viewpoint-east.org

Om det där med luft…

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Man talar inte om politik i dag i Polen, sa professor Dorota Tubielewicz Mattson i senaste upplagan av Polenpodden. Och på många sätt har hon rätt. Nu är det ju inte omöjligt att få en polack att prata om politik, men det är inte lika lätt som i exempelvis Ukraina. Man skruvar lite på sig, och ger ändå med sig (efter förhållandevis små) påtryckningar. Sedan följer en ganska het debatt, som oftast inte gör mig det minsta klokare. Nej, polsk politik, kommer jag aldrig att riktigt förstå.

Betydligt lättare är det att få folk att prata om luft. Luft tycks vara något som intresserar varje polack, och det tycks till och med ett väldigt kärt samtalsämne. Det första jag hörde när jag kom till Kraków var att staden är bedårande, men att luften är under all kritik. Och det framlades av en riktig krakowit!

Det är till och med så att det gamla beprövade knepet att bryta isen med lite vädersnack, inte lika effektivt kan elda på (eller upp) ett samtal. Så fort luften kommer på tal blir det eld och lågor.

Kraków är ju en stad som faktiskt har väldigt dålig luft. Det här är inte något jag märker av, men olika mätstationer talar sitt tydliga språk. Luften i Kraków är usel. På min väg till jobbet finns i alla fall en mätstation. Nästan dagligen visar den att luften inte är… vad ska man säga… tjänlig. Stationen är placerad vid en av Krakóws mest trafikerade korsningar, så man är ju inte förvånad att luften är kass. Ändå knatar jag och en massa krakowiter och turister runt i det här.

Att tala om luften i Kraków är inget nytt påfund. Man har haft det här samtalsämnet i decennier nu. Jag skulle till och med vilja säga att detta samtalsämne har blivit en del av krakowiternas självuppfattning. Man är sin luft. Om man skulle sammanfatta krakowiternas syn på sin stad, så kan man säga att staden består av Rynek główny (det stora torget mitt i stan), Wawel (det stora slottet i stan), Jagellonska universitetet och… luft. Ja, det är i alla fall det som krakowiterna tycks vilja framhålla för mig. Kanske är det för att jag är svensk, och de utgår från att jag är bortskämd med bra luft. Eller så är det ett resultat av många års debatt.

Debatten, och oron, över den dåliga luften har resulterat i att staden sedan en månad tillbaka har nya regler för koleldning. Bryter du mot de nya reglerna kan du få böta upp till 5000 złoty (ungefär 12600 SEK). Många hoppas på att det här kommer att leda till att man får en bättre luft i Kraków, men vägen dit är lång. Från mitt fönster i Podgórze ser jag varje morgon hur den tunga kolröken bolmar ut ur flera skorstenar.

Jag har ändå ofta svårt att smälta att luften är så oacceptabelt dålig i Kraków. Kanske har det är göra med att jag bott i Lviv i många år. I Lviv har det nästan aldrig förekommit någon diskussion eller debatt om dålig luft. När jag lyfte ämnet med vänner och bekanta har man nästan uteslutande beklagat sig över böndernas ovana att använda sig av svedjebruk (vilket förekommer under några veckor varje höst och vår). När jag påtalade att biltrafiken ökade lavinartat under de år jag bodde i Lviv, samt det faktum att många även har installerat kaminer för att elda med ved och kol (för att slippa höga gasräkningar), har man viftat bort samtalsämnet. Det hände även att man sa att luften i Lviv ändå var bättre än den i Kraków. Lvivianerna vill alltså helst inte beblanda sig med luft. I synnerhet inte sin egen.

För några månader sedan sattes det ändå upp två mätstationer i Lviv. En finns i en park. Den andra utanför staden. Trots deras ganska skyddade läge visar stationerna ofta på ohälsosam luft. Det händer till och med att Lviv har sämre luft än jumbon Kraków. Men oftast är det ändå Kraków som får ta hem segern och den föga ärovördiga pokalen för sämst luft.

Kraków utmärker sig dessutom. Staden hamnar på plats nio på listan över de städer med sämst luft i Polen. De städer som har ännu sämre luft är alla småstäder, vilket innebär att Kraków egentligen är den enda stora staden i landet som har verkliga problem med luftkvaliteten.

