viewpoint-east.org

Polsk självständighet i Lviv

Category: by sophie engström, Centraleuropa, eastern europe, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, music, poland, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Hur sammanfattar man bäst 100 år av självständighet, måste man frågat sig i Polen under en längre tid. Jag vet inte riktigt vem som kläckte den ypperliga idén att man bäst gör det med samtida konstmusik, men denne någon borde få en medalj i kategorin självständigt tänkande.

Ty de polska 1900-tals tonsättarna tillhör en alldeles egen skola. Här doftar det sällan fränt av svulstig nationalism, eller smäktande brösttoner, som inte heller tycks falla dessa tonskapare i smaken. Man har inte tagit för vana att ihärdigt snegla mot den väldige och dominerande jätten i väst, alltså USA. Nej, den här gruppen tonsättare har en helt egen musikalisk geografi, och genom sin självständighet blir de faktiskt ett alldeles utmärkt signum för Polen.

Nå, en sak är väl att man får för sig att satsa på ett projekt där man synliggör polsk samtida konstmusik. En annan är att besluta sig för att göra det till ett världsomspännande projekt. Och det är här jag skulle vilja säga att idégivaren bör få ett pris för självständigt tänkande. Ikväll, på 100 årsdagen av Polens självständighet, har det nämligen framförts samtida konstmusik i Chicago, Köpenhamn, Frankfurt, London, Melbourne, Milano, New York, Paris, Tokyo, Wien… och så Lviv. Titeln på detta utmärkta projekt är “100 for 100. Musical Decades of Freedom“.

Det är inte helt ologiskt att man beslutade sig för att sätta Lviv på kartan tillsammans med giganter som New York och Tokyo. Lviv har ju en alldeles särskild plats i många polackers hjärtan. Vissa menar att det är ett misstag att staden hamnade i Sovjetunionen efter andra världskriget. På sociala medier finns det många polska grupper och nätverk som enkom ägnar sig åt att lägga ut bilder på en svunnen tid då flertalet av stadens invånare talade polska.

Men jag tror faktiskt inte att det är därför som vi ikväll fick förmånen att avnjuta polsk samtida konstmusik på filharmonin i Lviv. Jag tror att det snarare handlar om grannsämja. Att försöka knyta folken närmare varandra. Samt att ge utrymme för de polsktalande i staden att få fira dagen tillsammans.

Jag försöker att föreställa mig ett liknande projekt sjösatt av svenska Kulturrådet, eller Kulturdepartementet. Men tankeexperimentet lyfter knappt från marken före det brådskande störtar mot marken.

Vid entrén på filharmonin i Lviv får vi ett tjockt programblad, med information om alla de 100 verk som framförs runt om i världen. Texterna är utförliga, med noggranna beskrivningar av verkens habitat, och dess skapare. Tjusigt inramat av snygg polsk layout.

I Lviv fick vi förmånen att lyssna till Witold Lutosławski (1913-1994), Paweł Szymański (1954), Marcin Stańczyk (1977), Paweł Mykietyn (1971) samt Jerzy Kornowicz (1959). Fyra herrar med ett fantastiskt tonspråk.

Kvällen inleddes med Lutosławski, och jag föreslår mina läsare att själv bekantar sig med denne egensinnige tonsättare, för att förstå när jag skriver att han satte tonen för kvällen. Med en sådan inledning kan det bara bli högt i tak, så att säga. Det var tydligt att ingen av tonsättarna under kvällens konsert skulle falla ner på knä för simpelt publikfrieri.

Jag blev själv mycket inspirerad av Paweł Szymańskis “Two Illusory Constructions”, en trio för klarinett, cello och piano. Ett stycke som krävde fullkomlig koncentration och fenomenal taktkänsla. Likaså överraskades jag av Marcin Stańczyks tonsättning “Geysir-Grisey”, som pendlade mellan stram återhållsamhet och explosion. Paweł Mykietyns verk “Eine kleine Herbstmusik” var också en mycket trevlig överraskning. Lätt humoristisk, och stundtals lika virvlande som höstlöv som dansar framför oss på gatorna. Kvällen avslutades med Jerzy Kornowiczs “Drawing Light VI ‘Melos-Ethos'”. Ett stycke som lekte med ljus och mörker. Tunna skira toner, mötte vulkaner av bläckblås.

