndstagande från krig och eliternas utnyttjande av de vanliga medborgarna. Tuwim vänder udden av sin antipati mot de som skor sig på vapenhandel, och mot de som skapar hat och misstro mellan folken. Det är en på samma gång enkel, och djup dikt. Språket är det som vilken person som helst, av de han mötte på sina urbana promenader, skulle kunna använda. Men kärnan i dikten plöjer rakt genom bankvärldens egoism, och politikers maktfullkomlighet.

Dikten i engelsk översättning:
A Common Man
When plastered billboards scream with slogans
‘fight for your country, go to battle’
When media’s print assults your senses,
‘Support our leaders’ shrieks and rattles…
And fools who don’t know any better
Believe the old, eternal lie
That we must march and shoot and kill
Murder, and burn, and bomb, and grill…

When press begins the battle-cry
That nation needs to unify
And for your country you must die…
Dear brainwashed friend, my neighbor dear
Brother from this, or other nation
Know that the cries of anger, fear,
Are nothing but manipulation
by fat-cats, kings who covet riches,
And feed off your sweat and blood – the leeches!
When call to arms engulfs the land
It means that somewhere oil was found,
Shooting ‘blackgold’ from underground!
It means they found a sneaky way
To make more money, grab more gold
But this is not what you are told!

Don’t spill your blood for bucks or oil
Break, burn your rifle, shout: ‘NO DEAL!’
Let the rich scoundrels, kings, and bankers
Send their own children to get killed!
May your loud voice be amplified
By roar of other common men
The battle-weary of all nations:
WE WON’T BE CONNED TO WAR AGAIN!

När jag läser En enkel man i ovanstående översättning blir det glasklart för mig varför Julian Tuwim är en poet som tycks ha befunnit sig i poesins absoluta mitt under mellankrigstiden. Dikten är ju, som ni själva kan se, både genialt politik och med en konstnärlig personlighet som är få skriftställares tillgång. (Vi är väl fler som känner oss manade än de som verkligen behärskar detta ansvarsfulla skrå.)

Men mellankrigstiden övergick ju som ni vet i andra världskriget, det krig som han faktiskt varnar för i ovanstående dikt, och med den kom också förintelsen. Med sitt judiska påbrå visste Julian Tuwim att han var tvungen att fly. Han flydde för till Frankrike, därefter till Brasilien, för att slutligen slå sig ner i USA. Därifrån samarbete han med den exilregeringen och de polska intellektuella som verkade från London. Samarbetet gnisslade dock tidigt, ty Tuwim kunde inte ställa upp på deras syn på Sovjetunionen.

Jag börjar osökt tänka på hans far. Var det kanske ändå så att hans far hade stött revolutionen 1905 i Ryssland, och att Tuwim kanske var en vänsterman?

Jag leker vidare med den tanken en stund, ty kan det förklara varför det är förhållandevis tyst om denne ordens mästare? Tuwim-året 2013 gick ju mig helt obemärkt förbi. Eller beror det på att jag först senare började intressera mig för Polen? Må så vara. Men det förklarar ju inte varför det bara finns några fåtal översättningar av Tuwim till svenska. De få översättningar vi har kan vi tacka fenomenala Anders Bodegård och Polska institutet för. (Vad skulle vi göra utan alla dessa tappra översättare?).

Någonting är i alla fall fel, ty Julian Tuwims diktning har en märklig aktualitet. Han spände dessutom enkelt mellan satirisk till mer allvarsam diktning. Enkelt han behärskade han även konsten att trollbinda barn med dikter som Lokomotivet. Och det har den dikten gjort i decennier. Det är kanske helt enkelt så, att riktigt stor konst inte blir rynkig och slapp som vi andra, utan får spänst och lyster ju äldre den blir.

Julian Tuwim återvände till Polen efter kriget och slog sig ner i Zakopane. Men han skulle inte bli särskilt produktiv i det stalinistiska Polen. Vad det berodde på kan vi bara sia om, men en unik och egensinnig begåvning som Tuwim kan haft det lätt att stå i givakt för överheten. Han var ju en man som inte tycks ha tilltalats av någon slags kult, kommunistisk eller nationalistisk. Men det måste också ha gjort så oerhört ont att återvända till Polen, när många av hans tidigare vänner och samarbetspartners dött eller mördats i kriget och förintelsen.

Julian Tuwim gick bort 1953, 59 år gammal.

Men jag tror inte att hans dikter någonsin kommer sluta söka upp sina läsare. Och mig fann han ju, efter en tid. Han kom snurrande som en sådan där ihärdig strandfluga, när jag läste om andra poeter från mellankrigstiden, så som Zuzanna Ginczanka. Han hade väl surrat runt en tid, men det var först då jag på allvar började studera hans fägring, och tillät mig att hänföras.


Julian Tuwim fångad i Stanisław Ignacy Witkiewicz penseldrag.