Trots att det här är något som jag egentligen inte riktigt vill tänka på, så får jag ofta en liten påminnelse om hur det förhåller sig. Och ibland inser jag även att jag förstår krakowiternas förhållande till luft lika illa som jag förstår polsk politik. Som häromdagen, när jag på min promenad till universitetet, mötte en man som bar en ansiktsmask som skydd mot den dåliga luften. Våra blickar möttes flyktigt, innan hans svängde om och låste upp dörren till sin bil. Väl inne i det metalliska monstret tog han av sig sin mask, innan han tryckte på gasen och släppte ut en liten avgasfanfar rakt i riktning mot mig.


Wawel i dimma.

En dånande Maria

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, poetry, poland
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Strax runt om knuten till mitt hus här i Kraków dundrar hon förbi. I en till synes oändlig ström av fyrhjulingar, tvåhjulingar, sexhjulingar och inte helt sällan åtthjulingar. Tre eller fyra filer har hon också dessvärre. Ja, hon är ett öronbedövande dån jag faktiskt helst sluppit. Den goda Maria Konopnicka.

Nå, vet jag inte om självaste Maria Konopnicka hade samtyckt till gatan, eller motorvägen, som bär hennes namn, och det är ju något vi aldrig kommer att få något svar på. Tyvärr har denna asfaltsstyggelse, som ligger strax utanför för min dörr, även fått mig att ondgöra mig över henne, trots att till och med jag förstår att hon inte har det minsta med krakowiternas förkärlek för bilfärder att göra.

Tidigare fick jag dock helt andra konnotationer när jag tänkte på Maria Konopnicka. Jag associerarade hennes namn till död och gravstenar i form av märkliga, eller kanske märkvärdiga, skulpturer. Ty när jag tänkte på henne såg jag framför mig Lychakiv-kyrkogården i Lviv, enär det är där som hennes stoft vilar. Maria Konopnicka gick nämligen ur tiden i Lviv, eller då Lemberg, år 1910.

Maria Konopnicka tillhör en av de viktigaste författarna inom genren positivismen. Hon var essäist, poet, översättare och romanförfattare. Hon föddes 1842, men det var först under 1870-talet som hon började skriva. Hennes första alster prisades av Henryk Sienkiewicz, som sedemera tilldelades Nobelpriset i litteratur (1905).

Maria Konopnicka gifte sig som 20-åring, och fick sex barn. Men äktenskapet var olyckligt, främst eftersom Marias man motsatte sig att hon skrev. 1876 lämnade hon således sin man och flyttade till Warszawa. Där försörjde hon sig på privatundervisning. (Då som nu var det svårt att försöka sig på sin skrivklåda.)

Under denna tid träffade hon sin författarkollega Maria Dulębianka. Det sägs att de två levde i ett romantiskt förhållande i 20 år. Lite som Selma Lagerlöf och Sophie Elkan, alltså.

Under 1880-talet slog Maria Konopnicka igenom som författare. Däribland författade hon en bok med utgångspunkt från Elsa Beskows teckningar till “Puttes äventyr i blåbärsskogen”.

Maria Konopnicka tycks ha varit en driven kvinna, och man kan inte annat än att gripas av beundran för hennes mod. Modet att lämna sin man för sin önskan att få skriva. Och modet att våga öppna sitt hjärta för en kärlek till en annan kvinna.

Jag har verkligen sökt, men kan inte finna några verk av Maria Konopnicka i översättning till svenska. Tyvärr är det ett öde som hon delar med många polska författare, kvinnor som män.

Hur hon hamnade i Lviv, och varför hon är begravd där, har jag inte heller lyckats reda ut. Vad jag däremot förstått är att hon är långt mer intressant än en bullrig motorväg, eller för den delen en gravsten med tjusig skulptur. Och trots att jag inte gillar motorvägar, så tycker jag ändå att det är ganska ärofullt att just hon fått namnge en så brukad bit asfalt som den som just nu dånar fram strax runt om knuten till mitt hus.


Maria Konopnicka som skulptur. Något säger mig att hon inte var riktigt så här stram, och att hon möjligen skulle föredra motorvägen framför denna skapelse.

Inget nattsudd i Kraków

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, russia, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Hur är det att bo i Kraków, undrar du kanske. Faktum är att jag inte riktigt kan besvara den frågan. Jag har haft så mycket bestyr med vardagliga göromål, att jag egentligen skulle kunna befinna sig på vilken plats som helst i världen. Att jag bor i Kraków seglar ganska obemärkt förbi, faktiskt.

