viewpoint-east.org

Om nykomlingar på Lvivs basarer – och om några eftersökta

Category: by sophie engström, Det halytjyska köket, Galizien, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

“Chotjete kuljotjik?”, hojtar damen till oss från sitt berg av frukt och grönsaker. Så inleds nästan alltid ett handelsutbyte på någon av Lvivs alla matmarknader, (här de kallas de basar eller rynok). “Vill ni ha en påse?” betyder det.

Efter att man plockat på sig av de ljuvligheter som erbjuds börjar sammanräkningen, vilken går i en rasande fart. Ty det ska gå snabbt. Helst ska man inte söla och fundera. Jag hinner nästan aldrig kontrollera att summan stämmer med vad vågen mäter. Men trots det känner jag mig aldrig lurad. Det räcker med att jag ska se lite tveksam ut, eller förvirrad, för att de ska räkna om allt igen.

Den här proceduren är nog det enda som inte förändrats under de senaste åren i Lviv. Varorna som erbjuds har däremot förändrats. Utbudet har blivit större. Främmande fåglar för den lvivianska matmarknaden har i många fall slagit sig ner och byggt bo bland de varor som tidigare var hemtama för köparna. Tidigare var det till exempel ganska svårt att hitta avokado, chili eller citrusfrukter när det inte var säsong. Idag kan jag hitta avokado nästan året runt, och chili är inte längre en bristvara.

Men det slår mig ganska ofta hur mina inköpsvanor ändrats sedan jag flyttade hit. När jag bodde i Sverige satt jag ofta hemma och tittade i recept för att få inspiration. Sedan plitade jag ner namnen på de varor jag saknade på en lapp. Endast ett fåtal gånger kom jag hem tomhänt eller hade tvingats söka särskilt länge efter det som krävdes för att skapa mina kulinariska alster. Jag mötte inte ens problem om jag skulle laga något mycket exotiskt. Svenska matbutiker erbjuder faktiskt nästan allt mellan himmel och jord.

Nuförtiden gör jag precis tvärtom. Jag går till matmarknaden och handlar det som jag tycker ser gott ut eller blir nyfiken på. Det här har lett till att jag helt enkelt exluderat vissa favoriter från mitt kök. Ett exempel är wok. Det är nästan omöjligt att vid ett och samma tillfälle hitta det som behövs. Jag minns fortfarande den dag jag plötsligt snubblade över en burk kokosmjölk i Lviv. Mitt jubel hördes nog över stora delar av innerstaden. Idag är det visserligen lättare att hitta (svindyr) kokosmjölk, men citrongräset tycks inte trivas på de ukrainska fälten. Och om de växer upp hamnar de antagligen ögonaböj i någon spritdryck. På marknaderna huserar de i alla fall inte.

Det finns även andra grödor som lyser med sin frånvaro. Grönkål till exempel. Varför detta lättodlade kål inte slagit läger på matmarknaderna är för mig ett mysterium. När jag besökt Polen har jag till min förtvivlan sett deras stolta fysionomi breda ut sig bland grönsaksstånden. Men till Ukraina vågar de sig tydligen inte.

Det samma gäller kålroten. Denna ljuvligt lena och smakfulla rot är ett tydligen förvisad på livstid från ukrainsk mark. Mycket besynnerligt, ty jag har sett den i Polen, så det är inte så att den vägrar växa ur galizisk mylla. I Polen har jag förövrigt blivit serverad rotmos i Radio Krakóws matsal. Det var definitivt rotmos, även om jag tyckte att de misshandlat den alldeles förfärligt. Det polska köket är annars mycket trevligt och aptitligt. Men tyvärr ha det stackars folket missförstått hur man handskas med en kålrot. (Å andra sidan är det kanske bättre att missförstå hur man sköter en kålrot, än att inte alls vilja kännas vid den. I den senare kategorin finner du ukrainarna.)

