viewpoint-east.org

Category: by sophie engström

  • Dagens anteckning – 28 januari 2026

    Dagens anteckning – 28 januari 2026

    Läsningstid: 4 minuter

    Snön tynar långsamt bort. Motvilligt, tycks det nästan som. På sina håll syns avtryck i snön från hundarnas vinterlekar. Deras tassavtryck flyter ut. Minsta tass blir stor som en kontinent. De mörka spåren blir på sina håll avlånga, och mot den ännu vita snön ser det nästan ut som pianots tangenter. Och inte är det särdeles underligt att jag idag börjar tänka på just piano, enär det är årsdagen av den store pianisten Arthur Rubensteins födelse för exakt 138 år sedan.

    Om Arthur Rubenstein har det skrivits hyllmeter. Han har även själv bidragit med sina memoarer till den skörden, så vi får försöka blicka bortom honom, och vem är det som skymtar fram där bakom den väldige pianisten? Men se, visst är det hans hustru Nela. Nu hade dock Arthur relation med många kvinnor, och han hoppade över över skranket många gånger under deras äktenskap. 1977, när Arthur var 90 år, lämnade han faktiskt Nela för en 33 år gammal kvinna. Men det var bara Nela som han gifte sig med.

    Men vem var då denna kvinna, som 24 år gammal lyckades föra den nästan lika många år äldre Arthur till altaret? Jo, Nela föddes i en musikerfamilj, med pappa Emil Młynarski, som var dirigent och en av grundarna av Warszawas filharmoniska orkester, och mamma Anna Talko-Hryncewicz var av adlig börd. Under Nelas första levnadsår bodde familjen i Ilguva, som ligger i dagens Litauen. Men snart flyttade familjen till Warszawa. Nela beslöt sig tidigt för att också hon skulle ägna sig åt musiken, men då med dans, och hon utbildade sig därför till balettdansös.

    Arton år gammal träffade hon Arthur Rubenstein för första gången, och hon föll pladask. Men Rubenstein hade en rastlös själ och hade, som nämnts ovan, smak för kvinnor och umgicks helst med dem i plural, vilket innebar att han flydde den trånande Nela och inledde en relation med en italiensk prinsessa. I vredes mod gifte sig Nela med en annan pianist, Mieczysław Munz. Paret levde tillsammans i blott tre år, då Nela upplöste äktenskapet när Arthur återvände till henne för att fria.

    Det sägs att Nela menade att hon lyckades fånga Arthur Rubensteins hjärta inte bara genom sin skönhet utan även på grund av sin kokkonst, och det verkar ställt bortom allt tvivel att hon faktiskt var en exceptionellt duktig kock. Kunskapen om matlagning grundades redan i hennes barndom. Hon trivdes nämligen bäst i köket och hon ägnade många timmar åt att följa hennes mammas, och mormors, olika göromål i köket. Snart började hon teckna ned recepten i en anteckningsbok, och genom åren samlade hon flera recept till traditionella rätter i den polska och litauiska kokkonsten.

    När Nela så hade gift sig med Arthur Rubenstein kom anteckningsboken med recept väl till pass. Arthur tyckte nämligen om att ställa till med fest, och då behövs någon som vet hur man smörjer gästernas krås. Bland hennes specialiteter fanns bigos, som ska ha tjusat flera namnkunniga gäster. Andra recept som ofta omtalades var hennes version av kakan mazurek, som tydligen lär ha hänfört bankmannen Édouard Alphonse James de Rothschild. Hennes borsjtj, eller barszcz, ska ha varit förnämlig och ha tillhört en av de godaste som någonsin tillretts. Och sålunda blev det så att varje fest som paret Rubenstein anordnade blev vida omtalat just beroende på Nelas matlagningskonst.

    Vid de flesta fester hade hon hjälp i köket, men inför en stor fest sa kocken plötsligt upp sig. Nela fick därför själv hoppa in och reda ut situationen och lagade på egen hand (nåja, kanske något överdrivet) en middag med dussintalet rätter till minst lika många gäster. Dessa var lyriska och lovordade hennes kokkonst som de menade borde publiceras. En förläggare skickade till och med ett kontrakt på en bokutgivning till henne, men pappret fick ligga 37 år och vänta innan hon vågade skriva under det år 1983. I slutänden skulle dock boken inte bara (om det nu är något “bara”) vara en kokbok, utan också en skildring om rätternas bakgrund och Nelas personliga minnesbilder från de olika rätternas tillblivelse. “Nela’s cook book”, som boken heter i orginal, utkom först på engelska och har sedermera översatts till flera språk, däribland förstås polska, men faktiskt även svenska. Du kanske rentav har ett exemplar i din bokhylla?