Men en sak har dock förändrats i grunden. Och det är mina sömnvanor. Klockan är just nu 21.07, och jag tänker redan på sängen. Om jag ska vara uppriktig har jag sneglat på den sedan någon timme, ömsint trånande efter denna horisontella och himmelskt ljuvliga uppfinning.

Borta ur min tillvaro är det lvivianska nattsuddandet. Det var inte ovanligt att jag på vardagarna gick till sängs först kl 2. Och jag var sannerligen inte ensam nattsuddare. Flera av mina grannar var lika förtjusta i att suga i sig så mycket nattmörker som det bara var möjligt.

Jag måste tillstå att jag tyckte om det lvivianska nattsuddandet, och jag som aldrig föredragit de tidiga morgnarna, befann mig plötsligt i ett land med många själsfränder.

Annat är det i Kraków. Här släcker de flesta lampan långt innan tolvslaget, och det är knäpptyst i vårt lyhörda hus redan vid kl 22. Och kl 6 på morgonen börjar man skramla med kastruller i köket.

Det är uppenbart att jag nu bor i ett land som inte högaktar nattsuddandet lika mycket som lvivianerna gör. Eller så gör man det, men alla klockor är inställda på en annan dygnsrytm. En klocka som löper från kl 6 till kl 22.

Så varför förhåller det sig så, kan man nu undra. När jag frågade en vän, som känner Polen bättre än de flesta, svarade denne att polackerna är uppe med tuppen eftersom det vilar på äldre anor. Enligt denne skulle polackerna blivit morgonpigga i och med att Frans Josef I tillträdde som kejsare i det habsburgska väldet. Han lär nämligen ha varit extremt morgonpigg, och dessutom krävt att alla undersåtar skulle pinna runt i mörkret för att ordna med alla bestyr inför att kejsaren steg ur bädden.

Nå, det må vara att han var morgonpigg, men varför lyckades han då inte tvinga lvivianerna till att utföra denna hans förskräckliga böjelse? Och alla andra polacker då? De som inte styrdes av Franz Josef, utan av tsaren i Ryssland? Eller de som Preussen styrde över? Nej, jag har svårt att köpa den teorin.

Jag har själv haft en liten egenhändigt tillverkad teori. Jag tänkte mig att det skulle kunna ha att göra med att polackerna länge har haft en mycket stark bondekultur. Alla vet ju att bönder går upp i ottan för att pyssla med sina saker i lagården. (Jag är en riktig asfaltsblomma, och är därför inte så värst insatt i vad bönderna pysslar med, frånsett att jag har förstått att det de gör är fullkomligt livsviktigt för alla och envar.)

Fast vid närmare eftertanke förkastade jag min teori. Ty även lvivianerna har en mycket stark bondekultur, men de är både nattsuddare och sjusovare.

Kanske är det så enkelt att det har att göra med att Polen befinner sig förhållandevis långt österut på tidszonen, och man försöker krama ut så mycket dagsljus som möjligt ur dagen. Och Lviv ligger ju väldigt långt västerut på sin tidszon, och man behöver inte oroa sig lika mycket inför mörkrers inträde.

Hur det än förhåller sig så är i alla fall en sak säkert, och det är att imorgon kl 06.30 börjar kyrkklockan utanför vårt hus ringa som en besatt. Och då är det dags att försöka åla sig ut ur den himmelskt ljuvliga uppfinning som kallas säng.

Med det sagt är det bara för mig att säga God natt! Dobranoc! (Och till ukrainarna säger jag också) Добраніч! (trots att jag vet att det kommer att dröja några timmar tills det att ni nattsuddat färdigt).


Solen kämpar förtvivlat med att hålla sig över horisonten. I förgrunden floden Wisła, som flyter fram, dag som natt.

Tankar från ett grönkålsrike

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Grönkål, tänker jag när jag ser en grannbalkong i huset snett emot mitt. Javisst är det grönkål mannen med glasögon och lördagsruffig frilla står och vattnar i sina balkonglådor. Det är när jag ser grannens grönkål som jag huvudstupa blir förälskad i Kraków. Återigen, borde jag tillägga, för den här kärlekshistorien tycks gå på repeat. Ungefär som min kärlek till Lviv.

Men de två kärlekarna är mycket olika till sin karaktär, och eftersom jag inte vill trötta mina tålmodiga läsare med vimsigt snömos om dessa två kärlekars likheter och olikheter, kommer jag att i huvudsak fokusera på grönkål.

