viewpoint-east.org

Category: poetry

  • En sångernas mästare från Kazimierz

    En sångernas mästare från Kazimierz

    Läsningstid: 3 minuter

    17 december 2019
    Dagens polska affisch
    Affisch till en konsert med Mordechaj Gebirtig
    Av okänd
    År 1936

    Jag möter honom ganska ofta här i Kraków, den gode Mordechaj Gebirtig. Senast idag snubblade jag över honom när jag letade efter ett nytt bord till min minimala studentlya. Det är inte heller så konstigt att jag snubblar över Mordechaj Gebirtig lite här och var, ty han var en äkta krakowit. Han föddes 1877 i en judisk familj som bodde i den judiska stadsdelen Kazimierz. Han utbildades i en chederskola, något som många barn gjorde vid den tiden. Cheder var en skolform som lärde ut grunderna i judendomen och hebreiska.

    Det visade sig tidigt att den unge Mordechaj var mycket intresserad av litteratur och musik. Och 1905 började han således publicera dikter och sånger i olika periodika, där ibland Der sotsyal demokrat, den jiddischspråkliga tidningen för Galiziens Socialdemokratiska parti. Under sin tid som soldat i Österrike-Ungerns armé började han även att samla in folksånger som sjöngs av folket bortom de stora städerna. 1920 kom den första publikationen med hans insamlade folksånger. Folkstimlekh hette den på jiddisch, vilket betyder Från folket.

    Under 1920-30 blev Mordechaj Gebirtig något av en kändis i Polen. Hans sånger spelades på många teatrar. Många av hans sånger var barnsånger, andra beskriver Galiziens judiska liv, men också våldet mot judar som tilltog under denna tid.

    En av hans mest kända sånger skrevs 1936 efter pogromen i Przytyk. Under några dagar i mars detta år, drabbade judiska och polska bybor samman. De fattiga polska bönderna hade uppmuntras av ett nationalistiska parti att bojkotta de mer besuttna judiska handlarna. Det blev oroligt, och många judar fruktade att de polska bönderna skulle ta till våld. Efter att några judar hade tagit till vapen, och dödat en av de polska bönderna, övergick våldet i besinningslöst våld mot judar. Krakóws tidningar beskrev händelsen som en antisemitisk pogrom.

    Sången som Mordechaj Gebirtig skrev till minnet av händelsen heter Undzer shtetl brent (Vår shetl brinner). Den blev genast mycket populär. Under denna tid hade motsättningarna mellan judar och polacker ökat, och en sång som beskrev judarnas rädsla för den ökande antisemitismen var precis vad man behövde.

    Och det är ganska troligt att Undzer shtetl brent framfördes den kvällen som dagens affisch gör reklam för. Konserten var onsdagen den 14 oktober 1936 på Krakóws judiska teater, och då var Undzer shtetl brent redan något av en slagdänga bland Krakóws judar.

    På många vis är sången profetisk då den nästan tycks förutspå förintelsen. Mordechaj Gebirtig mördades även själv i förintelsen. I april 1942 deporterades han med sin familj från Kazimierz till Krakóws getto som låg i stadsdelen Podgórze. Mordechaj var då 65 år gammal. Några månader senare, den 4 juni 1942, skulle de flesta judar deporteras från gettot till förintelselägret Bełżec. Mordechaj måste ha satt sig på tvären på något vis, ty han mördades strax utanför sin port i gettot. För någon vecka sedan snubblade jag även över denna plats. Då sökte jag inte efter något bord, utan efter ett surdegsbageri. När jag såg plaketten över platsen där han mördades tog jag fram min mobil och sökte upp Undzer shtetl brent på Youtube. Jag lät hans sång ljuda över kvarteret en stund, innan jag gick vidare.

    Trots att Mordechaj Gebirtig var en framgångsrik poet och viskompositör, fick han under hela sitt liv tjäna sitt levebröd som möbelsnickare, och det var därför jag snubblade över honom under min jakt på ett nytt bord. Jag hade tydligen lyckats pricka in Mordechajs gamla verkstad, som låg på Joselewicza 3 i stadsdelen Kazimierz. Google Maps indikerade att där skulle ligga ett möbelsnickeri.

    Men idag finns det inget möbelsnickeri på adressen. Det man finner är en plakett på husväggen som förkunnar att här bodde Mordechaj Gebirtig, och ett fint litet museum, som man dock inte går in i. Genom de öppna fönstren till källarplanet kan man däremot kika in till hans gamla verkstad, och ut genom fönstren strömmar också hans musik. (Här kan ni se två bilder från museet. Bild 1 och bild 2.) Den gode Mordechaj Gebirtig vill tydligen inte bli ett minne blott, och hans själ lever i allra högsta grad kvar i Kraków.

