Category: EU

  • Spontana demonstrationer för EU-integration

    Spontana demonstrationer för EU-integration

    Läsningstid: 2 minuter

    Redan igår kväll stod det klart att många ukrainare inte stillatigande vill se på när landets ledning väljer ett samarbete med Ryssland istället för ett närmande till EU. Stödet för en EU-integration är stort i Ukraina och mer än 50% är för ett närmare samarbete med EU. I Lviv finns det inte ens någon tvekan om var man står. Till och med vårt rådhus pryds av EU-flaggan.

    I natt gick jag till Svobody, Frihetsavenyn, och såg att ett hundratal hade gett sig ut för att protestera vid Taras Shevchenko-momuemtet. En av Ivan Franko universitetets prorektorer, Zvenyslava Igorivna Mamchur, kom och syns nedan på bild.

    Idag tågade minst ett par hundra, kanske även runt ettusen, till Lvivs Rada för att visa sitt missnöje med Kyivs beslut och c:a 1000 studenter samlades utanför universitet för att visa sitt stöd till att fortsätta arbetet med att närma sig EU. En av de fyndigare plakaten var “You can not give us Europe. We ARE Europe“.

    Det är viktigt att poängtera att detta är spontana demonstrationer, där demonstranterna tagit kontakt med varandra och spridit information uteslutande genom sociala medier. Inget politiskt parti kan ta åt sig äran av att samlat så många demonstranter.

    ukr_eu4

    ukr_eu3

    ukr_eu2

    ukr_eu1

  • SRs Konflikt om Ukrainas vacklande

    SRs Konflikt om Ukrainas vacklande

    Läsningstid: 2 minuter

    Dagens Konflikt behandlade ett så ovanligt ämne i svensk media som Ukraina. Programmet utgick från den eviga fråga, om Ukraina är en del av Centraleuropa eller den ryska hemisfären. För någon som bor i Lviv är frågan konstig. Detta är Centraleuropa och det finns knappast någon här som tvivlar på vad som är bäst för Ukraina. Men i de östra och södra delarna är svaret kanske inte lika självklart. Denna, en av de eviga frågorna i Ukraina, är mycket svår att ta beslut i och landets makthavare vacklar. Frågan är av stor historisk betydelse för om man vänder EU ryggen nu dröjer det länge innan frågan om samarbete ställs till Ukraina igen.

    Det bästa Carl Bildt har gjort som utrikesminister är att initiera detta samarbete mellan EU och våra grannar i öster. För precis som Bildt säger, de är också våra grannar och det kan aldrig vara så att det endast är Rysslands (inrikespolitiska?) angelägenhet. Dessutom bör man påminna de minnessvaga att det var många som inte trodde på de baltiska länderna och Polen som en del av EU. Idag är det väl få som tvivlar på deras viktiga del av gemenskapen.

    doroshenka

    För Ukrainas del handlar det om att försöka bevara de mänskliga rättigheter och yttrandefrihet som ändå slagit rot i detta samhälle. Utan stöd från dess västliga grannar kan det bli svårt. Trycket från Ryssland är tufft och när det gäller mänskliga rättigheter är de inte bäst i klassen. Det handlar också om att försöka ge invånarna ett drägligt liv utan galopperande korruption. Ge dem högre löner, bättre infrastruktur, skickligare sjukvård etc etc. Det är troligare att Ukraina kan nå dit med hjälp av EU än med hjälp av Ryssland.

    Det är dock synd att EU låst sig till att få tillstånd detta viktiga avtal med Ukraina till att handla om Julia Tymosjenko. För det första är Tymosjenko knappast någon garant för ett mer demokratiskt Ukraina och för det andra är det lättare att påverka Ukraina i rätt riktning mot mänskliga rättigheter när landet verkligen skrivit under avtalet. Min önskan är att EU skippar frågan om Tymosjenko nu och tar den när avtalet är undertecknat.

