Tjusningen med att plåta med min gamla Olympus OM-1 är fördröjningen. Jag älskar det där utdragna förloppet. När jag tar en bild, känner jag ett inre lugn i tanken på att jag måste vänta på att se resultatet. Hur jag i vetskapen om att en minneskedja kommer väckas till liv när jag senare ser bilden. Hur mina känslor, tankar då och nu blandas. Mixas. Det är ett inre skådespel jag blivit beroende av.
