viewpoint-east.org

(Läsningstid: 3 minuter)

Trelleborg är, som ni säkert redan vet, inte bara ett ortnamn utan även ringformade borgar som vikingakungen över Danmark och Skåneland, Harald Blåtand, byggde som försvar mot fientliga anfall. Man tror att flera av dessa borgar tillkom omkring år 980, samt att det var många till antalet, och att det också är därför som man funnit flera lämningar efter sådana borgar.

Det tycks råda lite olika uppfattningar om hur namnet trelleborg uppstod och vad det betyder. Några menar att det kan syfta på de träpålar som användes för att bygga borgarna. Andra hävdar att det syftar på trälar, alltså namnet på medeltida slavar, och enligt den teorin skulle trälarna ha hållits fångna i den ringformade borgen. Ortsnamnet Trelleborg återfinns tydligen inte bara i Sverige utan även i Danmark.

De flesta av trelleborgarna övergavs efter Harald Blåtands tid men några få av dem användes långt efter, så som den man har funnit i skånska Borgeby. Och om man tittar ut över nejden kring Borgeby slott kan man faktiskt skönja en vall som är resterna av denna ringborg. Borgeby tycks ha varit ett viktigt centrum för handel långt efter Harald Blåtand och på 1100-talet byggde man även ett försvarstorn mitt i borgen. Efter det skånska kriget på 1700-talet brändes slottet ner till grunden av svenskarna, men byggdes snart upp igen. Siste adelsmannen som bodde på slottet spelade dock bort det och den nya ägaren var en storbonde, men i början av 2000-talet tillföll slottet Lomma kommun.

Borgeby har således fram till våra dagar varit bebott eller med någon form av aktivitet. Så som idag till exempel, när Skånska Operan gjorde ett bejublat framförande av Wolfgang Amadeus Mozarts “Figaros bröllop”.

(Läsningstid: 2 minuter)

Mången tallrik i Sverige har under de senaste dagarna prytts av detta skaldjur. Orsaken går egentligen att finna i en förordning som avskaffades för 31 år sedan sedan. Men svenskar är tydligen ett envist folk och man fortsätter att ha kräftpremiär den sjunde augusti, trots att yrkesfiskare faktiskt får fiska kräftor långt före det förlovade datumet. Förbudet att fiska kräftor före den sjunde augusti sträcker sig ända tillbaka till 1800-talet, så egentligen det är inte så konstigt att ränderna sitter i.

Likaså är traditionen att äta kräftor något som svenskar gör av gammal vana och hävd. Seden kan ha anor från 1500-talet och antagligen hade man inspirerats av kontinenten. I begynnelsen verkar det främst ha varit överklassen och borgerskapet som åt dessa läckerheter, men under 1800-talets senare hälft och tidigt 1900-tal spred sig dock traditionen till vanligt folk. På 1930-talet kom någon på begreppet “kräftskiva”, för att beskriva den feststämning som infinner sig när man äter kräftor, och på den vägen är det.

Man kan nu fira denna högtid på många olika sätt, men själv tycker jag att kräftor bäst ackompanjeras av en blodröd solnedgång över Öresund tillsammans med min moster Birgitta.

(Läsningstid: 3 minuter)

Strax efter klipporna vid Josefinelust och efter att jag vandrat genom Djupadal, inträder ett särdeles stiltje. Plötsligt hörs inte längre människornas ljud som förföljt mig sedan Kullens fyr. Inga flygplan, bilar eller stojande turister bryter genom den barriär av växtlighet som naturen byggt upp. En gräshoppa eller vårtbitare knastrar till och någon fågel, för mig okänd vem, piper sitt varningsläte. Vid sådana tillfällen är det lätt att låta tanken vandra tusentals år bort, till den tid för 6-7000 år sedan då människor bodde i grottorna häromkring. Eller till bronsåldern när man byggde domarringar eller stenrösar över betydelsefulla personer. Eller till 1500-talet, då Kullens fyr uppfördes, som första fyrplats i Sverige (fast då tillhörde det här i Danmark och kallades Östsjälland).

