viewpoint-east.org

Söker avtryck utav Artur

Category: art, by sophie engström, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

3 december
Dagens polska affisch
Artur Goldman Drukarnia – Lwów (Artur Goldmans tryckeri)
Av okänd
År 1930-talet

Artur Goldmans tryckeri låg på den gata jag strävar fram på varje dag. Jag passerar huset, och går till och med ofta in på gården för att gå på det jag kallar “systembolaget”. Det är givetvis inte något systembolag, utan en helt vanlig butik som ägnar sig åt försäljning av alkohol, te, kaffe, choklad, mineralvatten och mycket till.

Här inne på gården, eller någonstans i detta pampiga hus, i historisistisk stil med inslag av barock, fanns alltså Artur Goldmans tryckeri. Jag har förtvivlat sökt efter information om just denne Artur, men även om jag lyckats hitta många olika Goldman som levt och verkat i Lviv fram till andra världskriget, så har Artur lyst med sin frånvaro. Det är lite märkligt, ty han ägde ett tryckeri, och tycks ha varit mycket produktiv, men har han inte själv lämnat så många avtryck i historien.

Nå, det där var ju inte riktigt sant, för jag har faku hittat en bild på honom. Han poserar tillsammans med en samling inflytelserika lwowianska affärsmän. Men han står lite avvaktande på sidan, och hans blick göms bakom glaset på ett par runda glasögon.

Det måste i alla fall gått bra för vår Artur, för huset han hade sin verksamhet i är storslaget. Höga kolonner, snirkliga balkongräcken och vackert välvda fönster. Och gick det bra för honom så gjorde det så ända fram till 1939, då kommunisterna tog över i staden. Sedan är Artur Goldman som uppslukad av jorden.

Jag delar två affischer från tryckeriet. En av dem är är reklam för själva tryckeriet. Mot vit botten färdas röda och svarta linjer, pilar och bokstäver fram. Den andra affischen tycks vara reklam för ett bilrally, med deltagare från Polen, Rumänien och Tyskland. Även här är det en vit botten men med röda pilar som pekar mot en röd fyrkant.


Artur Goldmans urtjusiga företagslogga.

Som balsam för ögat

Category: art, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Dagens polska affisch
“Balsam”
Av: Marian Kazimierz Olszewski
År: okänt, men troligtvis strax före 1915.

Mellankrigstidens Lwów, idag Lviv, var något av ett konstnärligt Mekka, med en stor grupp verksamma konstnärer. De behövde ju försörja sig, och då som nu, fick man som konstnär söka sig till mer inkomstbringande skrå. Och reklambranschen var en sådan. Därför lär det ha myllrat av polska affischer under den tiden. Men givetvis lades grunden till stadens konstnärliga storhet före mellankrigstiden.

Marian Kazimierz Olszewski tillhörde dessa konstnärer som tidigt verkade som affischkonstnär. Han föddes 1881 i Lemberg och uppvisade tidigt konstnärlig begåvning och studerade konst i Lemberg (idag Lviv), München och Berlin. I München utvecklade han ett intresse för psykologi och filosofi. I Lemberg blev han sedermera en viktig inspiratör, och han var känd som konstnär, kritiker och filosof. Det var under hans tid som affischkonsten utvecklades och grundlades i Lemberg.

En av de mest kända affischerna signerat Marian Kazimierz Olszewski är “Balsam”. Ingen vet riktigt när den målades, men strax före hans död 1915. På affischen ser vi en man som sitter tillbakalutad i en skön fåtölj och röker något rökverk. Rökslingorna åmar sig genom luften och formar ett par i en innerlig omfamning. Så förföriskt att vi kanske skulle sprungit ut och köpt dessa rökerier om det inte vore för att de sedan länge rullat ihop sig i historiens gömmor. Affischen är vackert milt som balsam för ögat.

Idag finns den på Lvivs etnografiska museum, och tillhör en av deras stoltaste exemplar från tiden då polska affischer prydde husen, reklampelare och till och med på många hästekipage.

Ett obegripligt uppror

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Jiddisch, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Alla som känner mig vet att jag inte hyser några varmare känslor för bilar. Vad det kommer sig av vet jag inte. Jag är uppvuxen i en bilälskande familj. Bilturer och olika logistiska tankeexperimentet för att lösa transporter av familjens fysiska massa har alltid varit ett kärt ämne hos mina familjemedlemmar. Ofta inte för mig, dock, som tidigt utvecklade ett motstånd mot att vistas i den där stålkroppen.