    Bilden är från 1932, när Nela och Arthur gifte sig

  • Dagens anteckning – 27 januari 2026

    Dagens anteckning – 27 januari 2026

    Läsningstid: 3 minuter

    Under Piłsudski-bron har isen bildat ett lapptäcke med sina flak. Ett osymmetriskt mönster av vita och grå sjok, som långsamt följer Wisła från söder mot norr. Det mörka vattnet skymtar på sina håll fram. I mars 1941 tvingades Krakóws judar färdas på just denna bro mot gettot i Podgórze. På en kornig film från tiden, filmad av en tysk soldat, syns utmärglade hästar dra vagnar över bron fyllda med de vettskrämda människornas bohag. Vissa hade inte tillgång till hästar, utan fick använda skraltiga kärror. Några släpade det de ägde med sina bara händer. De hade alla slitits från sina hem, i den judiska stadsdelen Kazimierz eller andra delar av staden. Det här var inledningen av det som tyskarna kallade för den slutliga lösningen, den som i det närmaste skulle utplåna judarna från Europa. Det som vi idag kallar Förintelsen. På dagens datum hedras dess offer med en internationell dag för hågkomst.

    Varje gång jag går över Piłsudski-bron färdas mina tankar till de judar som berövades sina liv, och till omvärldens passivitet som utmärkte dåtidens attityd mot judarnas lidande. Minnet av Förintelsen är påtaglig i Kraków, inte bara på dagens datum. I min stadsdel finns flera minnesmärken och likaså plaketter som berättar om Förintelsen. Staden har ett antal museer och snart kommer ytterligare ett museum öppnas samt ett nytt minnesmärke resas vid resterna av koncentrationslägret Płaszów, som ligger ett stenkast från min bostad. Minnet av Förintelsen är därför påtagligt årets alla dagar i Kraków.

    Men det är lätt att känna viss misstänksamhet kring hur minnet av utplåningen av judarna används för ekonomisk vinning. Det finns nämligen en stor Förintelse-turism, som blivit hjälpt av filmen “Schindler’s list” (från 1993). Ibland undrar jag om det är viljan att förstå antisemitismen eller nyfikenheten på filmen som lockar vissa turister. Därför drabbas jag ofta av tvivel att Förintelse-turismen verkligen tjänar syftet att upplysa om antisemitismens konsekvenser, eller om det finns de som företar sig resan hit för att få uppleva lite spänning. Ja, jag är rädd att sådana människor faktiskt finns.

    På samma sätt kan man fråga sig om en dag som denna, Förintelsens minnesdag, kan leda till att man årets övriga dagar försummar att skänka alla mördade en enda tanke. Jag vill tro att det inte förhåller sig så, men det hjälps inte, för man kan med viss rätt tvivla på människors förmåga till inlevelse.

    Just det senaste är kanske särskilt påtagligt i våra tider, då antisemitismen åter igen syns på gator och torg. Hur man åter angriper judar runt om i världen, och hur många försvara dessa angrepp med att peka på Israel. Allt detta tycks dessutom bygga på en slags förnekelse av att antisemitismen ens existerar.

    Men människorna som tvingades från sina hem de där dagarna i mars 1941 hade inte lyxen att förneka antisemitismen. De mördades av den antisemitism som lever än idag.

  • Dagens anteckning – 26 januari 2026

    Dagens anteckning – 26 januari 2026

    Läsningstid: 3 minuter

    Det är mången gång som jag har ruskat på huvudet åt den svenska ivern att kasta ut julen på tjugondag Knut. I Sverige var jag alltid sist med att stöka undan julen, och ordningsamma som vi svenskar är, fick jag titt som tätt en välformulerad sarkasm om att jag kanske var lat, och det var därför julstjärnan ännu lyste i mitt fönster. Argument om att jag föredrog julens ljuskällor framför januarimörkret bet sällan på de frågvisa felfinnarna. Om jag hade känt till att man i många katolska länder låter julen vara till kyndelsmässodagen, så hade jag givetvis angett det som skäl, men jag måste medge att jag är väldigt dåligt bevandrad i den katolska kyrkans olika högtider.