Det är nu en tid sedan jag slutade att leta efter dessa olikartade kål. Jag har anpassat mig, och det har har lett till att jag har släppt in en faslig massa nykomlingar i mitt kök. Problemet är bara att jag just nu inte kan komma på vilka de är, ty jag har tydligen anpassat mig till den grad att jag tycker att de alla är helt bekanta vänner i mitt kylskåp eller i min fruktkorg.

Jag har till och med anpassat mig så mycket att jag nu inte riktigt kan föreställa mig ett liv utan de lvivianska matmarknaderna. De har blivit lika mycket en del av min vardag, som att morötterna inte ska köpas plastförpackade, utan ligger stiligt i buntar ihop tvinnade med sytråd.

Och jag har mycket svårt att föreställa mig en mathandlingstillvaro utan ett litet samtal med någon av alla dessa heroiska damer och herrar som befolkar de lvivianska matmarknaderna. De styr vad som ska hamna i mitt kök, och det är egentligen de som idag skriver mina recept.


Make söker vara på Vynnykivskij rynok.


En inte helt osynlig hand i Kyjiv

Category: art, by sophie engström, Euromajdan, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

I Kyjiv (ja, jag envisas med denna, enligt många korrekta transkriberingen av Київ) har det i dagarna avtäckt en ny staty på den plats där en Lenin-staty tidigare stod och spejade på huvudstadens folk. (Lenin-statyn fälldes, eller kanske vältes, av en upphetsad skara under revolutionen Euromajdans sista dagar år 2014.)

Allt hade väl varit frid och fröjd om man nu förstod vad detta konstverk av den rumänske konstnären Bogdan Rață skulle symbolisera. Nå, nu har det visserligen förekommit en del officiella förklaringar, men ukrainarna kan ändå inte låta bli att brottas med teorier om vad den ska symbolisera.

Jag vill ju inte vara sämre än någon annan, och har därför snickrat ihop några egna teorier.

Den första teorin faller egentligen på sin egen orimlighet. Den skulle enligt den kunna anspela på “den osynliga handen“. Ni vet Adam Smiths teori om att den som jobbar för sin egen nytta, också bistår samhället. Men som sagt, den faller på sin egen orimlighet, ty handen är baske mig inte osynlig. Den syns. Till mångas förtret.

Den andra teorin jag snickrat ihop är att den har något med Monty Pythons hand att göra. Ja, ni minns säkert den där handen som dök upp i Monty Pythons flygande circus. Oftast kom den från skyn. Några gånger var den till och med blå, så, ja, det känns som en rimlig teori, eller hur? För övrigt finns det en hel del som får mig att tänka på Monty Python i Ukraina. Men det är ett annat blogginlägg.

Ikväll slog i alla fall författarna till AfterLenin verkligen huvudet på spiken, när de publicerade nedanstående bild på Facebook. Ja, visst är det fortfarande helt möjligt att Lenin har vuxit upp som en blå hand. Jag, och många med mig, tror nämligen inte att det är så lätt att bli av med det gamla sovjetiska arvet. Det räcker inte med att välta några monument. Eller sätta upp nya, snudd på lika absurda (i alla fall i sin uppenbarelse).


(Konstnären är tyvärr okänd.)


Den svenska prinsessan på ärten

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, gender, Kåseri, krönika, poland, Sverige, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Vi går nästan in i varandra, den väldige mannen som med sin flickvän eller fru banar väg genom Warszawas flygplats. Men med två dansanta steg lyckas han avvärja en kollision, ty det är inte min förtjänst att vi inte kolliderar. Jag har ett namn för den här typen av händelser, den centraleuropeiska hövligheten.

När jag kommer till Sverige brukar det ta mig några dagar att bli påmind om att i Sverige är det principiellt viktigt att vara oartig. Man ska alltid slänga dörren i nyllet på andra som kommer bakom. Det är omöjligt att vänta med att gå av bussen, man måste komma av först. I synnerhet om man är yngre man. Otaliga gånger har jag fått dörrar släppta rakt i mitt förvånade ansikte. Att hålla upp dörren för någon som har gjort det dåliga valet att snubbla fram bakom, innebär tydligen en orimlig kraftansträngning.