Min skeptiska hållning hade i unga år inte några miljömässiga bevekelsegrunder. Och så är det egentligen än idag. Jag tycker inte illa om bilar då jag retar mig på vad de släpper ut baktill, eller hur giftig födsloprocessen är för detta metallmonster. Nej, min avision har främst sociala orsaker.

För många år sedan, då jag fortfarande färdades till Moskva (dock aldrig i bil), hade jag en vän. Jag minns tydligt hur vi satt och pratade om ditt och datt, när vi plötsligt insåg att vi var sena till någon kulturell sammankomst av något slag. Jag föreslog att vi skulle ta Metron, detta moskovitiska transportorakel som har byggt ett finmaskigt nät under stadens ytskikt. Min vän från förr såg på mig med uppspärrade ögon och ett förvridet uttryck i ansiktet: Metron? gläfsade han ilsket mot mig. Nej, fy. Jag klarar inte av att åka i den. Folk är så deprimerande fula där, slog han fast. Låt oss ta taxi, sa han. Hans förhållningssätt framstod som obegripligt. Ty för mig är det precis tvärtom. När jag åker kollektivtrafik roar jag mig alltid med att berätta små historier för mig själv om alla jag ser omkring mig. Kollektivtrafiken är en riktig kreativitetsskatt, en outtröttlig källa till berättelser. I bilar sitter man fast i dessa plåtodjur, och brummar monotont fram ovetande om andra människors inspirerande utseende och förehavanden. Efter en stund lät jag mig ändå övertalas av min vän i Moskva. Biltrafiken i Moskva består förövrigt inte bara av dessa förhatliga bilar, utan äger dessutom en förmåga att trassla in sig i oändliga köer samt att den inte helt sällan är dödlig, eller i alla fall förenad med risk om allvarliga skador.

Jag minns inte hur resan slutade, eller om den kulturella sammankomsten var värd att kapitulera inför min väns besynnerliga fobi för folks utseende i Metron. Det är dock ställt utom all tvivel att jag satt hela resan med fuktiga handflator och en puls som dunkade olycksbådande mot mina tinningar.

En del av er säger er nog nu att jag lider av bilfobi, men jag hävdar med bestämdhet att ni har fel. Jag har en ytterst stark vilja att leva, en överlevnadsinstinkt som säger mig att bilar är till att undvikas.

Under åren har jag blivit alltmer övertygad om att jag faktiskt har rätt. Bilar är inte Guds gåva till mänskligheten. De är istället ett hot mot mänskligheten. Nu är det säkert så att flera redan slutat läsa, för att ni blivit så förbaskade. Ty det här med bilar är ett känsligt ämne. Här i Ukraina och i Sverige, för att bara nämna några platser. Men jag tänker ändå framhärda en bit till. Och om ni stannar kvar får ni kanske lära er något annat än den att älska bilar är samtidens lag.

“Där bilen kommer in går vettet ut”, brukar jag fräsa när jag retar upp mig på någon bilist i Lviv. Om jag inte skriker schlemiel efter dem. (Det senare får ni googla på, och ni får gärna fundera en stund över varför jag kallar bilisterna för schlemiel och inte schmuck, som inte alls passar enligt min mening.) Min avision har dessutom på senare tid gått så långt att jag ofta märker att jag retar upp mig på hur bilisterna ser ut. Jag tycker helt enkelt att de är fula. Har jag månne påverkats av min vän i Moskva, men istället utveklat ett slags estetiskt motstånd mot själva bilförarna? Förhoppningsvis kommer jag snart på andra tankar, ty att reta sig på andras utseende är ju både enormt enfaldigt och en smula okonstruktivt. För vad kan jag göra åt folks utseende? Men ändå måste jag tillstå att från fotgängarens horisont är bilisterna tveklöst enahanda. I varje bilfönsterruta syns huvud, axlar, ratt, huvud, axlar, ratt, huvud, axlar, ratt, huvud, axlar, ratt, huvud, axlar, ratt, i en oändlighet. Enormt svårt att tänka ut några roliga berättelser om. För att inte säga omöjligt. En kreativitetsmarodör, om ni frågar mig.