    Nåväl, eftersom kyndelsmässodagen infaller den andra februari har vi ännu jul i Kraków. Man kan sålunda fortfarande skymta julgranar i fönstren. Staden är fortfarande dekorerad med juleljus. I kyrkor och på andra scener hörs julsångerna ännu klinga. Därför är det inte alls konstigt att Capella cracoviensis ikväll framförde Johann Sebastian Bachs Juloratorium (BWV 248) på tidsenliga instrument. Ikväll spelade man första, andra och tredje delen av Juloratoriet och imorgon väntar fjärde, femte och sjätte delen.

    Och bland instrumenten hördes ikväll ytterligare en oboe (ni som läste gårdagens anteckning vet att jag är inne på oboer just nu), nämligen oboe da caccia, som med sin böjda kropp och trumpetliknande avslut är ett särdeles vackert instrument. Oboe da caccia utvecklades under 1700-talet och Bach, som var mycket förtjust i detta instrument, skrev flera verk där oboe da caccia finns i instrumentationen.

    En oboe da caccias tillkomst är en nästan lika krånglig företeelse som dess utseende, och tillverkningssättet är unikt bland träblås. Först borrar man ett hål i träet för att skapa ett rör. Därefter skär man skåror i träet och för den över en eld samtidigt som man böjer röret till dess form. För att dölja de sprickor eller skåror som uppstår lindar man in instrumentet i skinn. Voilà, en oboe da caccia är född.

  • Dagens anteckning – 25 januari 2026

    Dagens anteckning – 25 januari 2026

    Läsningstid: 3 minuter

    Oboen har på senare tid smugit fram och börjat pocka på mitt intresse. Det är egentligen inte så att jag aldrig intresserat mig för detta instrument, men den har aldrig riktigt tillhört ett av de instrument som jag särskilt hållit av. På senare tid har jag dock bevistat flera utmärkta konserter där oboen har stått i centrum, och min vana trogen måste jag alltså göra en liten djupdykning för att förstå instrumentet bättre.

    Varje konsert med symfonisk musik inleds med den karaktäristiska stämtonen, i A, som tas av en oboe. Oboe lämpar sig särskilt väl att ta denna stämton, då dess klara klang lätt lyckas forcera genom de övriga instrumentens brölande. Den har sålunda en väldigt säregen klang som utmärker sig i förhållande till de andra instrumenten. Men varifrån härrör då oboen, kan man undra. Det visar sig att man faktiskt inte riktigt vet. Den kan vara en avlägsen släkting till den dubbelpipiga flöjten aulos som var vanligt under antiken. Det finns också de som menar att den kan ha sina rötter i Egypten och Mesopotamien, eller så kan den ha varit en avfälling från chirimía som de upptäcktsresande fann i Sydamerika. Den kan också ha sitt ursprung i den arabiska zurna, och sedan utvecklats med hjälp av blåsinstrumentet skalmeja (som har dubbla rör) och säckpipor till dagens oboe.

    De första oboerna så som vi känner dem, kallades för hautbois, vilket uttalades som “hoboy”. Hautbois är, som nog alla förstår, franska och är en sammansättning av två ord, nämligen “haut” som betyder “hög” eller “gäll”, samt “bois” som betyder “trä” eller “träblås”. Det var först på 1770-talet som man började använda ordet “oboe” och det kom sig av en italiensk transliterering av det franska ordet. Men det råder delade meningar om vem som verkligen utvecklade oboen till det instrument vi känner idag, och senare forskning menar att det faktiskt kan vara så att oboen har tagits fram av flera olika instrumentbyggare.

    Oboen gör sig bäst i det höga registret och när det krävs lägre toner av oboisten använder de flesta tonsättare istället engelskt horn, ett oerhört tjusigt instrument, som är mycket längre än oboen och har ett vackert päronliknande avslut. Ursprungligen var instrumentet böjt, men idag har den en mer rak form. Man kan nu fråga sig om engelskt horn har sitt ursprung från England, men givetvis är det mycket mer komplicerat än så. Det “engelska” i engelskt horn kan antingen komma från det franska ordet för böljt, “anglé” (på franska heter engelskt horn “cor anglé”). En annan möjlig orsak till det förvirrande namnet är att man tidigare kallade det änglalikt horn, från tyskans “engel”, och det berodde på att instrumentet likar de instrument som änglar ofta gestaltas spela på i olika religiösa målningar. Ordet horn kommer sig av att man tidigare kallade alla blåsinstrument för horn. När det gäller det engelska hornets härkomst är man säker på att det kommer från Schlesien, närmare bestämt Wrocław.