Nå, nu vill jag poängtera att detta inte är enkom ett beteende som präglar svenska män. Jämställda som vi är har kvinnor ett snarlikt beteende. Men med den skillnaden att kvinnor inte tycks ha lika bråttom, alternativt vara lika säkra på att de kan eller bör gå först. Det är till och med så att kvinnor oftare hjälper än män. När någon har knasat till det för sig kommer oftast kvinnor till undsättning.

Här i Centraleuropa är det egentligen lika ofta män som kvinnor som travar fram och hjälper någon som råkat ut för någon olycka. Och det är alltid någon som hjälper till. Hålla upp dörren gör man för den bakom, oavsett om man är kvinna eller man. Man gör således livet lite enklare och mer sympatiskt för varandra.

Argumentet, att det är det jämställda Sverige som gett oss vår ohjälpsamhet, håller inte. De centraleuropeiska männen öppnar dörrar, stiger artigt åt sidan när jag ska in genom dörren, hjälper mig när jag trasslat till det för mig, trots att det troligen lyser feminist lång väg om mig. De hjälper mig till och med trots att jag för de flesta bara är en liten tant, som njuter av att lyssna till Brahms och lipar när någon stympar träd. Jag har varken haft naglarna på manikyr-tortyr, supersmal midja eller går på högklackat. De hjälper mig ändå. För det är så man är mot varandra här. Artiga. Hövliga.

När jag nu sitter här på avstånd från Sverige, funderar jag givetvis varför det förhåller sig som så. Och min slutsats är att det är prinsessan på ärten-syndromet som bär skulden. Ty Sverige är ett väldigt bra land. Allt är inte rosenrött och fantastiskt. Det finns problem i Sverige också, men läget är inte hopplöst. Men istället beter vi oss som om vi står på ruinens brant, och som om samhället vore i upplösning. Vi har fått ett märklig narrativ, för att tangera Per T Ohlsson i dagens HD, som mest liknar en liten självömkande griskulting. Eller som en prinsessa i en alldeles fantastiskt skön säng, men det enda felet att en liten ärta skaver. I vår hopplösa självömkan blir vi således otrevliga mot varandra. Vi har det helt enkelt för bra. Så bra att vi inte har vett att uppskatta det. Eller varandra.

I Centraleuropa har man kollektiva minnen av krig, förintelse, förtryck, fördrivning. De är ristade som ärr i samhällets kroppar. De bärs gemensamt. Och eftersom man har sådana minnen, har man lärt sig att uppskatta varandra. Livet är svårt, men vi sitter i samma båt och hjälps därför åt.

I Sverige fungerar ju det mesta bra. I princip alla tåg kommer i tid. Sjukvården fungerar nästan alltid, trots att den givetvis kan bli bättre. Politikerna bekymrar sig om att förbättra situationen för svenskarna, även om deras beslut inte alltid tilltalar oss. (Kom nu inte dragande med att svenska politiker är korrupta, för då slänger jag en dos av den ukrainska verkligheten i ditt nylle.) Sverige är ett bra land, som givetvis kan bli bättre. Men vi är vansinnigt dåliga på att visa uppskattning för att vi faktiskt har haft förmånen att få växa upp och leva i ett fungerande land. Att vi klagar och beter oss som anhängarna till Trump klär oss inte alls, och är dessutom direkt missvisande.

Och om vi nu verkligen tror att landet höll på att gå åt pipan, varför kan vi då inte kosta på oss att vara lite trevliga mot varandra? Varför försöker vi inte hjälpa varandra i den, som vissa tycks tro, svenska misären? Jo, för att det inte är någon misär. Ty vi har det förbaskat bra.