Det är också så att jag ibland inte alls förstår mig på bilisterna. I Lviv pågår just nu ett märkligt bilistuppror. Eurobljachy, kallar de sig själva. Euro syftar på Europa och bljachy syftar på nummerplåtar. Det är nämligen så att det finns en stor grupp ukrainska bilister här som kör omkring med bilar med nummerplåtar från Polen, Litauen, Tjeckien och så vidare. De har oftast köpt sina bilar någonstans i Europa. Nu är de tydligen riktigt förbaskade, då det har tagits ett beslut i parlamentet, Verchovna rada, att man bara får köra omkring med dessa nummerplåtar under en begränsad tid. Sedan måste man skaffa ukrainska nummerplåtar. Eurobljachy har ställt till med massor av väsen. Demonstrationer och aktioner. Och sedan en tid skapar man kravaller och blockerar gränsövergångarna till Polen. De blockerar de redan tilltäppta gränsövergångarna då de inte kan färdas hur de vill över gränsen.

En av orsakerna till att man nu har bestämt nya bestämmelser för hur länge man får köra runt med utländska nummerplåtar är att ukrainska staten vill få in skatteintäkter för dessa bilar. Om de inte har ukrainska nummerplåtar betalar de inte heller skatt i Ukraina. Med bilskatten kan man avsätta medel till infrastruktur till bilarna. Men om man inte betalar skatt kommer ju inte dessa medel in.

Vad jag inte förstår är varför dessa bilister ställer till med sådant väsen. För det första erkänner de ju då att de inte betalar skatt, och inte har tänkt att göra det överhuvudtaget, eftersom de nu protesterar mot att betala skatt. Varför ska man känna sympati med skattesmitare? Jag har inte någonstans lyckats hitta något vettigt argument för att man ska förstå deras argumentation. De har mig veterligen inte heller försökt formulera något som är begripligt för en bilavisionist som jag är.

Kanske har min oförmåga att förstå dem sin grund i alla de där ofrivilliga bilturerna jag utsattes för som barn, eller så kommer det sig av att jag som fotgängare i alltför många år fått utstå deras dåliga andedräkt, eller vad det nu är som kommer ut där baktill. Och därtill bekräftar de egentligen bara min tes om att “där bilen går in går vettet ut”. Riktiga schlemiel, med andra ord.


Det var inte lätt, men till slut hittade jag en avdankad gammal bil i mitt fotogalleri.

Iscensatt övergrepp

Category: by sophie engström, Historia, hutsuls, Kåseri, krönika, music, poland, ukraina
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

En parad av bortgifta kvinnor tågar in på scenen. Stryker sig förbi den trånsjuka styvmodern. Paraden upplöses. Varje kvinna blir en individ, mot ett sorgligt raster av övergrepp, förtryck och utsatthet. Jag sitter på Lvivs opera och ser Wrocławs operahus framföra “Krakowiacy i Górale” (ungefär “Krakowiter och bergsfolket”) komponerad av Jan Stefani.

Det är nästan svårt att tro att operan vi skådar har mer än 200 år på nacken. Men den har åldrats väl. Men tolkningen är snarare en finurlig kommentar på vår egen tid av regissören Barbara Wiśniewska. Barbara Wiśniewska har inte varit rädd att ta ut svängarna. Men hon har gjort så utan att spoliera operans egen kraft och magi.

Handlingen är enkel, kanske nästan simplistisk. En unga kvinna, Barbara, är hopplöst förälskad i Stach. Men även hennes självupptagna styvmor, Dorota, är förälskad i Stach. De bor i Kraków, och alla bär röda, eller rödvita kläder. Styvmodern smider en lömsk plan, att gifta bort Barbara med den buffliga och storväxta Bryndas, som är bergsfolkets ledare.

Barbara är förtvivlad. Stach tycks däremot inte ha några större problem med att hoppa mellan de båda trånande kvinnorna. När en trollkarl med en magisk käpp uppenbarar sig, möter styvmoderns lömska plan på problem. Med sin käpp tar han folket i besittning. Han är inte enbart god, men Barbara och Stach anförtror sig till honom, och han lovar att hjälpa dem att omintetgöra styvmoderns plan.

När det står klart för styvmodern att hon förlorat sin Stach, och efter att hon förnedrats av sin man, Barbaras far, drabbas hon av en ond syn. Hon ser alla bortgifta och utsatta kvinnor paradera förbi. Kvinnorna dansar med plågade kroppar. Vi kan genom deras rörelser läsa de utsatthet, och övergreppen de utsatts för. Paraden avslutas med att hon själv ikläds en bröllopsklänning, och därmed får vi förstå att även hon en gång giftes bort mot sin vilja.