När jag bodde i Lviv hade jag ett återkommande problem, något som upptog mycket av mina olika huvudbry; jag kunde nämligen inte hitta grönkål. Om jag oväntat hittade grönkål, på någon av stadens alla basarer, drabbades ofta försäljaren av fantomsmärtor. “Ska du verkligen köpa all min grönkål”, frågade denne med darr på stämman. Mitt jakande svar resulterade ofta i ett fasligt ståhej. “Hon köper all min grönkål”, förkunnades det ut i basaren. Men hennes separationsångest ledde sällan till några höjda ögonbryn. Faktum är att de andra försäljarna nog inte riktigt förstod vad som avhandlades, ty så sällsynt är grönkål i Lviv att väldigt få ens vet vad det är! Nu kommer jag säkert få en massa protester från lvivianer som menar att man kan hitta grönkål i snart sagt varje skrymsle, men eftersom jag verkligen älskar grönkål, så kan jag intyga att denna gröna juvel inte är lätt att hitta i Lejonstaden.

Annat är det i drakstaden! (Jag syftar alltså på Kraków, inte Sundsvall!) Drakstaden kan nämligen erbjuda väldigt mycket grönkål för grönkålsnördar. Det tycks som om det inte enbart är min hipster-granne som odlar grönkål i sina balkonglådor. Idag på Biedronka (en affärskedja som finns i nästan varje kvarter) erfor jag samma eufori som jag erfor när jag skådade min grannes balkonglådor. En av de första varorna jag såg när jag äntrade lokalen var… tada… G R Ö N K Å L! Jag behöver alltså inte snylta på grannens grönkål för att få mitt begär tillgodosett!

Det är för övrigt mycket lätt för mig att drabbas av akut kärlek när jag går runt i polska matbutiker. Det är som om polackerna har förkärlek för samma matvaror som jag. (Minus korvarna då.) Nu tänker jag inte göra en tradig lista över mat som jag gillar. Nej, jag tänker inte plåga er med det. Men jag behöver inte gå hungrig. Här finns allt jag vill ha, och till och med grönkål! Jag har alltså hamnat i mitt paradis. Ett grönkålsrike!

Nå, om jag nu skulle försöka vara allvarlig för en stund, så kan jag tillägga att det inte är mycket som jag känner mig besviken på så här långt i min nya hemstad. Jag har faktiskt redan fått beröm för min fina polska. Okej, okej. Jag inser att de bara försöker vara snälla och vill uppmuntra mig, men som språklärare vet jag hur viktigt det är få positiv respons på sina halsstarriga försök att uttala något på ett ovant språk. (Tänk på det nästa gång du träffar någon som talar svenska med brytning! Utgå inte ifrån att de vill tala engelska. Faktum är det kan vara exakt det som de vill undvika!) Polska är ju inget nytt språk för mig. Jag har en ganska god läsförståelse. Men min tunga och hjärna är inte helt överens om hur språket verkligen ska låta när det kommer ur min mun. Det som kommer ut är inte alls det jag tänkte att jag skulle säga. Därför blir jag så oerhört glad när någon berömmer mig för mina ytterst bristfälliga kunskaper i polska.

Innan jag kom hem till Kraków (ty det är ju nu sedan några dagar mitt hem), så hade jag en föreställning om att polackerna var fasligt mycket mer kärva än lvivianerna. Jag kan ju inte tala för hela landet, men de flesta krakowiter tycks tycka lika mycket om ett leende som lvivianerna gör. Med ett leende kommer man långt, och det är inte ovanligt att både den ena och den andra dörren öppnas för en om man bara ler. Under mina år i Lviv upptäckte jag att min svenska uppsyn – ni vet det där lite försmådda ansiktsuttrycket – inte fungerade särskilt väl. Folk blev irriterade, eller helt enkelt ointresserade av vad jag ville. När det här hade hänt tillräckligt många gånger, beslutade jag mig för att ändra strategi, och istället le alldeles förskräckligt mycket. Utan att gå in på detaljer kan jag säga att min vardag med ett leende blev extremt mycket enklare än de tidigare vardagarna utan ett leende. Och dessutom blev det trevligare. Mitt leende tycks alltså även göra min vardag trevlig i Kraków.