Men med en liten hälsning från Centraleuropa vill jag ändå uppmana er där hemma, att imorgon måndag, hålla upp dörren för den som kommer bakom, ge ett leende till den trötte spärrvakten, chauffören eller medresenären. Gör det utan att kräva någonting tillbaka. Gör det bara för att visa omtanke. Och lite medmänsklighet.

Det kommer inte att göra ont.

the sitting there guys
I Sverige finns det ofta sittplatser på hållplatserna. Inte vanlig syn här omkring.

PS. Någon kanske känner att de känner igen temat. Ja, jag har ju varit inne på samma spår tidigare, men upprepningar är ett gammalt pedagogiskt knep att få studenter att lägga saker och ting på minnet.


Inte bara en flagga

Category: by sophie engström, Euromajdan, Kåseri, krönika, Sverige, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“Varför är det så många flaggor här i Sverige? Vid husen, ytterdörrarna, på balkongerna?”, frågar den unga kvinnan från Serbien Jan Sahlén, kommunalrådet i Kramfors. Det är vid ett möte mellan kommunalrådet och studenter som studerar svenska som främmande språk som den vakna frågan ställs. Ja, varför vajas det så med den svenska flaggan, tänker jag.

När jag kom till Sverige i juli förvånades även jag av flagg-tätheten. Var jag än vände mig fladdrade ett blågult tygstycke ettrigt framför mig. Kanske inte så underligt, tänkte jag då. Det är ju ändå VM i fotboll. Men trots att Sverige förpassades ut från den gröna plätten kallad fotbollsplan, fortgick det blågula viftandet. Och särskilt här i de södra delarna av vårt avlånga land. Borta är den fagra skånska flaggan. Försvenskningen av Skåne tycks, 360 år efter freden i Roskilde, vara fullkomligt fullbordad.

En nation som hotas, eller ligger i krig, tar gärna till flaggan som vapen. Under Euromajdan i Ukraina såg man ofta den ukrainska flaggan som en symbol för kamp mot korrupta politiker. Och efter Rysslands annektering av Krym och krigets första år var den ukrainska flaggan ett påfallande vanligt fenomen. I rädslan och oron inför framtiden ingav flaggan trygghet. Men med tiden har den blivit mindre vanlig. Kanske för att flaggan inte trängde iväg det onda och kriget blev vardag.

Annat är det i Sverige. Den svenska flaggan vajar inte bara i Skåne. Även i Norrland, där ovanstående fråga ställdes till kommunalrådet i Kramfors, har en horisont som färgas av blågula utropstecken utbrett sig. För det är lite det de är, ett rop ut till oss som ser flaggan. Men frågan är bara vad de vill säga.

Kommunalrådet i Kramfors funderar högt. Han själv hissar tydligen bara flagga på familjens högtidsdagar och flaggdagar. Så som jag lärt mig att det ska vara av min stränga morfar. Han var sjökapten och såg enkannerligen allvarligt på eventuella flagg-förseelser. Ty han följde de rekommendationer som ges om när flaggan ska hissas och halas.

Efter en stunds tvekan säger kommunalrådet Sahlén att det kanske också kan vara en politisk markering, och att det är möjligt att flera av dem som låter sin flagga hänga ute året om, röstar på ett parti på yttersta högerkanten. Vi vet ju alla vilket parti.

Frågan är bara varför de viftar med flaggan?

Är det för att de är stolta över Sverige? Eller rädda för en förestående invasion? Det låter jag vara osagt. Men flaggviftandet tycks vara ett försök att protestera mot det Sverige de motsätter sig. Ett Sverige som inte bara är knätofs och nyckelharpa som vissa av partiets toppnamn gärna yvas över. Man kanske protesterar mot ett Sverige som vill skapa jämställdhet och mångfald. Som kämpar för homosexuellas rättigheter, och brinner för kampen mot diskriminering och för tolerans. Man protesterar alltså mot mycket av det som gjort Sverige så framgångsrik, skulle man kunna säga. Ja, är det så? Nå, jag funderar högt, och är inte säker på att jag gör anspråk på att ge några svar.

