“Det är aldrig ens fel när två träter”, sa alltid min mormor, när våra diskussioner övergick i gräl. Oftast höll vi oss till att diskutera, före att råka i luven på varandra. Det handlade alltid politik. Trots att vi många gånger hade liknande syn på tillvaron, så hände det ganska ofta att vi ändå kom till olika slutsatser. Mormor inte var någon politiker eller poltitiskt aktiv, men var hon politiskt intresserad. Och en mycket god lyssnare. En egenskap inte så många av oss bär. Det här ledde till att vi ganska ofta hittade en väg ut ur våra bråk.
Jag tror att det kanske berodde på hennes bakgrund. Hon var dotter till en faderslös stins, och hennes mor från fattigaste Småland. Själv hade hon väl vandrat uppåt och landat i en medelklass. Min morfar var sjökapten. Det är med en sådan resa man sällan glömmer sin bakgrund.
Det där intresset för politik satte hon som ett frö i mig. Fram till den dagen hon vandrade in i demensens skuggland, diskuterade vi ofta. Våra telefonsamtal kunde vara långa, och ibland avslutades de i vredesmod. För jag har även ärvt envisheten från henne. Men någonstans lärde hon mig också att lyssna, så vi ringde alltid tillbaka till varandra. För att höra vad det nu var den andre sa. Efter några timmars eftertanke gick det nämligen mycket bättre att höra.
Den här envisheten ser jag nu på ett helt annat ställe. Grälet mellan Polen och Ukraina. Det är märkligt att se två så goda vänner plötsligt hugga efter varandras strupar. Kanske har det att göra med att jag bor i Ukraina som jag tycker att Polen agerar mycket ologiskt och överdrivet aggressivt. Det är de som hugger oftast.
Grälet tycks ha inletts med att Ukraina nekade polska forskare att gräva upp gravar i Volynien. Polen vill utreda massakern i Volynien igen, och för att göra det måste de tydligen gräva upp offrens gravar. (Den här regeringen har ju en förkärlek till att gräva upp gravar, så jag är inte helt övertygad om att det är rätt taktik för att förstå ett historiskt förlopp.)
Det är helt enkelt omöjligt för Ukraina att gå med på det. Här finns en lag som kan kollidera med polackernas undersökning. Lagen som Ukraina antagligen lutar sig mot är den som säger att man inte får kritisera den ukrainska befrielsearmén. En armé som kan ha deltagit vid massakern. I vilken utsträckning lär nog inga uppgrävda gravar i världen förtälja.
Sedan har grälet bara fortsatt, och just nu ser det ut som om de båda länderna har grävt retoriska skyttegravar. Polen verkar vara mest ivrig att skjuta skarpt. Ukraina duckar flitigt, men inte alltid så smidigt. Ibland framstår det som om Polen har valt det här tillfället att ge sig på Ukraina då den sistnämnde är mycket försvagat. Ukraina är dessutom helt beroende av att dess västliga granne bidrar till att stärka Ukraina i EU.
Ibland tror jag att det är något urtroll som byggt bo hos den polska regeringen. Ett elakt troll, som gör allt för att Polen ska förlora alla sina vänner. Om det fortsätter så här kommer snart sagt ingen ukrainare inte lagt av ett djävulskt skämt om stridshingsten i väst. Ja, längre än till skämt tror jag inte de flesta ukrainare går. De flesta här tycker att polacker är ett ganska trevligt folk. Men om det fortgår länge till kan de där skämten lätt gräva fram en ilska som fanns där under andra världskriget. Jag tror verkligen inte att Polen vill det.
Den enda lösningen är att båda tar ett steg mot försoning. En riktig försoning den här gången. Inte bara sopa under mattan. Men jag är ganska övertygad om att uppgrävda gravar inte leder till att få mycket bättre förståelse för varandra. Någon gång måste man också kunna tala till varandra som vuxna. Fast jag har inte så höga förväntningar om att nuvarande regering i Polen klarar av det konststycket. Den ukrainske presidenten har gjort några försök. Han har knäböjt vid monumentet över de mördade i massakern samt initierat en kommission där Ukraina och Polen ska försöka finna en gemensam lösning. Ännu så länge har jag inte sett att den polska regeringen kommenterat den. (Rätta mig gärna om jag har fel.)
“Det är aldrig ens fel när två träter”, ja, så rätt hon hade mormor. I det här fallet måste båda retirera. Det hjälper inte att stånga sitt huvud mot den andres orättfärdiganden. I det här fallet har båda parter gjort fel, fast vid olika tillfällen. Och eftersom de båda har en totalitär bakgrund i mannaminne, försvåras dialogen. Man måste gå varligt fram, och en början hade ju varit att lyssna till varandra.
Mormor i eftertanke.