Kvällens musiker, Ensemble Nostri Temporis, framförde alla stycken med fullkomlig precision. Och de leddes säkert av kvällens dirigent Roman Rewakowisz.

Nu finns det säkert några av er som sedan en stund suttit och smackat ogillande med tungan. Bara män! kanske ni säger. Typiskt bakåtsträvare polacker. Men tyvärr måste jag krossa era förutfattade meningar. Av de 100 tonsättningar som fått ingå i projektet är nio tonsatta av kvinnor. Kanske inte en siffra som imponerar på oss i Sverige, men jag vill ändå påminna er om att dessa kvinnor är med i programmet trots att det kanske inte förekommit ett enda samtal om jämställdhet eller representation. Med det sagt säger jag inte att jag tycker att man inte borde försökt att få med fler kvinnor. Vad jag säger är att Polen antagligen inte är så bakåtsträvare som du tror (om du nu trodde det).

Men jag vill inte att vi låter det här förminska dådet att genomföra ett projekt som detta. Jag vågar mena att det verkligt stora är att man beslutat sig för att celebrera Polens självständighet med att uppföra samtida konstmusik runt omkring i världen. Det är verkligt nytänkande. Sedan får ni andra kraxa vidare era fördomar mot Polen hur mycket ni vill. Men de har inte någon särskild förankring i den bredare verklighet som sällan tycks nå tidningsredaktionerna.


Zuzannas liv före förintelsen

Category: antisemitism, art, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, literature, poetry, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Ett olycksbådande ljud fyller rummet. Ljudet har en spiralformad karaktär, som söker sig mot en oändlighet med bottenlös smärta och sorg. Det är svårt att tänka förbi det. Ljudet upptar hela lokalen och det är påträngande och påfallande. Ljudalstraren är en videoloop på utställningen Zuzanna Ginczanka. True Life Is Only About Happiness på Center for Urban History of East Central Europe i Lviv.

Bilderna i videokonstverket är egentligen mindre intressant, ty det är ljudet som är dess bärare av en förestående katastrof. Och katastrofen är förintelsen.

Utställningen handlar således om Zuzanna Ginczanka, Zuza som hon kallades av sina vänner. Denna poet som tycks tagit för vana att följa mig i alla de judiska spår jag följer här. Trots att jag inte själv söker henne, verkar det som om hon trivs i mitt sällskap. Jag har sedan en tid upphört att värja mig. Hon tillåts helt enkelt att ta över.

Det är en vacker utställning, i all sin enkelhet. Man har valt att ställa upp smala bord som skildrar varje del av hennes vuxna liv. Genom bilder, handskrivna dikter, hennes tryckta diktsamlingar, tidningar hon arbetade på, ögonvittnesskildringar, och vänners minnen får man följa Zuzanna Ginczanka.

Det är tiden i Lwów (Lviv) som borde intressera mig. Det var här som hon angavs till Gestapo av sin granne, och det var då hon kanske skrev sin bäst ihågkomna dikt, Non omnis moriar (Icke helt och hållet ska jag dö). Men ändå är det tiden i Równe (Rivne) som tilldrar sig min största uppmärksamhet.

I Równe bodde hon med sin mormor som var apotekare. I deras hem ska det ha legat en tung doft av örter. I synnerhet i Zuzannas rum, som låg rakt ovanför apoteket. Apoteket hade inga priser, de sattes efter åtgång och tillgång. Där jobbade även en assistent som särskilt tyckte om att offentliggöra kundernas önskemål av mer intim karaktär. “Whenever a customer came and asked for condoms, for instance, the assistant would shout: ‘Condoms big size!’ Zuza’s granny quoted a price: 4.50!”, läser jag att vännen Lusia Stauber minns. Lusia var en nära vän till Zuzanna, och det finns en svensk koppling. Lusia Stauber var nämligen Dagens nyheters chefredaktör och ansvarig utgivare Peter Wolodarskis mormor, och det var bland annat med Lusias hjälp som några av Zuzannas handskrivna, och ännu inte publicerade verk, skonades ödet är förintas.