Barbara och Stach får varandra till slut, men regissören lämnar oss alla med en känsla av att allt inte står rätt till. Är det så att frasen “så levde de lyckliga i alla sina dagar” inte ens existerar i sagorna? undrar vi.

När “Krakowiacy i Górale” uruppfördes 1794 blev den en formidabel succé. Inte för att den var något av en feministisk uppgörelse med patriarkatet. Utan succén beroende främst på att när den spelades första gången endast några veckor före den slutgiltiga delningen av Polsk-litauiska väldet mellan Preussen, Tsarryssland och habsburgska imperiet. Folket sörjde sitt välde, och en opera som framhöll rikets särprägel togs därför emot med öppna armar. Musiken har dessutom många inslag av folkmusik, vilket var något av ett nytänkande under den tiden. Polackerna kände att det var en riktigt patriotisk opera, och så ses den än idag. Det senare kan kanske förklara varför Lvivs operahus idag var fyllt från topp till tå med tillresta polacker. Jag utgår att operahusets väggar inte hört så mycket polska på sju decennier. Mer än 200 år senare gör alltså Barbara Wiśniewska en tolkning av operan med fokus på kvinnors utsatthet. Publiken i Lvivs operahus lever sig in i berättelsen, och det går ett sus genom publiken när även trollkarlen förgriper sig på Barbara. Det är ju trollkarlen som ska rädda Barbara från att giftas bort!

Jag är ganska övertygad om att många lever i föreställningen att detta inte är möjligt. En feministisk tolkning av en patriotisk opera i Polen! Alldeles för ofta läser jag nämligen hur okunniga personer upprepade gånger utnämner Polen till ett konservativt mörkertillhåll. Det har formats en bild av landet som inte alls korresponderar med hur det ser ut i verkligheten. Ty även om det finns incitament som vill vandra i ett antidemokratiskt och stockkonservativt hjulspår, så finns det så många andra i landet som inte alls gör det. Att omvandla en opera från 1794 till en kommentar till kvinnors utsatthet, sätta upp den på en av de större operahusen i landet, som sedan väljer att låta den turnera till Lviv, rimmar illa med bilden av Polen som ett mörkerland.

Wrocław operans besök i Lviv ingår i programmet för Lvivs sjuttonde operafestival. Efter föreställningen tillkännagav cheferna för Lvivs och Wrocławs operahus att detta ska bli en tradition och att det är början på ett närmare samarbete mellan de båda städerna operahus. En nyhet som gav varma applåder. Ty vi ska inte glömma att det just nu är ganska ansträngda relationer mellan Ukraina och Polen. Men kultur kan alltid stärka broar mellan folken. Och som chefen för Lvivs operahus förkunnade, ivrigt påhejad av sin polska kollega: Lviv och Wrocław verkar tillsammans för fred mellan de båda länderna.


Drömlik introduktion. En kvinna förbereds inför ett bröllop.


Rödvita krakowiter omringade av bergsfolket.


Affischen utanför Lvivs operahus.

Tillbaka till framtiden – om judiskt liv i dagens Lviv

Category: antisemitism, by sophie engström, eastern europe, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 6 minuter)

Ibland är det lätt att stirra sig blind på döden. Att man fastnar med blicken där, låter sig fixeras. Så är det med förintelsen när man bor här i Lviv. Det händer att jag känner att alla judiska vägar leder till denna återvändsgränd. Fast här passar väl det engelska ordet, dead end, bättre in.

Stundtals förefaller det mig som om att alla dessa tankar på döden, morden, är att kapitulera inför nazisternas mördande. Som om man fortsätter deras verk, genom att blunda för det judiska liv som pågår. Och har pågått länge.

Ty många tror att det inte funnits något judiskt liv här sedan andra världskriget, att nazisterna förintade alla, men det är en villfarelse. Det judiska livet har inte förintats. Det pågår varje dag. Genom hela den sovjetiska diktaturen in i dagens Lviv.

Jag och min partner Gustav Söderström står tillsammans med Sasha Nazar från Lviv Volunteer Center och Lviv Jewish Cultural Society, samt Marla Raucher Osborn och Jay Osborn från Rohatyn Jewish Heritage i Jakob Glanzers synagoga i Lviv. Och samtalet kretsar just kring detta, att judiskt liv har pågått under alla decennier sedan andra världskriget. Men en försvårande faktor är att väldigt få känner till det. Och det finns alldeles för få platser som synliggör den judiska gemenskapen utanför de verksamheter som är riktade till de judar som praktiserar sin religion, sina traditioner och seder.