Men än trevligare blir det ju om man finner grönkål så där in på knuten. Vare sig det är i affären eller i hipster-grannens balkonglådor. På den punkten blir det 1-0 till Kraków.


Infångad grönkål.

Ett huvudlöst slöseri med resurser

Category: by sophie engström, eastern europe, Galizien, Kåseri, krönika, Sverige, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Vid päronträdets fot, på den gård i Lviv som jag så många år kallat för min gård, finns en Remont. För många av er är kanske detta ords betydelse höljt i dunkel, men för de flesta i Ukraina är det ett ord som används dagligen. Så fort det blir knas med något tekniskt eller mindre tekniskt föremål, beger man sig till närmaste remont. Remont betyder nämligen renovering.

Remonten på Doroshenka kan närmast beskrivas som ett litet hål. Ett litet rum som är fyllt till bredden med olika användbara reservdelar. Allt från små ting, som mobiltelefoner, rakapparater, elvispar till större föremål som tvättmaskiner eller torktumlare, valfärdar till detta lilla skrymsle i tillvaron, för att få lite hjärtmassage och ges ytterligare några år innan de förpassas till begravningsplatsen för fullkomligt förbrukade föremål.

Jag har egentligen inte avsatt många minuter av min allmänt förvirrade tankeverksamhet till att fundera över vad som händer i remonten. Dess tillvaro har pågått parallellt med min, utan att vi mötts. Det är väl egentligen bara två tillfällen jag funderat en längre stund på remonten och de herrar som huserar där inne. Första gången jag funderade på dem en längre stund, och det var om jag ska vara uppriktig uppdelat på flera stunder, var när herrarna tycktes försöka tala förnuft med en tillknölad tvättmaskinstrumma. Det var ett fasligt bankande som pågick i flera dagar. Jag svävar fortfarande i ovisshet om hur resultatet blev.

Den andra gången jag tänkte på remonten, och herrarna i den, var när jag lämnade in mitt elelement som slutat producera värme. Efter flera uppmuntrande besök, lyckades de faktiskt få liv i den. Tyvärr lärde jag mig aldrig att riktigt lita på den. Reperatören hade tydligen varit så ivrig att få den att alstra värme att den endast förmådde att gå på högsta växeln. Elementet blev, efter sin vistelse hos herrarna på remonten, inte varmt, utan fullkomligt stekhett.

Trots denna lilla fadäs tyckte jag ändå att remonten gjort ett bra jobb. De hade återuppväckt ett fullkomligt stendött elelement, och räddat det från de dödas dalgång.

Häromdagen här i Höganäs kände jag plötsligt hur mycket jag saknade remonten på Doroshenka. Orsaken var att min mammas perkulator hade gått i baklås. Till skillnad mot mitt elelement hade hennes perkulator svårt att sluta alstra värme. Den trycktes aldrig bli nöjd med kaffet, och kokade på för glatta livet i all oändlighet.

Min mamma gick resolut till butiken där hon införskaffat perkulatorn. Men där fick hon kalla handen. Någon reparation pysslade de inte med. Hon hade bara att välja mellan att få en helt ny, eller att gå hem med en övernitisk perkulator.

När mamma senare återgav samtalet med biträdet i butiken, insåg jag att jag bott alldeles för länge i Ukraina. Ty jag förstod inte ens riktigt vad hon sa. Min lvivianska hjärna ville helt enkelt inte förstå att man inte kan reparera saker. Min hjärna skrek till och med nej i högan sky, när jag försökte smälta att det tydligen är billigare att ge kunden en ny apparat, än att reparera den.

Något är ruttet i kungariket Sverige, tänkte jag, när jag försökte släppa tanken på det fullkomligt meningslösa resursslöseri vi ägnar oss åt i Sverige.

När historien med perkulatorn väl hade skrumpnat ihop bland alla mina hjärnvivlar, hände något annat som gjorde mig fullkomligt förkrossad. Återigen var det min mamma som var i farten. Den här gången skulle hon köpa en trädgårdsbänk. Hon hade hittat en som något så där motsvarande hennes önskemål. Men när vi synade den lite extra upptäckte vi att den redan börjat rosta. Skadorna var väl inte så stora att vi inte skulle kunna göra någonting åt dem, men reducerat pris ville vi ha.

Försäljaren av bänken sa genast nej. “Den här är i så dåligt skick att vi måste slänga den”, förkunnade han. “Ingen vill köpa en rostig bänk”, slog han fast. Vi försökte intyga att vi absolut ville köpa den, men i alla fall lite billigare. Nej, bröt försäljaren in, den ska slängas.