Men det kanske mest sorgliga är ändå att allt fler börjar associera den svenska flaggan med främlingsfientlighet. Inte med tolerans. Och det händer allt mer ofta att jag saknar min morfars förhållningssätt. Inte för att det var mer ordning och reda förr, utan då den inte gav så mycket plats för flaggan att användas som politisk symbol.


Flaggan på halv stång i Lerberget, Skåne.

PS. Om du reagerar på att jag inte nämner partiet vid namn, så kan jag säga att det är av den enkla orsaken att jag inte tycker att det behövs. Partiet nämns ju praktiskt taget på alla sidor och i alla medier. Mer gratisreklam behöver de inte.


En galizisk hjälpande hand

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland, Sverige, ukraina
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Mannen står med en trevande hand placerad på den långa och svarta gummiormen, som listigt glider ner i det myllrande inferno som syns långt där nere dit han måste. De grå ståltänderna tuggar träget ner mot samma mål. Allt är där är till hans hjälp, men han tvekar. Bävar rent av. En yngre kvinna försöker hjälpa honom på traven. Kanske är det hans dotter, eller någon annan som ömmar för hans förvirrande uppsyn och fysionomi. Andra stannar upp för att inte försvåra hans beslut. Med darriga steg tar han slutligen steget ut på en av rulltrappans glänsande ståltänder. Saktmodigt svävar han med de andra ner i gången under den perrong på Kraków Główny dit han tidigare anlänt.

Jag tänker ofta den där äldre mannen, och hans fullkomliga hjälplöshet när han ställdes inför en av moderniseringens alla utväxter. På den plats som han kallade “hemma” krävdes inte rulltrappa för att få folk att röra sig nedför trappor. Och utan hans tålmodiga hjälpinna hade han möjligtvis stått där än idag.

Om man bor i Galizien får man ofta rycka ut i olika räddningsaktioner för äldre som fastnat i teknikens lömska nät. Det kan vara bankomater, touchskärmar, svängdörrar eller andra förbluffande uppfinningar. Det ingår nästan i vardagen att hjälpa någon äldre. Och ändå är min del av Europa inte riktigt lika teknikbestrött som Sverige. I Galizien kan man fortfarande träffa livslevande banktjänstemän som dessutom inte räds att bistå en äldre och förvirrad kund. Även vi yngre kan fråga om hjälp, utan att behöva ringa en ohjälpsam och automatiskt korkad telefonväxel.

Bilden av den äldre mannen på Kraków Główny dök häromdagen återigen upp upp i mitt huvud. Tillsammans med min mamma stod han plötsligt och tvekade inför uppgiften att koppla in det nya bredband som dragits in i min mammas hus. Men en sådan uppgift är klart mycket mer komplicerad och tillkrånglad än en rulltrappa. Det som slog mig var att det egentligen inte fanns någon hjälpande hand som sträcktes ut. Hon förväntades att vara lika tekniskt bevandrad som en man eller kvinna i medelåldern. Den enda hjälp som skickats till henne var en broschyr beströdd med sådan teknisk prosa många äldre inte behärskar. När det senare visade sig att det inte var så enkelt som den lilla broschyren påstod, hänvisades hon till telefonen och till någon avlägsen hjälpreda. Att skicka ut en fysisk person ingår inte i den svenska problemlösningen. Men lyckligtvis fanns en tålmodig hjälpare i huset, och kunde genom någon timmes telefonsamtal hitta felet.

Men mötet mellan människor, den spontana eller ibland organiserade räddningsaktionen lyser med sin frånvaro. I Sverige tycks vi tro att människors tekniska förmågor automatiskt följer med förändringarna. Men bara för att äldre bär attribut som ger sken av att de följer med förändringens vindar, betyder det inte att de behärskar den lika väl som de som vuxit upp med mobiltelefoner och datorer.