Men det här hoppas Sasha Nazar kunna ändra på. Hans dröm är att Jakob Glanzers synagogan i Lviv i framtiden ska öppna ett museum, eller kanske snarare center, som berättar om dagens judar och deras liv efter förintelsen.

När vi står här bland allt bråte, och olika projekt som är skapade för att råda bot på oredan, känns det stundtals som ett hopplöst projekt. Men varje del har en tydlig tanke hos Sasha Nazar. Virket som ligger i travar är till den snart installerade värmepanna. Det får bli virke som värmer upp synagogan till att börja med, säger han. Tursamt nog är det ännu inte olagligt att elda med ved, fyller han i med ett leende.

Drömmen skulle vara att installera eldning med gas, men det får bli ett framtida projekt, ty att installera gas till den nya värmepannan är en dyr investering. Ungefär 2000$ skulle en sådan installation kosta, och de medlen har han inte ännu. Det viktigaste är att det blir varmt i huset, påpekar han.

Sedan ska man försöka reparera interiören. Stuckaturen som har rasat ner ligger i olika högar. Det finns redan en aspirant som erbjudit sina tjänster. Ytterväggarna mot det som var kvinnornas ingång måste också stärkas. När den intilliggande byggnaden isolerade ytterväggarna, skadade man synagogan illa. Stora elaka sprickor har ätit sig ner från taket och utmed väggarna. Men det ska vi fixa, säger Sasha Nazar, som inte tycks vara en person som bromsar sig ut ur en uppförsbacke.

Jakob Glanzers synagoga ligger i den del som tidigare var de fattigare judarnas kvarter, och synagogan tillhörde chassidismen. Den byggdes 1844, och var ett viktigt nav i dåtidens judiska liv i staden. Under andra världskriget användes den som alger, men efter kriget fock judarna den åter. Man kunde i viss utsträckning praktisera religion, men ganska snart satte sovjeterna stopp för det. 1961 slängdes judarna ut (och det skulle dröja fram till 1991 innan judarna fick en annan synagoga). Sovjeterna beslöt att Jakob Glanzers synagogan skulle användas som gympasal, och så brukades den fram till 1991. Synagogan återgick efter Sovjetunionens sammanbrott till den judiska församlingen.

I Lviv fanns det en mängd synagogor före andra världskriget. Det fanns så många att ingen riktigt vet exakt hur många. De större synagogorna var minst ett 70-tal till antalet, men sedan fanns det flera små synagogor. Vissa gör gällande att det fanns uppemot 200 synagogor i staden.

Många tror att alla synagogor var exakt lika till utseende och form, men så förhöll det sig givetvis inte. Några var chassidernas synagogor. Andra tillhörde reformisterna. Dessa synagogor hade ofta en mer minimalistisk inredning, och hade ett altare. Sedan fanns det många andra inriktningar, men en sak tycks i alla fall klar, inte en enda synagoga var den andra lik i Lviv. Idag finns det bara en praktiserande synagoga kvar, och Jakob Glanzers synagoga, som vi nu står i, där Sasha Nazar och hans flickvän varje fredag inleder sabbaten.

Det ska tydligen även finnas en liten synagoga som överlevt som tillhörde några skomakare, men idag hyser den tydligen ett lager eller möjligen någon slags verkstad. Jag har själv aldrig lyckats se den, då den befinner sig bakom en låst grind. Det ska även finnas en underjordisk synagoga, med vackra muralmålningar, men den har jag endast skådat på bild.

Fast nu landade jag igen i historien. Tanken var ju att berätta om det som finns nu, och framtiden. Ty, det tåls att upprepas, väldigt få känner till det judiska liv som idag pågår i Lviv. Jag känner till och med judar i staden som inte alls känner till Sasha Nazars verksamhet och drömmar för framtiden. Det är som det går en osynlig med mycket robust mur mellan vad som faktiskt pågår och lvivianernas kunskaper.

I Kraków har man en mycket bättre situation. Sedan 2004 har Museet för det judiska Galizien förkovrat lokalbefolkningen och turister. De är ett mycket viktigt inslag i kampen mot antisemitism. Just nu pågår det för övrigt en utställning av Chuck Fishman, som under decennier dokumenterat judiskt liv i Polen.

