viewpoint-east.org

Har allt vridits mot det värre?

Category: by sophie engström, ukraina
Tags: ,

​Det händer ganska ofta att jag hör eller läser att ingenting blivit till det bättre i Ukraina. Att allt bara “vridits mot det värre,” för att använda Timbuktus ord i hans låt om Malmö. På många plan är det lätt att dras med i den sorgliga slutsatsen att alla uppoffringar var förgäves. Att de himmelska hundra offrade sina liv helt i onödan. Att alla andras engagemang bara har gjort att Ukraina står på samma punkt som tidigare. Eller ännu värre, att det till och med var bättre på Janukovitjs tid. Det är ändå inte så underligt att vi ställer oss frågan nu. Tre år efter revolutionen, som vi kallade Euromajdan.
Ja, det är lätt att dras med och drabbas av den där förlamande fatalismen. Man kan göra det. Eller så leta efter exempel som bestrider det.

Jag kan inte påstå att det är något jag ägnar mina dagar åt. Att leta efter situationer som påvisar att allt ändå inte vara förgäves. Men ibland händer saker i min vardag som får mig att ändå börjar tro att någonting faktiskt hänt. Jag kommer nedan ge några exempel, de  är små och obetydliga, men för mig som upplevt dem ger de hopp om att någonting faktiskt hänt.

Häromdagen såg jag hur soptunnorna brann vid universitetet. Det händer ofta. Och de brinner nästan alltid ner. För de är nämligen av plats. Under mina år i Lviv har jag sett brandkåren några fåtal gånger. Det var väl därför som jag faktiskt stod i stum förvåning när jag såg att brandkåren rykte ut. För att släcka en soptunna. Det kändes helt overkligt. Och vi var flera som tyckte det var overkligt. Vi var en hel grupp av fågelholkar. Det var nästan som om någon slags svensk ordning plötsligt nedstigit och uppenbart sig i Lviv. Ja, känslan var i det närmaste religiös.

Ett annat futtigt exempel är när jag skulle registrera mig i Ukraina detta år. Alla tidigare år har det betytt långa och ovissa väntetider. Och framförallt har det inneburit massor av underliga inbetalningstalonger, som poppat upp sådär lite spontant. Men så var det inte alls i år. Nu innebar den visserligen många dagar av oviss väntan, men inga underliga inbetalningstalonger. Det var till och med billigare än det brukar vara. Dessutom var de jag träffade under mina besök på migrationsverket i Lviv, väldigt tillmötesgående och förklarade varje steg. (Vänligheten och öppenheten fick mig dessutom att skämmas lite över motsvarande  svenska process, som jag har förstått ofta brister i kommunikation.) Det kanske är perifert, men ändock en förändring.

Idag gjorde jag mitt årliga besök hos skatteverket i Lviv. Det är egentligen inte något stort och viktigt ärende. Jag behöver få en utskrift på vad jag tjänat under året. Det kanske framstår som en enkel sak, men tidigare har det gett mig mycket bekymmer och många sömnlösa nätter. Idag när jag inträdde i denna väldiga byggnad (som ni ser på bilden nedan) såg jag till min förskräckelse att den lucka jag brukar använda verkade tillbommad. Och det såg ut som om den varit så under en längre tid.

Det var dessutom nästan helt tomt på folk. Var befann sig alla desperados som jag brukar dela min stund i skattemasens helvetet med?

Jag velade runt lite bland de olika stängda luckorna, innan jag hittade en som var öppen. Det har brukar vara det första svåra momentet, att få ut blanketten jag behöver. Men det gick som en dans. Det var dock en rad jag inte riktigt förstod vad jag borde skriva på. Jag gick tillbaka till luckan och frågade vad jag skulle skriva på den tomma raden. Det brukar nämligen vara svårt att få lämna in blanketten också. Skattemasen tittade på blanketten, tittade på mitt kopierade inrikespass och sa: “Det är ok. Vi har allt vi behöver. Kom om fem arbetsdagar och hämta utskriften.”

Det brukar ta minst två veckor!

Jag snubblade ut. Förbluffad. Omtumlad. Hänförd. Och till och med hoppfull.

Det här är löjliga små exempel. Men de finns. Och de är rasande många fler än de jag berört här.

Så allt har kanske inte enbart “vridits mot det värre”. Kanske finns det ljus i mörkret. En liten förhoppning om att inte allt bara var förgäves. Att i alla fall något uppnåtts. Om än inte en svensk ordning. 


Holodomor 2016

Category: by sophie engström, ukraina
Tags: , ,

Holdomor “holod” betyder hunger och “mor” betyder hemsökelse. De flesta av oss som läser det här på svenska slipper förstå vad det innebär. Vi har inte heller något kollektivminne av något sådant. Men det har man i Ukraina. 
Jag har under flera år efterlyst att Sverige ställer sig bakom de länder som erkänner att det var ett folkmord. Det jag skrev 2011 kan jag fortfarande stå bakom.