På bilderna från Równe ser jag en solbränd och lycklig Zuzanna Ginczanka, tillsammans med vänner, och ofta med hennes följeslagerska Blumka Fradis. På bilderna råder lycka och liv. Titeln för utställningen lever just i de där lyckliga ögonblicken fångade på bilderna från hennes tid i Równe.

Bland bilderna från Równe finns också en bild från en antisemitisk demonstration 1937. En väldig folkmassa fyller huvudgatan i den polska staden. I Polen under den tiden fanns det flera antisemitiska tendenser, något som Zuzanna Ginczanka måste ha uppmärksammat. Det finns ingenting som tyder på, bland de efterlämnade vittnesmålen, att hon skulle ha underskattat antisemitismens kraft. Men ändock stannade hon kvar, kanske du tänker. Hon stannade troligtvis beroende på sin åldrande mormor och att hon hade ett Nansenpass som begränsade hennes möjligheter att fly. Och som assimilerad jude uppfattade hon möjligen antisemitismen i Polen som något mindre oroväckande för hennes bekommande. Vad som senare skulle komma, Nazitysklands ockupation av Polen och förintelsen av praktiskt taget alla judar i området, känns ändå avlägset i 1930-talets Równe.

Bland bilderna från Równe finns nybyggda hus i polsk funktionalism. Det känns vågat. Modernt. Och Zuzanna Ginczanka i sin baddräkt med vänner och glada skratt. I förhållande till de antisemitiska strömningar som samtidigt pågick i Europa står de som ett vibrerande utropstecken. Att föreställa sig att hon snart ska gå mot en fasansfull död är svårt. Och ohyggligt smärtsamt.

Utställningen lyckas därför att ge inblick i den tidens motsägelser. Å ena sidan, de strömningar som skulle förinta och krossa det Europa som man kände då, och å andra sidan kvinnornas första trevande steg mot större frihet. De går inte ihop de där två bilderna, därför blir utställningen så sann. Verklig och skrämmande. Förintelsen känns nämligen aldrig långt borta när man, som jag, bor i Lviv.


Zuzanna med sin vän Blumka Fradis.


Non omnis moriar som handskrift.


Med hälsning till Zuzanna, Debora och Stanisław

Category: antisemitism, by sophie engström, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, poetry
Tags: , , , , , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Det händer att jag är förföljd. Eller så är det jag som är förföljaren. Nå, det sker någon typ av förföljelse i mitt liv. Och det har pågått ända sedan den dagen jag flyttade till Lviv.

Kanske redan första dagen jag kom hit började jag försöka spåra de judiska spåren i staden. Det gick inte så bra, då min kunskap haltade, och mina slutsatser blev därefter. Ett saligt hopkok av mina vilda fantasier.

Sedan började jag gräva efter det historiska Ukraina. Det gick lite bättre, men det var fasligt svårt att veta när jag tolkat något rätt, eller om det var en produkt av det syltkok av det hustoriebruk som Lvivs turistnäring slevar ihop.

Sedan begav jag mig ut på jakt efter polska spår. Det var något lättare, faktiskt. Kanske för att jag då blivit något vassare, och framförallt mer påläst.

Men bland alla dessa folkgrupper var det också några personer som ideligen dök upp i min väg. Den första var Stanisław Lem. Han hade, och har fortfarande, en unik förmåga att dyka upp lite varstans. Mannen blev möjligen fördriven ut ur staden, men i min värld traskar han fortfarande omkring här. Vanligtvis med någon sötsak eller kaka i handen. När jag går förbi hans hus, där han växte upp, säger jag alltid “Cześć Stanisław!” (Hej Stanisław)

En annan jag alltid hälsar på är Debora Vogel. När jag går förbi hennes hus stannar jag alltid till. Tittar upp mot husfasaden, och försöker föreställa mig hur det var att bo i detta hus under mellankrigstiden. Det är ofrånkomligt så att jag tänker på hennes död, som möjligen skedde i koncentrationslägret Janowska, som låg i stadens utkant. Det är en vacker gata, men för mig vilar det något sorgset över den. Som om något saknades. Och jag tror att det är Debora.