När Sasha Nazar hör Marla Raucher Osborn berätta om den utbrister han: den utställningen måste komma hit! Och ett liknande fotoprojekt borde dessutom göras här, tillägger han.

Sasha Nazar är lika medveten som vi andra är, att antisemitism bäst bekämpas med kunskap och mötesplatser. Och han gör ingen hemlighet av att han upplever att antisemitismen har ökat under senare tid.

– Jag märker det framförallt på sociala medier, säger han. Det är svårt att förstå varifrån det kommer, varför just nu och var de här yttringarna gror, men det är påtagligt att de blivit mer markanta under senare tid. Därför är ett sådant här projekt så viktigt. Det är vi alla rörande överens om.

Det är kallt i Jakob Glanzers synagoga. Vi har stått en stund och pratat och vi börjar alla vanka runt lite oroligt. Låt oss gå och dricka te, utbrister Sasha Nazar.

När vi kommer ut på gatan pekar han upp mot ett polskt modernistiskt hus, byggt någon gång under mellankrigstiden. Före andra världskriget var det ett hus för fattiga äldre judar, men när nazisterna kom tog Gestapo huset i besittning.

– Runt omkring här gömde sig judar i varje kåk, rakt under näsan på Gestapo, säger Sasha Nazar. Det var faktiskt den säkraste platsen. Men bara för en tid. De greps nog alla, tillägger han.

Och så snubblade vi tillbaka till historien, trots att vi alla förutsatt oss att hålla oss till nutiden och framtiden. Det är nämligen så det är här, att dessa går hand i hand. Varje hus rymmer en historia, många med minnen från förintelsen. Det ska vi inte blunda för, men för att orka se och synliggöra förintelsen, måste man också bygga vägar in mot framtiden. Enär det är så framtiden ges möjlighet att motverka att historien återupprepar sig.


Jay Osborn vilar sig i en fåtölj när några andra besökare kommer in i Jakob Glanzers synagoga. Dörren står öppen för besökare på förmiddagen och Sasha Nazar inleder sabbaten varje fredag.


De gamla muralmålningarna bryter sig fram bakom den sovjetiska färgen.


Från väster till höger: Jay Osborn, Marla Raucher Osborn och Sasha Nazar.

Zuzannas liv före förintelsen

Category: antisemitism, art, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, literature, poetry, poland, ukraina
Tags: , , , , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Ett olycksbådande ljud fyller rummet. Ljudet har en spiralformad karaktär, som söker sig mot en oändlighet med bottenlös smärta och sorg. Det är svårt att tänka förbi det. Ljudet upptar hela lokalen och det är påträngande och påfallande. Ljudalstraren är en videoloop på utställningen Zuzanna Ginczanka. True Life Is Only About Happiness på Center for Urban History of East Central Europe i Lviv.

Bilderna i videokonstverket är egentligen mindre intressant, ty det är ljudet som är dess bärare av en förestående katastrof. Och katastrofen är förintelsen.

Utställningen handlar således om Zuzanna Ginczanka, Zuza som hon kallades av sina vänner. Denna poet som tycks tagit för vana att följa mig i alla de judiska spår jag följer här. Trots att jag inte själv söker henne, verkar det som om hon trivs i mitt sällskap. Jag har sedan en tid upphört att värja mig. Hon tillåts helt enkelt att ta över.

Det är en vacker utställning, i all sin enkelhet. Man har valt att ställa upp smala bord som skildrar varje del av hennes vuxna liv. Genom bilder, handskrivna dikter, hennes tryckta diktsamlingar, tidningar hon arbetade på, ögonvittnesskildringar, och vänners minnen får man följa Zuzanna Ginczanka.

Det är tiden i Lwów (Lviv) som borde intressera mig. Det var här som hon angavs till Gestapo av sin granne, och det var då hon kanske skrev sin bäst ihågkomna dikt, Non omnis moriar (Icke helt och hållet ska jag dö). Men ändå är det tiden i Równe (Rivne) som tilldrar sig min största uppmärksamhet.