Det tycks som om det enda som med verklig säkerhet kan sägas ske i takt med tekniska förändringarna i Sverige, är den fullkomliga oförmågan att förstå sådana som inte förstår vad som måste förstås. Det här förhållningssättet skapar otrygghet och oro. De föder i sin tur behovet av att tillskriva någon annan skulden. Och skuldbördan hamnar nästan alltid hos främlingen. Det behöver inte vara så, men det är ju lätt hänt att peka finger åt någon annan när man känner sig svag och utsatt.

När jag står där och tittar på det nyinstallerade bredbandets blinkande medföljare, tänker jag att det faktiskt inte skulle skada om vi tillät de som känner att de inte riktigt förstår, att faktiskt inte behöva förstå. Vi måste inte förvänta oss av pensionärer att vara tekniska snillen. Flera av dem är dessutom snillen på andra ting än de vi behärskar, så vi borde kanske visa lite ödmjukhet. Ett framgångsrikt och utvecklat land ska väl ha förmågan att acceptera olika förutsättningar och behov. Och vi borde ganska lätt kunna sträcka ut en hand för att hjälpa de som inte förmår själva. Det är ju nämligen ännu inte brottsligt att vara född i en tid där ettor och nollor inte var härskare.

I Galizien, där fattigdom kan existera samtidigt som minnet av den, finns det en större förståelse och tolerans för att vi måste hjälpa sådana som inte hinner med att förstå alla nya tekniska nymodigheter. Och av deras förhållningssätt kan vi lära oss avsevärt.


En åldersstigen, men ändock inte tandlös, äldre.


Gator som bär sår – del 4. Hoppets ljus bryter in

Category: antisemitism, by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

“Det här är också er historia”. Orden som är Marla Raucher Osborns, har jag hört och läst henne yttra otal gånger de senaste dagarna. Och så rätt och riktigt formulerat det är. Ty de judiska gravstenar som Lviv Volunteer Center nu gräver fram ur glömskans dunkel, är och förblir Ukrainas historia.

När jag idag svänger in på gatan där jag och andra de senaste dagarna understundom känt hopplösheten bryta fram, möts jag av en helt annan syn. Unga skolflickor bär bitar av asfalt. En grupp starka män lyfter gravstenarna som om de vore gjorda av papper. Det skottas grus, asfalt och skopas bort regnvatten i en faslig fart. Plötsligt är vi inte en liten grupp tröstlösa. Nu bryter istället hoppets ljus in.

De som samlats idag kommer från olika organisationer. De yngsta i gruppen kommer från “Tillsammans bygger vi Ukraina“. Den katolska organisationen “Levande eld” bidrar med några av sina starkaste män. Rohatyn Jewish Heritages Marla Raucher Osborn och Jay Osborn är givetvis också där. Så som Sasha Nazars tappra gäng från Lviv Volunteer Center. Och sedan alla dessa andra. De som läst om projektet på Facebook eller på någon nyhetsportal, och kommer för att hjälpa till. Några kommer för att ta bilder och sprida i sina sociala nätverk. Och därtill ser jag säkert tre olika team med journalister. Borta är mina dystra tankar om att detta inte skulle beröra folket i Lviv. Jag har lyckligtvis överbevisats. Jag hade fel.

Ibland har jag ändock känt det som om jag håller på att förlora min humor. Mina mungiporna pekar ofta neråt. Det är svårt att inte tänka på de som tvingades lägga gravstenarna här. Och det är svårt att inte tänka på alla dessa miljontals människor som satts i arbetsläger världen över. Som förintelsen. Som Gulag. Ett fenomenalt effektivt sätt att bryta ner människor på.