Men man kan också bege ut i legendernas värld och fundera en stund på Kullamannen. Denna legend nedtecknades första gången på 1350-talet i ett verk som kallas för Själländska krönikan. Enligt den ska Kullamannen ha varit en riddare, spåman och stjärntydare som lär ha förutspått profetior som sedan slog in. Legenden säger också att han vakade över sjöfararna på Öresund och ska ha beslutat vilka skepp som skulle få segla vidare och vilka som skulle förlisa. Därtill ska Kullamannen också haft svårt för orättvisor och han ställde sig därför bakom de fattiga när de satte sig upp mot plågoandar. Med andra ord har Kullamannen genom åren haft många skepnader, och orsaken till att berättelsen om honom har varierat så går att finna i att berättelsen överfördes muntligt mellan folket i trakten. Fast idag förknippar kanske många Kullamannen med en TV-serie från 1967, men berättelsen om honom löper sålunda hundratals år tillbaka i tiden.

När jag nått Onamosse bryts mina tankar om Kullamannen av ett prasslande ljud som visar sig vara ett fotvandrande par. Enligt rådande kutym på Kullahalvön hälsar de med ett glatt “hej”, men deras yttre och kroppsspråk skvallrar om att de inte kommer från trakten och jag får för mig att de kan vara från Polen. Men det är kanske bara fantasier. De ser mycket professionella ut i sin vandrarutrustning och man kan nästan tro att de har vandrat längs med hela Skälderviken, genom Torekov, Vejbystrand, Ängelholm, Jonstorp, Skäret och Arild. Men själv har jag inte tänkt att vandra riktigt så långt, ty jag ska bussen från Arild till Höganäs med byte i Mölle.

(Läsningstid: 2 minuter)

Efter några dagar med sällskap av smeksam vind har nu mer ettriga vindpustar dragit in över kusten. Vitt havsskum vandrar åter raslöst över vågorna. När man spejar längs med kustlinjen kan man dock lätt urskilja platser där skär eller sandbankar lurar under ytan. Där samlas nämligen mer skum på vågorna. Sjökortet visar också att det exempelvis utanför Nyhamnsläge finns ett grund kallat Gaddebådna, och det är flera utmarkerade grund på kusten mellan Helsingborg och Kullen. Det är därmed inte alls svårt att föreställa sig att kusten var en fruktad farled att segla längs med förr i världen, när sjökorten inte var lika detaljerade som idag.

Trots det har det alltid funnits många sjöfarare i området. På 1800-talet kunde det bara under ett år segla uppemot 20 000 fartyg genom sundet. Det förvånar säkert ingen att det även var många fartyg som förliste. Om det var dåliga väderförhållanden kunde flera fartyg förlisa samtidigt, vilket gav bråda dagar för dem som sattes att bärga fartygen. Det här var ett mycket riskabelt arbete och en kunglig förordning angav år 1835 att bärgarna skulle ges särskilda rättigheter och därmed mycket god lön. År 1874 fick exempelvis ett bärgarlag på 62 man i Nyhamnsläge över 10 000 riksdaler för att bärga varor från ett enda skepp. Det kan jämföras med en styrmans årslön, som då låg på ungefär 600 riksdaler.

Men från stranden i Nyhamnsläge idag syns inget stormande hav (även om det blåser en smula) och tursamt nog inte heller några skepp i sjönöd. Bärgarlag göre sig därmed inte något besvär. (Fast om sanningen ska fram existerar inga sådana lag idag.) Istället översköjs vi med vågor av turister. En och annan av dessa turister utmanar vinden och de skummande vågorna och går ut på badbryggan. Med förbryllade ansiktsuttryck tittar de på några svenskar som, blott iklädda badrockar och badkläder, färdas på knarriga sommarstugecyklar för att tar sig till badet för ett eftermiddagsdopp. Beslutsamt traskar dessa svenskar ut på badbryggan, knyter fast badrocken i badbryggans räcke och utan att röra en min kastar de sig i de skummande böljorna.