I Równe bodde hon med sin mormor som var apotekare. I deras hem ska det ha legat en tung doft av örter. I synnerhet i Zuzannas rum, som låg rakt ovanför apoteket. Apoteket hade inga priser, de sattes efter åtgång och tillgång. Där jobbade även en assistent som särskilt tyckte om att offentliggöra kundernas önskemål av mer intim karaktär. “Whenever a customer came and asked for condoms, for instance, the assistant would shout: ‘Condoms big size!’ Zuza’s granny quoted a price: 4.50!”, läser jag att vännen Lusia Stauber minns. Lusia var en nära vän till Zuzanna, och det finns en svensk koppling. Lusia Stauber var nämligen Dagens nyheters chefredaktör och ansvarig utgivare Peter Wolodarskis mormor, och det var bland annat med Lusias hjälp som några av Zuzannas handskrivna, och ännu inte publicerade verk, skonades ödet är förintas.

På bilderna från Równe ser jag en solbränd och lycklig Zuzanna Ginczanka, tillsammans med vänner, och ofta med hennes följeslagerska Blumka Fradis. På bilderna råder lycka och liv. Titeln för utställningen lever just i de där lyckliga ögonblicken fångade på bilderna från hennes tid i Równe.

Bland bilderna från Równe finns också en bild från en antisemitisk demonstration 1937. En väldig folkmassa fyller huvudgatan i den polska staden. I Polen under den tiden fanns det flera antisemitiska tendenser, något som Zuzanna Ginczanka måste ha uppmärksammat. Det finns ingenting som tyder på, bland de efterlämnade vittnesmålen, att hon skulle ha underskattat antisemitismens kraft. Men ändock stannade hon kvar, kanske du tänker. Hon stannade troligtvis beroende på sin åldrande mormor och att hon hade ett Nansenpass som begränsade hennes möjligheter att fly. Och som assimilerad jude uppfattade hon möjligen antisemitismen i Polen som något mindre oroväckande för hennes bekommande. Vad som senare skulle komma, Nazitysklands ockupation av Polen och förintelsen av praktiskt taget alla judar i området, känns ändå avlägset i 1930-talets Równe.

Bland bilderna från Równe finns nybyggda hus i polsk funktionalism. Det känns vågat. Modernt. Och Zuzanna Ginczanka i sin baddräkt med vänner och glada skratt. I förhållande till de antisemitiska strömningar som samtidigt pågick i Europa står de som ett vibrerande utropstecken. Att föreställa sig att hon snart ska gå mot en fasansfull död är svårt. Och ohyggligt smärtsamt.

Utställningen lyckas därför att ge inblick i den tidens motsägelser. Å ena sidan, de strömningar som skulle förinta och krossa det Europa som man kände då, och å andra sidan kvinnornas första trevande steg mot större frihet. De går inte ihop de där två bilderna, därför blir utställningen så sann. Verklig och skrämmande. Förintelsen känns nämligen aldrig långt borta när man, som jag, bor i Lviv.


Zuzanna med sin vän Blumka Fradis.


Non omnis moriar som handskrift.

Med hälsning till Zuzanna, Debora och Stanisław

Category: antisemitism, by sophie engström, Galizien, Historia, Jews, Kåseri, krönika, poetry
Tags: , , , , , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Det händer att jag är förföljd. Eller så är det jag som är förföljaren. Nå, det sker någon typ av förföljelse i mitt liv. Och det har pågått ända sedan den dagen jag flyttade till Lviv.

Kanske redan första dagen jag kom hit började jag försöka spåra de judiska spåren i staden. Det gick inte så bra, då min kunskap haltade, och mina slutsatser blev därefter. Ett saligt hopkok av mina vilda fantasier.

Sedan började jag gräva efter det historiska Ukraina. Det gick lite bättre, men det var fasligt svårt att veta när jag tolkat något rätt, eller om det var en produkt av det syltkok av det hustoriebruk som Lvivs turistnäring slevar ihop.

Sedan begav jag mig ut på jakt efter polska spår. Det var något lättare, faktiskt. Kanske för att jag då blivit något vassare, och framförallt mer påläst.

Men bland alla dessa folkgrupper var det också några personer som ideligen dök upp i min väg. Den första var Stanisław Lem. Han hade, och har fortfarande, en unik förmåga att dyka upp lite varstans. Mannen blev möjligen fördriven ut ur staden, men i min värld traskar han fortfarande omkring här. Vanligtvis med någon sötsak eller kaka i handen. När jag går förbi hans hus, där han växte upp, säger jag alltid “Cześć Stanisław!” (Hej Stanisław)

En annan jag alltid hälsar på är Debora Vogel. När jag går förbi hennes hus stannar jag alltid till. Tittar upp mot husfasaden, och försöker föreställa mig hur det var att bo i detta hus under mellankrigstiden. Det är ofrånkomligt så att jag tänker på hennes död, som möjligen skedde i koncentrationslägret Janowska, som låg i stadens utkant. Det är en vacker gata, men för mig vilar det något sorgset över den. Som om något saknades. Och jag tror att det är Debora.