Jag kände mig nu som Alice i underlandet. Jag förstod absolut ingenting. Allt var skrattretande, men samtidigt väldigt skrämmande. Försäljarens resonemang kändes helt apart och som tagit ur någon märklig sketch med usel, och inte ens särskilt rolig punchline. Allt kändes overkligt, och jag började genast att grubbla över Marie Antoinette och hennes gräddbakelser.

Ty vi är lite som drottningen som förlorade huvudet. Vi lever i ett eget paradigm, där vi föreställer oss att vi har bättre miljötänkande, och är mer resurssnåla än andra. Men i verkligheten är vi riktiga dinosaurier, krävande och energislukande. Rikedomen, som vi har på bekostnad av andra (då det vi förbrukar nästan uteslutande är producerat i länder som är fattigare än vi), har gjort oss dumma. Emedan fattigdomen i exempelvis Ukraina, har – trots sin inneboende ondska – gjort ukrainarna, och deras olycksbröder, smarta.

Jag skänker därför en tanke till herrarna på remonten på Doroshenka, och tror att de nog skulle kunna övertyga mammas perkulator att koka kaffe så som det är tänkt att den ska göra. I varje fall skulle de nog få ett trevligt samtal tillsammans, så där som trilskande elektriska ting har med reperatörer. De hade dock troligen haft svårare att göra något åt försäljningens skruvade logik, men jag anar att männen vid päronträdets fot hade hittat en annan lösning. De hade kanske räddat den lilla bänken från skrotdöden, och gett den nytt liv med några penseldrag.


Det som en gång var min gård.

Med ett lejon och en drake i mitt hjärta

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

“Kanske kommer du att vara där ett år, och sedan kommer du på att det inte alls var så kul, och kommer tillbaka hit till oss”, ropar min granne Anja från sin balkong. Jag skrattar henne tillmötes. Vi får se, svarar jag.

Under de senaste dagarna har jag hört det där flera gånger. Nästan exakt samma fras. Kom tillbaka till oss om något år, säger man med ett hoppfullt leende på läpparna. Det är som om hela Lviv står på tå och gör sig oemotståndlig. Åk, men kom tillbaka.

Det är inte lätt att flytta från Lviv. Folket i den här staden har gett mig så mycket. Nästan varthän jag tagit mig i staden har jag mötts med öppna armar. Det är inte många ställen som jag mött en skeptisism, eller avog inställning. Och lika vänlig är man alltså när jag lämnar.

Fast lämnar gör jag inte. Jag flyttar, emedan Lviv allt kommer att bo kvar i mig. Det är här som jag fick ordet åter. Under flera år led jag av en kvävande skrivkramp. Det är svårt att säga vad exakt som ledde till att jag åter kunde börja skriva. Kanske var det lusten att förmedla, berätta för andra om det jag såg. Eller så var det så enkelt att jag blev mindre självkritisk. Jag vågade öppna upp för att släppa taget om kontrollen. Jag blev helt enkelt inte så rädd att vara fel. Skriva fel. Eller till och med tänka fel (enligt en möjlig gängse norm).

Så jag vill tro att det var Ukraina som ledde mig ut ur den fattiga ordlösa grotta som jag befunnit mig under flera år. Deras mer spontana förhållningssätt. Orädda som de är, och något otämjda, påverkade de mig till den milda grad att jag genomgick en slags personlighetsförändring. Plötsligt var jag mindre rädd för konflikter och konfrontation. Något jag alltid fruktat värre än döden. Deras känslor ligger ofta helt synliga i deras ansikten. I synnerhet om man är förbaskad. (Det är svårt – om än lämpligt – att generalisera folk så här, men det finns en avgrundsdjup skillnad mellan det svenska snäsandet och det ukrainska praktgrälet.) Genom sin spontanitet släpade de således ut mig ur den där grottan. Och helt ovetande var de förstås om vilken inverkan de hade, och ännu har, på mig. Men trots det är jag dem evigt tacksam, även om det är något som är fullkomligt omöjligt att tacka för.

Polen är ett helt annat land. Med ett fascinerande folk (dock lika svårt att generalisera), som tycks ha ett helt annat sätt att möta verkligheten på. De förefaller mig mer… hur ska jag uttrycka det… envetna. Fast på ett positivt sätt. Envisa. Och också orädda, dock mer (eller bättre) organiserade. Som min kollega, som har långvariga relationer med polacker, uttryckte det: de är mer abrupta, ärligare och har kan mycket väl slänga fram en obehaglig sanning att tugga på/älta.