  • Bokhandeln på Rynek 23

    Bokhandeln på Rynek 23

    Läsningstid: 5 minuter

    “Söker Pani något särskilt”, säger den trevlige försäljaren. Men jag skakar bara på huvudet som svar. Nej, inte är det väl så att man kan få tillräckligt med böcker, men jag har ändå lärt mig att hämma min samlarglädje när det kommer till just böcker. Nå, det är väl egentligen inte helt sant, men jag försöker i alla fall ha en restriktiv hållning gentemot ett alldeles överdrivet boksamlande. Så nej, jag söker inget, och ska inte ha fler böcker. Det senare säger jag visserligen inte till försäljaren på bokhandeln på Rynok 23, men det är vad som pågår i min skalle.

    Egentligen ville jag bara hit för att få komma till en av de första platserna i Europa där man sålde böcker. 1610 slog Franciszek Jakub Mercenich upp portarna till det som skulle bli den första bokhandeln i Kraków. (Några hävdar till och med att det skulle ha varit den första bokhandeln i hela Europa!) Det blev antagligen en omedelbar succé, det utgår jag i alla fall från. Men tyvärr blev hans lysande affärsidé ingen lysande affär för honom. Tre år senare låg han nämligen död och begraven.

    Detta hindrade inte andra entusiaster från att ta vid där Franciszek Jakub Mercenich stupade. Men inte heller de var särskilt lyckosamma. Av, för mig, oklara omständigheter fick en efter en kasta in handduken.

    Någon gång i 1600-talets slutskede övergav man tanken om bokförsäljning på Rynek 23, och det skulle dröja hela 200 år till någon ny bokentusiast vågade öppna en bokhandel på platsen. År 1872 köpte Władysław Jaworski huset vid Rynek 23, och öppnade således en bokhandel. Här sålde han billiga böcker och hade dessutom en litterär salong. Verksamheten såldes dock efter några år till Gebethner i Wolff (Gebethner och Wolff), som bedrev bokhandel i lokalen från 1875 till 1940. Det var under denna tid som bokhandeln blev en viktig punkt i Krakóws litterära kretsar. Många möten mellan författare och hetlevrade diskussioner har väggarna på Rynek 23 bevittnat.

    Under den nazistiska ockupationen av Polen tog Deutsche Buchhandlung över, och de hade bokhandeln där till 1945. När nazisterna slutligen besegrades fick
    Gebethner i Wolff åter tillbaka verksamheten, och kunde verka ända till 1950, då företaget tyvärr likviderades av de kommunistiska myndigheterna.

    Men det betydde ändå inte slutet för bokhandeln på Rynok 23. De kommunistiska myndigheterna lät öppna Dom Księga (Bokhuset), och de bedrev bokhandel från 1950 till 1998.

    1998 var det alltså åter dags för nya ägare. Bokkedjan Matras drev en mycket älskad bokhandel fram till 2017, då hela kedjan faktiskt gick omkull. Under deras tid levde den litterära debatten upp, och de hade flera prominenta författare på besök. Bland de internationellt kända återfinns bland annat Norman Davies och Michael Houellebecq. Många polska författare, så som Michał Heller, Ryszard Kapuściński, Sławomir Mrożek, Jerzy Pilch, Andrzej Stasiuk med flera, bjöds också in till samtal och presentationer.

    Idag är det en ny bokkedja som tagit vid där Matras slutade. Empik heter den. Eller rättare sagt, de tar inte vid där Matras slutade utan vill skapa en ny plats. Man har totalrenoverat bokhandeln efter senaste modet. Från det stora rummet vid entrén leds man via en gång, med väggmålningar, in till det allra heligaste. Där finner man två rum tillägnade Krakóws två nobelpristagare i litteratur, Czesław Miłosz och Wisława Szymborska. Man har här regelbundet författarträffar, och samtal kring litteratur.

    Men redan nu kraxar olyckskorparna. Några menar att Empik inte kommer att kunna ha kvar verksamheten, då de inte är tillräckligt publikfriande. De har inte hyllmeter med engelskspråkig litteratur, och de har inte ens ett kafé. Istället försöker de satsa på litteraturens dragningskraft, och något inom mig hoppas ändå att de kommer att lyckas. Ty behöver verkligen Krakóws stora torg, Rynek główny, ännu en butik som satsar på krimskrams istället för böcker och samtal kring litteratur? Det är nämligen ibland svårt att förstå, när man står på Rynek główny, att Kraków faktiskt är klassat som litteraturstad av UNESCO.