Men så blixtrar det till. Ett skämt leder till uppsluppna skatt. När en muskulös man passerar oss, ropar någon på honom att han ska komma och hjälpa till. Tyvärr besatt han tydligen inte humorns kraft, och lommade surmulet vidare. Vi är inte här av tvång. Vi är här för att vi vill. För att hedra de stackare som tvingades lägga ner stenarna för 75 år sedan, och för att rätta till i alla fall en felaktighet historian lämnat till oss. Och för att ge tillbaka en bit av Lvivs historia till dess invånare. Allt ser så mycket ljusare ut, så här sista dagen för sommaren som jag kan medverka i projektet på Barvinok-gatan. (Jag tror dock att jag kommer att ha anledning att återvända hit även till hösten. Projektet är oändligt, och utan hjälp från Lvivs stad lär det ta månader, för att inte säga år, att ta upp gravstenarna.)

Och framtiden. Den ser plötsligt så ljus ut. När jag ser dessa ungdomar arbeta för att plocka fram deras historia. Ty det är en del av den gemensamma historien, och det står nu klart att den unga generationen inte har samma inställning som många äldre. Under veckan som gått har jag hört återberättas hur vissa anställda på kommunens närkontor har menat att man måste ge judarna tid att plocka upp sina gravstenar. Som om dessa gravstenar inte vore en del av Lviv. Nu tror jag visserligen att detta var ofrivilligt klumpigt uttryckt, men det vittnar ändå om ett irriterande ointresse för alla lvivianers väl och ve. Det illustrar kanske också väl hur vissa äldre ser på saken. Ukrainare på ena sidan och de andra på den andra sidan.

För de yngre som idag slöt upp med oss finns inte en sådan distinktion. “Vi och dom” existerar inte. Det här är gemensamt. Något som rör alla. Oavsett religion och bakgrund. Ukraina har förändrats och det är troligt att många äldre inte förstår hur mycket landet har förändrats de har senaste fyra åren. De unga är dessutom medvetena om att landet är pluralistiskt, en självklarhet för dem. Och om man vill ha en bättre framtid och nutid måste man arbeta för det. Det är ingen annan som bygger Ukraina till dem. Det vet dessa ungdomar.

Det gruffas lite i gruppen. Tydligen är det lite knepigt att hitta en ny tid för nästa arbetsdag. Judarna föreslår söndag som genast röstas ner av katolikerna och ukrainarna, som i sin tur föreslår lördag vilket judarna ruskar på sina huvuden åt. Man bestämmer ändå att man ska fortsätta. Tillsammans. Gemensamt. Precis så som det ska vara.

När jag bryter upp för att lämna det projekt och de människor som jag blivit så fäst vid, känner jag sorg, men också tacksamhet. Så som jag gjorde när jag var med Rohatyn Jewish Heritage på deras hågkomst för likvideringen av Rohatyns getto. Det en märklig känsla. Något som inte riktigt kan beskrivas i ord. Jag är tacksam för att få vara delaktig, och att jag får uppleva detta engagemang. Det är inte alla förunnat att få uppleva det vi gått genom tillsammans. Det är unikt, och trots att anledningen är fasansfull, så håller det långsamt på att förbytas till någon oerhört vackert.


Svensk sommar på besök i Ukraina

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, krönika, music, ukraina
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Det råder upprymdhet i Orgelsalen. Utspridda i lokalen står deltagarna i Malmö akademiska kör. När de tar ton lyfter många av åhörarna ögonbrynen i förtjusning, likaså i förvåning. Det är ett genialt drag. Genom att flytta kören från scenen till åhörarnas plats, bryts också avståndet mellan oss i publiken och sångarna. Ljudet från deras strupar omfamnar oss och suddar ut gränsen mellan åhörare och sångare. I min (möjligen) överdrivet sentimentala hjärna, förvandlas deras handling till en förbrödningsgest. Och det skapar närvaro och en känsla av samhörighet.

Gårdagens konsert i Orgelsalen kan på många plan just beskrivas som en gest av samhörighet. Orgelsalens Taras Demko inleder med orden “Hej! Välkomna”, och dirigenten Daniel Hansson avslutar med orden “Slava Ukraini” (Ära åt Ukraina). Så nära som det var mellan Sverige och Ukraina igår har det snudd på aldrig varit tidigare.

