viewpoint-east.org

(Läsningstid: 2 minuter)

Jag minns hur jag som liten flicka satt i baksätet i vår Fiat simca och förundrat stirrade ut på de förbisvepande landskapen med tillhörande hus. Min favoritsysselsättning var att fundera över hur andras liv kunde te sig. Vilka var deras sorger? Vad åt de till middag? Var de också rädda för kärnvapenkrig? Och vilka tapeter hade de hemma? 

Jag minns särskilt de där höghusområdena vi störtade förbi, och hur mamma alltid sa att det var tur att vi inte bodde där. Men jag kände inte så. Jag undrande istället hur de som bodde där levde. Kanske undrade jag det just eftersom mamma utgick från att det var hemskt. I min enfald utgick jag från att de i alla fall inte flyttade lika ofta som vi. Nästan vartannat år kom flyttlådorna fram hemma hos oss. 

Den här fascinationen var jag ändå rädd för att delge andra. Det kändes lite skamligt och snokade att jag var så nyfiken på hur andra hade det.

Jag höll egentligen tyst om mina funderingar tills den dagen mormor berättade att hon som unga aspierande sjuksköterska  tillbringade kvällarna med att gå runt i stan och smygtitta in i andras fönster. Hon gjorde det eftersom hon kände sig ensam. Lite vilsen. 

När jag och mamma störtade fram genom de svenska landskapen och såg höghusområden passera inträffade samma sak med mig som med min mormor. Jag sökte efter en fast punkt. Något som var beständigt. Höghusområden tycktes mig väldigt beständigt. Därför var de trygga och rådde bot på min vilsenhet.

Idag vet jag att tryggheten tyvärr inte går att finna på en plats eller i ett hus. Högt som lågt. Den går inte att finna i någon annan heller. Om man finner den,vilket inte alla gör, så finner man den i sig själv. Men själv är jag inte så säker på att trygghet är något att eftersträva. Jag tror helt enkelt att trygghet lika gärna kan leda till ett självbedrägeri, och fientlighet mot allt som inte är invant. Vi blir knappast bättre människor av att sitta i gungstolen och känna oss trygga. Det är sökarna i oss som gör oss till nyfikna och inkännande personer. 

Jag drivs i alla fall av samma nyfikenhet än idag. Därför är min nuvarande favoritsysselsättning att åka ut till Lvivs alla förorter, stå framför något högt hus och fråga mig “åt ni bortsj till middag idag?”, “spelar ni schack med farfar på söndagarna?”, “hur går det egentligen på fiollektionerna?” och så vidare i oändlighet. 

Foto: Sophie Engström