Jovars, det kan jag nog skriva under på. Jag minns när en torghandlare i (min framtida hemstad) Kraków, skällde ut mig och G för att vi klämde på hans tomater. I Lviv klämmer man på tomaterna. Man kan ju inte köpa en tomat som man inte bekantat sig med en aning. Men det gick inte hem hos denne krakowiak. Inte ens när jag log mitt bredaste leende, och urskuldade mig, veknade han. Han var ohjälpligt förbaskad. Jag hade ju begått dödssynden som kallas “klämt på tomaterna”. Jag har, under mina åtta år och snart åtta månader i Lviv aldrig blivit utskälld på en marknad. Däremot har jag blivit utskälld på en massa andra ställen. Det är något jag vant mig vid, och faktiskt börjat tycka om. Det rensar luften, och det är alltid skönt att pysa ut lite frustration. Så med det sagt är jag säker på att jag kommer att trivas väldigt bra i Kraków. I synnerhet bland tomtatförsäljarna på marknaden.

Men trots detta har jag nu sorg i mitt hjärta. Att flytta från lejonstaden är oerhört svårt. Sasja, en av alla jag har nöjet att kalla för vän här, sa när jag träffade honom häromdagen, “vad ska du nu klaga på?”. Ja, visst är det sant att jag klagat på vatten och el som försvinner här i Lviv. På snöröjningen och soporna. Men inga av dessa element är orsaken till att jag flyttar från Lviv. Jag flyttar från Lviv trots att jag trivs oförskämt bra. Jag har trivts trots allt det där jag klagat på. Och jag flyttar trots att jag trivs väldigt bra med mitt jobb, med mina kollegor och trots att jag kommer att sakna mina studenter oerhört mycket.

Jag flyttar till Kraków eftersom jag varit nyfiken på stan sedan många år. Redan vid mitt första besök 1997 blev jag överrumplad, tagen på sängen, av drakstadens milda bryskhet. Dragningskraften har dessutom bara vuxit med tiden, och när jag nu fick chansen att flytta dit, kunde jag inte motstå att tacka ja. Det känns nästan overkligt att en sådan dröm går i uppfyllelse. Precis så som drömmen om att få bo i Ukraina uppfylldes. Och jag känner mig gräsligt bortskämd. Först oemotståndliga Lviv, sedan bedårande Kraków. Jag flyttar alltså från en av Galiziens pärlor till en annan. Vad mer kan man begära av livet att få bo och arbeta i ljuvliga Galizien… Och egentligen har väl de båda städerna mer gemensamt än vad som skiljer dem åt.

Men till min vän Sasja, som skämtsamt bekymrade sig över vad jag nu ska klaga på, kan jag hälsa att jag nog alltid kommer att hitta något. Det är sådan jag är, en skämtsam gnällspik. Och något säger mig att krakowikierna helt enkelt får vänja sig. Precis så som lvivianerna gjort.


När jag längtar till Lviv i Kraków kan jag ju alltid besöka denna sylta “Jak we Lwowie” (Som i Lviv).

Hej på dig!

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, krönika, Sverige, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Det var för några dagar sedan som jag äntligen (eller kanske återigen) fick klart för mig varför folk inte alltid är så pryvitniy här. Pryvitniy kommer från ordet pryvit (привіт) som betyder hej. Pryvitniy skulle alltså kunna översättas med hej-på-dig-ig. Ja, jag fick alltså äntligen reda på varför alla inte är hej-på-dig-iga här.

När jag fick det förklarat för mig hörde jag med all önskvärd tydlighet hur den skånska slätten susade genom min skalle. I Skåne är man faktiskt väldigt hej-på-dig-ig. Om man möter någon på en promenad utanför de mer trafikerade lederna säger man alltid “hej”. Eller kanske snarare “haj”. Ibland kan det bli ett fasligt “hajande”, i synnerhet om man har tagit sig till en vandringsled dit många skåningar uppehåller sig. “Haj, haj”. “Haj pau daj dau”, vilket betyder “hej på dig, du”. Om den man möter inte “hajar” tillbaka, vet man att den antagligen är en utläning, alltså att den kommer från något annat län än Skåne.