Det är inte bara Malmö akademiska kör som tagit sig hela vägen till Lviv. Med dem är också Malmö akademiska orkester. Både kör och orkester är amatörer, men de är samspelta och har en egen mycket vacker ton.

Orkestern och kören har för övrigt tagit sig ner till Ukraina för egen maskin. Pengarna till resan kommer från alla de konserter de ger i Sverige. Så om du varit på en konsert med Malmö akademiska kör och orkester, så har du också bidragit till att sprida glädje i Ukraina.

Programmet för kvällen återger hur fästa vi nordbor är vid sommaren. Betoningen ligger på svenska tonsättare. Bland verken som framfördes igår fick lvivianerna bekanta sig med Wilhelm Peterson-Berger, Wilhelm Stenhammar, Erland von Koch, samt flera traditionella svenska och nordiska sånger. Trots att sommaren är så kort, har vi skrivit förfärligt mycket musik om detta efterlängtade besök av sydligare breddgraders normaltillstånd.

Man framför även ett nyskrivet verk av Staffan Storm, som tillika befinner sig på plats i Ukraina. På engelska är titeln “the Lark sings, and summer hastens away”. (Tyvärr är Stims webbplats blockerad och jag kan därför inte kontrollera den svenska titeln.) Storms tonsättning är tät och tidvis antagligen svårspelad, och just den leder den obönhörligt mina tankar till det svenska vemodet.

Ty det är vemodet som löper som en röd tråd genom hela konserten. Detta säregna nordiska känslouttryck, som varken betyder att man är ledsen eller glad. Det är en känsla av att se sin omgivning med tillförsikt, men kryddat med en nypa misstro. För vi vet ju alla att bakom nästa hörn, eller bortom landsvägen, lurar ett okänt tingest. I detta fall är det okända sommarens ofrånkomliga bortgång.

Det är många som får ta del av det svenska vemodet. Orgelsalen är fullsatt, och det råder stundtals nästan akut syrebrist. Men det bekommer varken musiker, sångare eller åhörare. Vi är, på båda sidor om scenen, intensivt nyfikna på varandra. Man kan nästan ta på vår känsla av samhörighet. Den hänger i luften ovanför våra huvuden och innesluter oss.

Sammantaget skulle jag vilja säga att gårdagens konsert var en unik lektion i svenskt sinnelag. Det är nog kanske så, att en kunskap och förståelse för hur vi nordbor betraktar sommaren, säger mycket mer om oss, än att traggla tabeller i grammatik. Här var vägen in till det svenska hjärtat vidöppet, och inte behäftat med elakartade böjningsformer. Varje åhörare gick hem med en liten bit ny förståelse för Sveriges natur, kultur och speciella karaktär.

Den här formen av projekt är otroligt berikande och stimulerande. Vi får en exklusiv inblick i varandras liv och förutsättningar. Som enfaldig kulturtant, så kan jag inte låta bli att hoppas på att jag någon gång får uppleva att Orgelsalens stolthet UFO (Ukrainian Festival Orchestra) får uppträda på en svensk scen.

En särskild eloge måste gå till Orgelsalens Taras Demko och Ivan Ostapovitj för deras enorma energi, driv och engagemang. Vi här i Lviv är, som sagt många gånger tidigare, välsignade med att få ha dessa två herrar vid rodret på Orgelsalen.

Jag hoppas innerligt att de tre återstående konserterna blir lika välbesökta, som den i Lviv, och att orkestern och kören kommer hem med lika många positiva känslor som de gav oss på åhörarplats.

Malmö akademiska orkester och kör kommer att ge tre till konserter i Ukraina.

19 juni kl 19.00 National Philharmonic of Ukraine i Kyjiv.
21 juni kl 20.00 Khmelnytskyi Philharmonic Hall
22 juni kl 20.00 Chernivtsy Regional Philharmonic Society

Music of North

Music of North
Daniel Hansson.

Bilderna är fångade av Orgelsalens fotografer.