På senare tid har jag allt oftare sprungit på Zuzanna Ginczanka. Denna poet som jag absolut inte vill intressera mig för, eftersom så många andra redan intresserar sig för henne. Jag brukar försöka vifta bort henne, men hon insisterar.

Till skillnad mot Stanisław och Debora bodde Zuzanna en ganska kort tid i Lviv. Fast under den tiden hette staden Lvov, och styrdes av sovjeter. Hon bodde här mellan 1939-1942, och under större delen av tiden i staden bodde hon givetvis i ett av stadens vackraste hus. Lika vackert som hon själv lär har varit, kan man säga.

Huset kallas för Michał Stoffs hus. Jag har verkligen sökt stoff om denne Stoff, men endast hittat den föga fantasieggande titeln “köpman”. Intresserad av arkitektur måste han ändå ha varit. Huset, som byggdes 1905-1906 är i bästa secession-stil. Många tror att secession är det samma som jugend, men det är inte riktigt rätt. Precis som jugend handlade secession om att bryta med den tidigare normen, som inom arkitektur var den historistiska stilen. Det var en stram stil, med speciella krav på hur fönster, kolonner och annan utsmyckning skulle se ut. Men inom secessionen struntade man i dessa regler, och resultatet är iögonfallande fagert och intresseväckande. Secession har en stark koppling till Wien, och eftersom Lemberg, idag Lviv, låg i Habsburgska imperiet byggdes många av husen runt förra sekelskiftet i stilen secession. Jugend är däremot kopplat till Tyskland, vilket är den avgörande skillnaden mellan secession-stil och jugend.

Så även Michał Stoffs, eller Zuzanna Ginczankas, hus. Det är ett bedårande vackert hus. Huset har två ingångar. Nummer 8 och 8A. Zuzanna ska ha bott i det senare. Mitt på husets fasad finns ett vackert kvinnoansikte. Det är en Valkyria inramad av ett bladverk av hästkastanjblad. Ovanför svävar en regnbåge. Balkongernas järnornament är slingrande, egensinnigt men samtidigt smäckert. Nästan skirt. Från varje balkong sträcker sig grenverk av metall ut. Ovanför fönsterna på andra våningen finns fina keramikutsmyckningar, i grönt och vitt. Portarna har också vackra metalldekorationer. Nummer 8A, där Zuzanna bodde, har dessutom fortfarande kvar sitt polska namn, Jabłonowiskich, och är omgärdat av förföriska blommor.

Väl inne i porten slås man återigen av huset skönhet. Kaklet på golvet har mjuka former och liksom rör sig våglikt över golvet. I taket finns det hästkastanjblad i stuckaturen. Trappräcket åmar sig förföriskt upp för trapporna, och väggarna i trapphuset har reliefer med bladverk. På översta våningen skymtar lite av originalfärgen fram, ljust grönt blänker bladen mot oss.

Jag tänker på Zuzanna, och hoppas att hon i alla fall någon dag var lycklig här. Att hon kanske tittade på husets skönhet och log tacksamt mot arkitekternas skickliga hantverk.

Hur mycket min blick än fladdrar runt detta vackra hus, så är Zuzanna Ginczanka borta. Mördad av nazisterna. Men i min enfald hoppas jag ändå att jag håller henne vid liv, genom att varje gång jag går förbi tänker på henne och säger: Cześć Zuzanna. Eller så är det hon som vänder sin långa nacke mot mig, och vinkar lätt. Hur än det förhåller sig så pågår det någon typ av förföljelse här. Inte alls oangenäm, men ändå väldigt pockande. Och understundom förvirrande. Min uppmärksamhet har ni, du Zuzanna, och du Debora, och lille gottegrisen Stanisław. Men varthän ni tänkt att ta mig har ni ännu inte lyckats förtälja.

Tidigare blogginlägg om Zuzanna Ginczanka: https://viewpoint-east.org/2018/10/05/skonheten-som-skymmer-ett-forfattarskap-zuzanna-ginczanka/