  • Att vara, eller inte vara med i EU…

    Att vara, eller inte vara med i EU…

    Läsningstid: 3 minuter

    … är en fråga som visserligen bara några få ukrainare brottas med. För det finns nog nästan inte någon som tror att Ukraina verkligen vill, eller kan, bli en del av den EU-gemenskapen. Men härrom veckan fick jag ändå anledning att fundera över denna fråga, när jag hade en kortsemester i underbara Krakow. När man åker tåg från den ukrainska gränsen till Krakow slås man av den enorma skillnaden i levnadsförhållanden som till och med syns genom ett tågfönster. Polen verkligen exploderar av infrastrukturprojekt. Infrastruktur är en god markör för välfärd. Längs hela sträckan från ukrainska gränsen till Krakow byggs det t.ex. dubbelspår och stationerna renoveras. En nybyggd motorväg syns också genom fönstret. När man sedan stiger av tåget ser man även att landet har många synliga sociala projekt och till och med fler än jag ens ser i Sverige. Det är inte utan viss förvåning jag ser hur bra Polen mår av vara en del av den byråkratiska jättekolossen EU.

    Jag vill påpeka att jag är egentligen inte är någon ensidig EU-förespråkare, men i en jämförelse med Polens östra granne, kan jag bara undra om det kanske är så att länder med behov av stor samhällelig upprustning faktiskt kan tjäna stort på att gå med i EU.

    krakow3

    Sedan Polen blivit ett EU-land har landet lyckats få bättre placeringar på Transparency Internationals lista över korruption. Som ett exempel kan man ta att bara sedan 2009 har Polen gått från plats 49 till 41 år 2012. Det är helt OK placering, men klart att den kan bli bättre. Men hur ser det ut för andra EU-länder? Polen ligger klart bättre till än Italien (72), Slovakien (62) eller Tjeckien (54). Ukraina däremot har, under samma period, gjort kräftgång på listan och befinner sig just på på plats 144 av 174 platser.

    krakow2

    Många pekar på att Ukraina står i ett vägskäl, mellan att närma sig EU eller den tullunion Ryssland leder. För en region som Lviv skulle det vara katastrofalt om Ukraina närmade sig Ryssland. Regionen lever på de myrstigar av handel och kontakter som går mellan Polen och Ukraina. Samtidigt är det så att Ukraina måste börja arbeta med sin utbredda korruption om man närmar sig EU. Och det är inte så enkelt. Det är nämligen de som sitter på makten som samtidigt är de som tjänar på korruptionen.

    Men att närma sig Ryssland är inte heller helt problemfritt. Jätten i öster har nämligen problem. Ryssland största problem är inte demokratin utan just korruption. Det är korruptionen som upprör medborgarna mer än demokratiproblem och de leder dessutom till att de svagaste i samhället drabbas. (Lyssna på Johanna Melins reportage från Noginsk i Ryssland).

    Så frågan om Ukrainas vägval är knappast så enkel som det ofta sägs. Och ingen av alternativen verkar helt bra. Från mitt perspektiv vore det faktiskt bäst om Ukraina slapp välja. Jag skulle önska att det fanns möjlighet att samarbeta och utvecklas med Polen. Att få ta del av polackernas nyvunna självförtroende och vägledning hur man tyglar korruptionen. Kanske vore Polen en bättre och mer realistisk inspirationskälla än flera av de övriga länderna inom EU.

  • EU and UK visa policy towards Ukrainians – ‘go back to Russia!’ (?)

    Läsningstid: 3 minuter

    The shameful treatment of Ukrainians by the Schengen and UK visa systems continues to hit new heights, with at least two more atrocious stories emerging this week.

    The UK’s Independent highlighted the rejections of visas for Ukrainian children who were due to spend a month away from the vicinity of Chernobyl. Whether these trips are healthwise still strictly necessary is open to question, but the point is that these summer trips have gone on for years without any problems. In just one example, only 7 out of 17 children due to spend part of the summer on the Isle of Wight were permitted to travel and, to make matters worse, they were in some cases informed only the night before travelling, with suitcases packed, that they would not be making the trip. The UK Border Agency tried to blame it on unsuitable host families in the UK, but the claims seem to be spurious.

    Chernobyl/Pripyat Exclusion Zone (083.8244)
    Photo from Chernobyl by Pedro Moura Pinheiro.