    En av de mest fascinerande delarna av oboen är dess munstycke. Det består av två tunna vassblad som hålls samman av ett stift av metall. Oboisterna ordnar själva med sina rör, och de ägnar mycket tid åt att se till att rören är av rätt form. Engelskt horn har liknande rör, men de är ändå olika på ett sätt jag inte riktigt förstår.

    Nåväl, ikväll har jag alltså fått uppleva ytterligare en fantastisk konsert med just oboe, och denna gång med ett tidstroget instrument, även kallat barockinstrument. Solisten hette Katarzyna Pilipiuk och på programmet stod musik av den tyske tonsättaren Johann Wilhelm Hertel. Vid cembalon satt Anna Huszczo.


    Foto: Gustav Söderström

  • Dagens anteckning – 24 januari 2026

    Dagens anteckning – 24 januari 2026

    Läsningstid: 3 minuter

    Det fanns en tid när det ansågs som något fördelaktigt om man hade många strängar på sin lyra. Man kunde på den tiden ägna sig åt flera områden utan att för den sakens skull anses vara provocerande inkonsekvent eller alltför ombytlig. Så gällde även på Jan Engels tid, men han hade inte någon lyra att spela på, för han var violinst och verkade under 1700-talets senare hälft som kapellmästare i orkestern i Sankt Johannes ärkekatedral i Warszawa. Jag har dessvärre inte lyckats få fram var eller ens när han föddes, men hans dödsdag lär vara fastställd till den trettionde juni 1788.

    Men som ni redan förstått satt Jan Engel alltså inte bara i ovanstående katedral och harvade på sin violin. En morgon år 1772 vaknade han nämligen upp med idén att han skulle startade ett tryckeri. Och han skulle också förverkliga sitt påfund. På sitt lilla tryckeri, som låg på gatan ulica Krzywe Koło i Warszawa, skulle han sedermera publicera flera verk av olika tonsättare, men också några, eller möjligen alla, av sina egna tolv symfonier. Flera av dessa, samt andra verk av Engel, finns bevarade till våra dagar. På så sätt var Jan Engel inte bara violinist, utan även förläggare.

    Ikväll hade jag den stora förmånen att få höra Krakóws filharmoniska orkester framföra Jan Engels Sinfonia i G-dur från 1772 under ledning av dirigenten Michał Klauza. Stycket är livligt och optimistiskt till sin karaktär, och bär flera drag av Joseph Haydns tonsättarkonst. Det är dock för mig oklart vilken symfoni i ordningen av Engels symfonier som verket torde vara, då jag inte heller här har funnit någon trovärdig källa som sammanställer hans tonsättningar.

    Det är svårt att inte dröja sig kvar vid tanken på att 1772 var ett ödesdigert år för invånarna i Engels hemstad Warszawa. Det var året som Preussen, Tsarryssland och Habsburgska riket slöt ett avtal om att upplösa det Polsk-Litauiska samväldet. Hur kunde Jan Engel mitt i den politiska oreda som rådde, skriva ett så ljust verk, kan man rimligen fråga sig. På detta har vi inga svar. Det verkar nämligen inte finnas nämnvärt biografiskt material bevarat om Jan Engel.

    Under kvällens konsert fick vi också höra Max Regers orkestering av åtta sånger tonsatta av Franz Schubert, som framfördes med känslosam inlevelse av den utmärkta tenoren Patrick Kabongo. Det var nästan svårt att hålla tillbaka tårarna under “Erlkönig” (D 328), där Kabongo mejslade ut den döende sonens yrande om Erlkönig, feernas konung, som enligt tysk folksägen ska ha haft som uppgift att lura barn in i döden.

    Kvällen avslutades dock lika optimistiskt som den inleddes, med ett energifyllt uppförande av Francis Poulencs dansanta och livsbejakande Sinfonietta (FP 141) från 1947. Och genom ett fönster till mitt hjärta letade sig plötsligt en stråle av hoppfullhet in.