    Men när jag står där i Wisława Szymborskas och Czesław Miłosz båda rum på Rynek 23, känner jag i alla fall hur litteraturens vingslag fläktar genom rummen. Även om den våldsamma turismen gör allt för att urholka det som är unikt med Kraków, så finns det ändå några som bjuder på lite motstånd.

    Jag vänder min näsa mot utgången, och är fast besluten om att jag inte ska införskaffa ännu en bok. Men som av någon outgrundlig anledning misslyckas jag med mitt uppsåt. Till kassan kommer jag nämligen inte tomhänt, utan jag har tydligen plockat på mig en liten bok om Józef Mroszczaks affischkonst. Den trevlige försäljaren ler glatt och försöker rikta min uppmärksamhet mot en bok av Nobelpristagaren Olga Tokarczuk.

    Men jag skakar nekande på huvudet, ty den boken har jag redan…


    Mellan bokraderna skymtar en svunnen tid.


    Vy från Wisława Szymborskas rum.


    Hos Czesław Miłosz.


    Den förargliga lilla boken om Józef Mroszczaks affischkonst.


    Man skyltar med böcker av nobelpristagarna Czesław Miłosz, Wisława Szymborska och Olga Tokarczuk.

  • En dånande Maria

    En dånande Maria

    Läsningstid: 3 minuter

    Strax runt om knuten till mitt hus här i Kraków dundrar hon förbi. I en till synes oändlig ström av fyrhjulingar, tvåhjulingar, sexhjulingar och inte helt sällan åtthjulingar. Tre eller fyra filer har hon också dessvärre. Ja, hon är ett öronbedövande dån jag faktiskt helst sluppit. Den goda Maria Konopnicka.

    Nå, vet jag inte om självaste Maria Konopnicka hade samtyckt till gatan, eller motorvägen, som bär hennes namn, och det är ju något vi aldrig kommer att få något svar på. Tyvärr har denna asfaltsstyggelse, som ligger strax utanför för min dörr, även fått mig att ondgöra mig över henne, trots att till och med jag förstår att hon inte har det minsta med krakowiternas förkärlek för bilfärder att göra.

    Tidigare fick jag dock helt andra konnotationer när jag tänkte på Maria Konopnicka. Jag associerarade hennes namn till död och gravstenar i form av märkliga, eller kanske märkvärdiga, skulpturer. Ty när jag tänkte på henne såg jag framför mig Lychakiv-kyrkogården i Lviv, enär det är där som hennes stoft vilar. Maria Konopnicka gick nämligen ur tiden i Lviv, eller då Lemberg, år 1910.

    Maria Konopnicka tillhör en av de viktigaste författarna inom genren positivismen. Hon var essäist, poet, översättare och romanförfattare. Hon föddes 1842, men det var först under 1870-talet som hon började skriva. Hennes första alster prisades av Henryk Sienkiewicz, som sedemera tilldelades Nobelpriset i litteratur (1905).

    Maria Konopnicka gifte sig som 20-åring, och fick sex barn. Men äktenskapet var olyckligt, främst eftersom Marias man motsatte sig att hon skrev. 1876 lämnade hon således sin man och flyttade till Warszawa. Där försörjde hon sig på privatundervisning. (Då som nu var det svårt att försöka sig på sin skrivklåda.)

    Under denna tid träffade hon sin författarkollega Maria Dulębianka. Det sägs att de två levde i ett romantiskt förhållande i 20 år. Lite som Selma Lagerlöf och Sophie Elkan, alltså.

    Under 1880-talet slog Maria Konopnicka igenom som författare. Däribland författade hon en bok med utgångspunkt från Elsa Beskows teckningar till “Puttes äventyr i blåbärsskogen”.

    Maria Konopnicka tycks ha varit en driven kvinna, och man kan inte annat än att gripas av beundran för hennes mod. Modet att lämna sin man för sin önskan att få skriva. Och modet att våga öppna sitt hjärta för en kärlek till en annan kvinna.

    Jag har verkligen sökt, men kan inte finna några verk av Maria Konopnicka i översättning till svenska. Tyvärr är det ett öde som hon delar med många polska författare, kvinnor som män.