I Göteborg är man inte lika hej-på-dig-ig. Den slutsatsen baserar jag på flera års erfarenhet. Under alla mina år i Göteborg vande jag mig inte riktigt vid att folk blev så uppenbart förvånade, och ibland uppsluppna, om man sa “hej” vid ett möte på någon skogsstig.

Hej-på-dig-gränsen har inte en uppdelning mellan norr och söder. Ty i Ångermanland, där jag brukar ånga fram några veckor varje sommar, är man nästan lika hej-på-dig-ig som i Skåne. Men den skiljer sig något från den skånska, då den oftare innebär ett längre samtal. I Skåne blir mötet sällan längre än “haj” (och ibland med det ovan återgivna suffixet). Kanske beror benägenheten att föra ett längre samtal i Ångermanland på att man inte ofta lyckas suga tag i någon som passerar, så det är helt enkelt bäst att passa på att snacka av sig.

Däremot är min uppfattning den att man inte är lika hej-på-dig-ig i Göteborg eller Stockholm. “Dom tror väl att de är nått”, säger tösabiten i mig. (Ja, så kan jag erkänna att jag tänker så ibland.)

Om jag nu skulle traska runt på den skånska slätten och träffa på någon som föredrog att låta bli att säga “hej”, eller “haj”, och om dennes fysionomi avslöjade att det inte var en utläning från Stockholm eller Göteborg, så skulle jag tolka det som att personen antagligen har en skruv lös, och det är bäst att ila vidare snabbt som sören. Den tösen eller pågen vill man helt enkelt inte ha att göra med.

Nu har jag dock fått lära mig att det också kan vara en ukrainare som har något slags diffust problem, och som inte vill vara hej-på-dig-ig, eller snarare pryvitniy, eftersom de är bekymrade. Det händer ganska ofta att skåningar också är bekymrade, men “haj” säger man trots det. Men de bekymmer man har lämnar man där de är. Man tar inte med dessa till en allmän plats. De är privata.

Det här förfarandet bygger på samma logik som att vi i Sverige fått lära sig att svaret på frågan “hur mår du?” alltid inleds med “bra”. Visst händer det ganska ofta att man fortsätter meningen med “men…”, och så kommer en förklaring till varför man inte mår så bra. Men man svarar aldrig “inte så bra” på frågan “hur mår du?”. Jo, det kan man göra, men då är du själv, eller någon i din närhet, döende eller till och med död. Man svarar inte heller “så där”. Orsaken till det här är enkel. Man vill inte vara till besvär, eller framstå som om man trodde man är förmer än andra. (Så som stockholmare och göteborgare, alltså.) Alla mår bra. Inte “så där”. Inte heller “utmärkt”. Och verkligen inte “toppen”. Man mår “bra”. Inte för mycket, eller för lite. Helt lagom “bra”, helt enkelt.

Jag har ju bott väldigt länge i Lviv, men det skånska hej-på-dig tycks aldrig gå ur mig. Och jag har fortfarande svårt för surmulna ansikten. Det får mig bara att bli förbaskad. (Vem tror du att du är? Tror du att du har det svårare än jag har?) Jag förstår samtidigt hur fel det är. Jag borde verkligen försöka lära mig att förstå de där sura ansiktena. Men den skånska tösen i mig har bitit sig fast. Man säger “haj” och ler. Punkt.

Under mina år här i Lviv har jag dock sått några skånska hej-på-dig-frön. De flesta jag handlar av har blivit väldigt pryvitniy mot mig. Till och med de mest sura grannar har blivit helt pryvitniy. Det tog tid, men den skånska tösen i mig har kämpat på, och nu säger nästan alla i huset “Dobriy den”, alltså goddag, när vi möts i trappen.

Det är ändå märkligt att jag aldrig riktigt lärt mig att handskas med de o-pryvitniy elementen här. Och när jag häromdagen konfronterades med det, insåg jag att den skånska myllan fortfarande frodas i mitt hjärta, och faktiskt fortfarande formar mig till den jag är. “Haj pau daj dau”. Sådan är tydligen jag ännu.

Och med det sagt vill jag bara illustrera hur oerhört svårt det kan vara att assimilera sig. Vissa ränder biter sig tydligen fast. Och trots att de kan verka små och obetydliga, så kan de kasta in en hel del grus i vardagsmaskineriet.


På den här slätten säger man “haj pau daj dau”.