    Another case highlighted this week was of two PhD students bound for Italy who had their student visas rejected. There is an exhaustive list of similar cases, including the Ukrainian dance troupe which protested against their UK visa rejections by performing outside the British Embassy in Kiev. A folk festival in Bellingham had been deprived of the same pleasure. A recent article in the Kyiv Post highlighted an unfortunate Ukrainian student’s extended stay in the departure lounge of Paris Charles de Gaulle airport due to the Icelandic volcano. The fact that he had friends in nearby Paris and was on a US student visa cut no ice with the French authorities despite clear evidence in favour of the applicant. Another case brought to my attention by my father was a group of Ukrainian steam train operators which was prevented from attending a gathering of railway preservationist organisations in Hungary. The gathering was part of the process of trying to bring Ukrainians round to creating the kind of railway preservation projects which have grown tourism in myriad places across the continent. Such developments are fairly alien in somewhere like Ukraine, but these are good examples of how visa rejections will serve to reinforce the status quo.

    One not to be ignored result of this policy is the stress that it has caused to EU citizens in each case. With cases of a more personal nature this stress is amplified. In such cases the inviting party is treated as irrelevant to the matter in hand or even worse, de facto made out to be liars. These rejections are damaging business, cultural, educational, family and personal contacts of EU citizens. Don’t we have rights too?

    With the common thread here seeming to be the apparently arbitrary nature of many visa rejections, does it smack of conspiracy theories to begin to question whether there is a more sinister motive at work here? Are the EU and UK in fact telling Ukrainians in fairly blunt terms to ‘go back to Russia’? The line has been drawn and, sorry, you’re on the Moscow side. If this is not the message they wish to give out, they’re not doing a very good job!

    This was previously published at Chicken in Kiev.

    Jonathan Hibberd recently completed post-graduate studies at Sussex European Institute, University of Sussex in the UK and has carried out research into questions of Ukraine’s European integration and the country’s relationship with NATO. He currently works with the British Council in Kiev.

  • Simple-minded portrait of Ukraine

    Läsningstid: 2 minuter

    It is intrigues to note how international media is covering the aftermath of the Ukrainian Presidential election. I am not considering the political battle, or the long and protracted death struggle by Tymoshenko, but actually how international media looks upon the result. First of all, it seems to me that many journalist in “old media” (to use a concept from the Swedish Pirate movement) seems to have a predilection to depict Ukrainian voters as a hopeless passive group, like silent masses that never would be able to protest against possible violations against human rights or freedoms of speech. In most articles the voters does not even exists! (One example from the leading Swedish newspaper Dagens Nyheter.) It seems to me that many international journalists actually nurse the idea that the orange revolution was created by some kind of misstake. NOT as a protest against something that the Ukrainian voters actually felt humiliated by. This rather retarded interpretation of the situation actually leads to that many journalists seems to think that it is EU that must “save” Ukraine from itself. I would say that Timothy Garton Ash in guardian.co.uk actually nurse this particular perspective.

    From his perspective it is important that Europe (which seems to be the same thing as EU for Ash) somehow secure the Ukrainian freedom. In one respect I must give him right, it is really important that EU understands the importance in having good relationship with Ukraine, and it is also important for EU to try to work faster and less obsessed by bureaucracy. But when he diminishes Ukraine to be only its politicians, I am wondering if he actually has understood what has happen during the past five years.

    What we have been witnessing during this election is a triumph for democracy, and I am not sure that we should thank EU for that! I fear however that Ash would have preferred a complete capitalist integration, in that extent that Western interests should control all affairs and political life in Ukraine. Some kind of weird capitalistic interpretation of democracy. I can admit that I am as fond of Ash and trust him as much as I like Anders Åslund, which implies serious skepticism. For me it is just too obvious that the iron wall is really high and thick in their minds!

    I, however, believe that democratic movements and freedoms of speech will need help during the next coming years, but I also believe that EU is not necessarily the guarantee that we will keep and develop that! What I am hoping for is grassroots initiatives, actions and connections over our boarders! It was actually grass-root movements that made the orange revolution possible, so let’s hope we together can create the best environment for freedom of speech and human rights in Ukraine.

    (UPD: Thank you, Olha Wesnjanka for highlighting the article by Ash.)