    Hur hon hamnade i Lviv, och varför hon är begravd där, har jag inte heller lyckats reda ut. Vad jag däremot förstått är att hon är långt mer intressant än en bullrig motorväg, eller för den delen en gravsten med tjusig skulptur. Och trots att jag inte gillar motorvägar, så tycker jag ändå att det är ganska ärofullt att just hon fått namnge en så brukad bit asfalt som den som just nu dånar fram strax runt om knuten till mitt hus.


    Maria Konopnicka som skulptur. Något säger mig att hon inte var riktigt så här stram, och att hon möjligen skulle föredra motorvägen framför denna skapelse.

  • Gåvan vid Wisła

    Gåvan vid Wisła

    Läsningstid: 2 minuter

    En vän till mig, som tillika är en oförtröttligt förkämpe för poesin, skrev efter Nobelkommittén hade tillkännagett Nobelpriset i litteratur, att intresset för poesin tydligen har falnat. Han må ha rätt. Ty det är inte ofta jag läser eller hör fanfarer till denna ypperliga konstform. Och det är mycket sällsynt att jag själv ägnar mig åt dylika bifall.

    Ikväll vill jag ändå sona för att jag så sällan lyfter fram poesin. Och jag gör det genom att publicera en dikt av av de bästa polska poeterna – och därtill nobelpristagare – Czesław Miłosz. Dikten Gåvan skrevs 1971 i Berkeley.

    Miłosz föddes i Litauen 1911, och åsåg både första och andra världskriget. Han överlevde andra världskriget genom att fly till en liten by utanför Kraków. Efter kriget verkade han som polsk diplomat, men hoppades av och flyttade sedemera till USA. Men hans kärlek till hemlandet och hans modersmål levde alltid starkt med honom. Under 1990-talet återvände han till Polen, och slog sig ner i Kraków, där han gick ur tiden 2004.

    Hans poesi äger ett enkelt språk, nästan vardagligt. Det förefaller ibland som om hans strofer bara är något som sagts i förbifarten. Och kanske är det därför som de ofta känns så träffande. Som om det var något sagt eller nedtecknat av en själv.

    För några dagar sedan avtäcktes en hyllning till honom i Kraków. På en trappa, som leder ner till den alltid så glittrande floden Wisła, kan man läsa dikten Gåvan.

    Gåvan av Czesław Miłosz

    En dag så full av lycka.
    Arbetade i trädgården, dimman lyfte tidigt.
    Kolibrierna stod stilla över kaprifolens blom.
    Det fanns på jorden inte en sak som jag ville äga.
    Jag visste inte någon värd att avundas.
    Vad ont som hänt hade jag glömt.
    Skämdes inte för tanken att vara den jag alltid varit.
    Kände i kroppen ingen smärta.
    När jag rätade på ryggen såg jag blå hav och segel.
    (I översättning av Nils Åke Nilsson)

    Dar
    Dzień taki szczęśliwy.
    Mgła opadła wcześnie, pracowałem w ogrodzie.
    Kolibry przystawały nad kwiatem kaprifolium.
    Nie było na ziemi rzeczy, którą chciałbym mieć.
    Nie znałem nikogo, komu warto byłoby zazdrościć.
    Co przydarzyło się złego, zapomniałem.
    Nie wstydziłem się myśleć, że byłem kim jestem.
    Nie czułem w ciele żadnego bólu.
    Prostując się, widziałem niebieskie morze i żagle.

  • Epoken Marek…

    Epoken Marek…

    Läsningstid: 4 minuter

    Det är ett fasligt liv på fåglarna. Deras öronbedövande vårsång fyller luftrummet kring oss. En koltrast landar på en gren strax ovanför oss. Sneglar längtansfullt ner mot den jordhög som grävts upp. Där finns det mask, tycks den sjunga fram. Men för oss tvåfotingar är det där nere i hålet som Markijan Ivansjtjysjyn ska vila. Ty vi som följt honom upp till Lycharkivskij kyrkogården har slagit följe med honom till hans sista vila.

    Markijan Ivansjtjysjyn, Marek kallad av sina vänner och bekanta, är, eller var, något av en institution. Det är därför inte enkelt att beskriva honom för någon som tidigare aldrig hört talas om honom. För att ni ska få en förståelse för hans betydelse för Lviv och Ukraina ska vi ta ett kliv tillbaka till 1989. Det var nämligen då som han blev invald i Lvivs kommunfullmäktige. Men nej, han var ingen träig politruk, som skodde sig på andra. Redan 1990 blev han nämligen vald till ordförande för Lvivs oblast studentorganisation, en organisation som spände över alla lärosäten. Med deras mandat i ryggen började han verka för Ukrainas självständighet från Sovjetunionen.