(Läsningstid: 2 minuter)

Katten tassar varsamt genom gräset, ömsint som om hon inte ville skada de små stråna. Hon stannar till på de mest oväntade platser, som när hon väljer att studera en liten solstråle som valt att växa upp ur marken. Efter närmare efterforskning visar det sig att det kan röra sig om en liten gråfibbla. Namnet kan ju tyckas vara lite missvisande då den har en vacker solgul krage. Men knoppen och tillika blommans undersidan är däremot nästan helt vit och grå, frånsett några små eleganta röda streck. De flesta trädgårdsodlare tycks inte vara särskilt road av denna växt, och internet är full av tips på hur man lättast tar den av daga. Men förr var det vanligt att använda dess mjölkvita saft mot blödande sår och den sas till och med kunna förbättra synen.

Nästa anhalt för kattens utflykt är några vitklöver som bekant tillhör betande djurs favoritföda. Men enligt uppgift ska även “djurarten människa” (som en fyndig Wikipedia-författare har uttryckt det) kunna använda dessa blommor som ingrediens i exempelvis nödbröd. Vitklöver är dock inget för katter, säger katten bestämt och tassar vidare för att begrunda en liten gredelinfärgad växt som jag inte blivit bekant med. Enligt Google skulle det kunna röra sig om någon form av brunört, men varken jag eller katten är botaniker, så vi vågar inte svära på den uppgiften. Om det nu vore brunört skulle vi kunna sälja det till Kina, ty där anses örten ha antiinflammatoriska och kylande egenskaper. Katten verkar dock inte särskilt imponerad av den uppgiften, utan tassar med bestämda trampdynor till bambun, där hon tar sig en tupplur.

(Läsningstid: 2 minuter)

Långsamt kniper hon ihop sina ögon i en kärleksförklaring i largo som jag lärt mig att förstå. Efter alla våra år tillsammans har jag nämligen lärt mig tolka minsta vink på svansen och knyck på morrhåren eller öronen. Just nu blinkar hon långsamt för att säga att allt är förträffligt och att det är nog nu med foton på henne. “Det är internationella kattdagen idag”, säger jag förklarande till henne. Hon tittar upp på mig lite misstroget. “Vad då ‘internationella'”, telepaterar hon till mig. “Det ger jag inte mycket för. Tacka vet jag det ‘domestiska’. En annan är ju huskatt”, avrundar hon vårt lilla samtalsutbyte.

Hon bryr sig med andra ord inte om att internationella kattdagen instiftades 2002 av International Fund for Animal Welfare (IFAW) för att öka kunskapen om katters behov och med särskild avseende på alla de hemlösa katter som finns världen över. Hon är aldrig särskilt road av tanken att det finns andra katter på jorden. De andra av hennes sort fnyser hon föraktfullt mot, ty det är ju inte helt osannolikt att de skulle vilja norpa några bullar av hennes favoritmat.

Vidare visar hon ringa intresse för det faktum att hon just nu befinner sig väldigt nära Kattegatt, trots att den faktiskt fått sitt namn från hennes slag. Kattegatt kommer nämligen från nederländskan och betyder “katthål”, som syftar på den lilla lucka i dörren som görs åt katter. Orsaken till namnet beror på att Kattegatt sedan urminnes tider har ansetts vara en farlig passage för sjöfarare, då den lynnigt skapar sandbankar som flyttar sig hit och dit. Första gången Kattegatt syntes på ett sjökort var på 1700-talet, men långt tidigare hade namnet använts lite skämtsamt om området mellan Skagerrak och Bälten i väster och Öresund i öster.

Det är också möjligt att katten inte alls bryr sig om att det finns en mycket välsmakande matfisk som kallas för havskatt. Att den kallas så på svenska beror på att den ofta fångas i Kattegatt, men på latin bär den namnet “Anarhichas lupus” vilket kanske kan översättas med “klättrande varg”. Det sista ordet syftar på fiskens stora och tandrika mun, som med livlig fantasi kanske för tankarna till vargar.

Katten gäspar. “Du pratar så mycket strunt”, tycks hon säga.

Bakom hamnpiren syns Kattegatts början (eller slut)