På senare tid har jag allt oftare sprungit på Zuzanna Ginczanka. Denna poet som jag absolut inte vill intressera mig för, eftersom så många andra redan intresserar sig för henne. Jag brukar försöka vifta bort henne, men hon insisterar.

Till skillnad mot Stanisław och Debora bodde Zuzanna en ganska kort tid i Lviv. Fast under den tiden hette staden Lvov, och styrdes av sovjeter. Hon bodde här mellan 1939-1942, och under större delen av tiden i staden bodde hon givetvis i ett av stadens vackraste hus. Lika vackert som hon själv lär har varit, kan man säga.

Huset kallas för Michał Stoffs hus. Jag har verkligen sökt stoff om denne Stoff, men endast hittat den föga fantasieggande titeln “köpman”. Intresserad av arkitektur måste han ändå ha varit. Huset, som byggdes 1905-1906 är i bästa secession-stil. Många tror att secession är det samma som jugend, men det är inte riktigt rätt. Precis som jugend handlade secession om att bryta med den tidigare normen, som inom arkitektur var den historistiska stilen. Det var en stram stil, med speciella krav på hur fönster, kolonner och annan utsmyckning skulle se ut. Men inom secessionen struntade man i dessa regler, och resultatet är iögonfallande fagert och intresseväckande. Secession har en stark koppling till Wien, och eftersom Lemberg, idag Lviv, låg i Habsburgska imperiet byggdes många av husen runt förra sekelskiftet i stilen secession. Jugend är däremot kopplat till Tyskland, vilket är den avgörande skillnaden mellan secession-stil och jugend.

Så även Michał Stoffs, eller Zuzanna Ginczankas, hus. Det är ett bedårande vackert hus. Huset har två ingångar. Nummer 8 och 8A. Zuzanna ska ha bott i det senare. Mitt på husets fasad finns ett vackert kvinnoansikte. Det är en Valkyria inramad av ett bladverk av hästkastanjblad. Ovanför svävar en regnbåge. Balkongernas järnornament är slingrande, egensinnigt men samtidigt smäckert. Nästan skirt. Från varje balkong sträcker sig grenverk av metall ut. Ovanför fönsterna på andra våningen finns fina keramikutsmyckningar, i grönt och vitt. Portarna har också vackra metalldekorationer. Nummer 8A, där Zuzanna bodde, har dessutom fortfarande kvar sitt polska namn, Jabłonowiskich, och är omgärdat av förföriska blommor.

Väl inne i porten slås man återigen av huset skönhet. Kaklet på golvet har mjuka former och liksom rör sig våglikt över golvet. I taket finns det hästkastanjblad i stuckaturen. Trappräcket åmar sig förföriskt upp för trapporna, och väggarna i trapphuset har reliefer med bladverk. På översta våningen skymtar lite av originalfärgen fram, ljust grönt blänker bladen mot oss.

Jag tänker på Zuzanna, och hoppas att hon i alla fall någon dag var lycklig här. Att hon kanske tittade på husets skönhet och log tacksamt mot arkitekternas skickliga hantverk.

Hur mycket min blick än fladdrar runt detta vackra hus, så är Zuzanna Ginczanka borta. Mördad av nazisterna. Men i min enfald hoppas jag ändå att jag håller henne vid liv, genom att varje gång jag går förbi tänker på henne och säger: Cześć Zuzanna. Eller så är det hon som vänder sin långa nacke mot mig, och vinkar lätt. Hur än det förhåller sig så pågår det någon typ av förföljelse här. Inte alls oangenäm, men ändå väldigt pockande. Och understundom förvirrande. Min uppmärksamhet har ni, du Zuzanna, och du Debora, och lille gottegrisen Stanisław. Men varthän ni tänkt att ta mig har ni ännu inte lyckats förtälja.

Tidigare blogginlägg om Zuzanna Ginczanka: https://viewpoint-east.org/2018/10/05/skonheten-som-skymmer-ett-forfattarskap-zuzanna-ginczanka/