    Samma år inledde denna organisation, under ledning av Marek, ett uppror som kallades granitupproret. Den 2 oktober 1990 upprättade studenterna från Lviv ett tältläger i Kyjiv, som då var huvudstad i den sovjetiska republiken Ukraina. Fram till den 17 oktober hungerstrejkade studenterna för att bland annat förhindra undertecknadet av ett nytt avtal för att ingå i Sovjetunionen (unionsavtalet). Man krävde också att militärtjänstgöringen skulle ske på ukrainsk mark (man ville förhindras att skickas till Afghanistan), samt att Ukrainas nationalsång skulle sjunga vid större sammanslutningar. Demonstrationerna avslutades med att man undertecknade ett avtal där granitupprorets krav uppfylldes, och var en bidragande orsak till Ukrainas självständighet som förverkligades 1991. Hjärtat i protesterna var Marek. Samme Marek som vi nu för till sin sista vila.

    Fast Mareks engagemang för Ukraina och dess välbefinnande slutade inte där. Sedan Ukraina blev självständigt 1991 har han deltagit i flera proteströrelser, bland annat ledde han upproret mot Ukrainas första president, Kutjma. Han var även aktiv under Euromajdan. Utöver det har han grundat viktiga publikationer, så som Lvivska gazeta.

    Men för många av oss, som står här idag, är han Marek som ägde och drev den legendariska jazzklubben Dzyga. En kulturell motor i Lviv, och kanske en av svaren på hur Lviv på kort tid har kunnat segla upp och bli en kulturell huvudstad. Han har under flera år arrangerat jazzfestivalen Jazzbez, samt den mer folkloristiska festivalen Flugery. (Årets Flugery-festival slog igen portarna bara för några dagar sedan).

    För många av oss har han blivit ett självklart inslag i stadsbilden. Varje dag tog han sig från sitt hem till Dzyga. Där satt han på uteserveringen om somrarna och jobbade vid sin laptop. Men ibland tog han en paus, då han med ena handen förde konjaksglaset, eller kaffekoppen till sina läppar, samtidigt som han med andra handen rökte en cigarett.

    Jag tänker på det här, när jag hör prästernas sång och bön. Och jag ser omkring mig på alla dessa hundratals, jag kanske tusentals, som samlats för att följa Marek till Lycharkivskij kyrkogården. Jag tänker på all den glädje han skänkt oss, och att det kanske tyvärr är så att ju mer glädje man ger till andra under sin livstid, desto större sorg lämnar man efter sig.

    Och det är en epok som idag lämnar oss. Epoken Marek. Under hans tid, och genom hans engagemang, har Lviv förändrats och utvecklats från att vara en fläck i kartans utkant, till att bli en självklar kulturstad. Det är inte säkert att Lviv fått dagens renommé utan hans insats och kärlek till sin hemstad.

    En tung duns bryter mina tankar. Och efter en stund förstår jag ljudets källa, det är jorden som faller mot kistan där Marek ligger. Dunsar som känns även in i mig. Det är en fysisk upplevelse, och det gör ont i mig trots att jag inte är någon närstående vän eller släkting. Hela upplevelsen är väldigt långt ifrån en svensk begravning, som oftast är över på några minuter och utan att en endaste tår har fällts. Och samtidigt som jag känner en oerhörd sorg över att Lviv, med Mareks död, har förlorat sin kanske främsta ambassadör, så känner jag en oerhörd respekt för ukrainarnas förmåga att sörja. Det är en tillgång att tillåtas känna sorg, och att tillsammans få dela den så här.

    Den väldiga gruppen löses upp. Några går hem, andra tar sig till Dzyga för ett sista farväl. Koltrasten kommer snart att våga sig ner till platsen där Marek ligger, för att söka mask bland alla blomsterkransar som täcker graven. Snart är det tyst, frånsett från de vårjäktande fåglarna. Och vi andra går genom det lätta duggregnet tillbaka in mot staden. Väl medvetna om vad Lviv idag har förlorat – en del av dess hjärta. En epok är oåterkalleligt slut. Epoken Marek…


    Marek på sin plats på Dzygas uteservering. Bildens källa.


    På hans plats på uteserveringen står nu blommar, ljus och ett glas konjak.


    På Lycharkivskij kyrkogården.