Några bilder från dagens hågkomst i Lviv.



Om när de stjäl

Category: by sophie engström, ukraina
Tags:

​När jag går min lilla promenad till universitetet passerar jag ibland en äldre kvinna. Hon sitter där. På en liten pall med en engångsmugg mellan sina händer. Hon sitter inte där varje dag. Hon sitter där i intervaller. Jag tror att hon bara sitter där när pensionen inte räcker. När det inte längre finns några småslantar till bröd. Eller gas. När gaspriserna ökade märkte jag att hon satt där oftare och längre. 
Jag kan inte påstå att jag ger henne pengar varje gång jag ser henne. Jag vet inte varför. Kanske beror det på lathet eller en diffus ovilja mot att se. Det skulle ju ändå kunna vara min mormor.

Varje gång jag ser henne tänker jag att det är så fel att hon sitter där. Vad är det som gör att Ukraina inte kan betala ut värdiga pensioner?

När mina studenter kommer med andan i halsen och ursäktar sig att de är sena, med att alla transportmedel var fulla eller aldrig dök upp, ja, då vet jag att de inte ljuger. Jag vet hur illa det är här med kollektivtrafiken. Det är ett under att folk alls kommer till jobbet eller skolorna.

Varje gång jag hör mina studenter säga det tänker jag att det är fel. Ukrainarna förtjänar god kollektivtrafik. Varför kan man inte se till att investera i kollektivtrafiken?

Det händer ofta att jag står i någon affär och tittar på en insamlingsbössa till ett sjukt barns operation eller vård. Det är så ofattbart grymt när barn får lida då samhället går på knäna. Och ja, de där insamlingsbössorna blir bara fler och fler.

Varje gång jag sett dem, tänker jag att det är så fel. I Ukraina har man fri sjukvård och man måste väl ändå prioritera sjuka barn? Vad är det som gör att politikerna inte ser till att det kommer in pengar till statsapparaten?

Jag skulle kunna ge så många fler exempel…

Och det som jag alltid känt till, men hoppats bara var ett utslag av min pessimistiska hjärna, finns nu svart på vitt. De tar helt enkelt pengarna själva. De stjäl återigen från sitt eget folk. Jag har helt enkelt inga ord för mitt förakt.

Jag tänker inte skriva mer än att citera Reuters:

Prime Minister Volodymyr Groysman, who last week likened the declarations process to jumping out of an airplane, revealed that he and his wife had a total of $1.2 million and 460,000 euros in cash and a collection of luxury watches.

The database also shows that Groysman, a former businessman and provincial mayor, is not alone in preferring to keep much of his money out of Ukraine’s banking system.

Reuters calculations based on the declarations show that the 24 members of the Ukrainian cabinet together have nearly $7 million, just in cash.

The declarations of two brothers in President Petro Poroshenko’s faction, Bohdan and Yaroslav Dubnevych, show holdings of over $26 million, also in cash only.

“When the Economy Ministry says that in some areas around 60 percent of the economy is in the shadows, then this is accounted for by the volume of cash registered by civil servants, officials and lawmakers,” said Taras Kachka, deputy executive director at George Soros’s International Renaissance Foundation.”

Alfa Jazz 2016 II
Det bestulna folket


Lyssna på “Jamala, identitet och unga ukrainare i Sverige”

Category: by sophie engström, ukraina
Tags: , ,

I juli kunde ni höra min röst i P1s programserie Radiokorrespondenterna. En riktigt ära, även om jag ibland tyckte att jag inte lyckades ta så mycket plats som jag önskade. Det viktigaste var, och är, att jag fick möjlighet att vara med i samma program som lysande Maria Persson Löfgren, som jag verkligen beundrar, samt att jag inte sa något jag ångrade efteråt. Så även om den självkritiska rösten är långt starkare än den med självrespekt, så är jag underligt nog nöjd ändå. Det är verkligen inte vardagsmat för mig 😉

Hör programmet här!

Skärmavbild 2016-08-29 kl. 18.54.56


Några fiskmåsars tjut

Category: by sophie engström
Tags: ,

Det här med att vi förväntas vara tillgängliga hela tiden. Ja, det är ju inte något nytt tema. Det har ju redan skrivits hyllmeter om det. Mina tankar är väl inte unika på något vis.

Jag har alltid tyckt att telefonen är ett gissel snarare än en tillgång. Oftast hör man inte vad folk säger. Och gör man det undrar i alla fall jag hur deras ansiktsuttryck är när någon säger det denne någon säger.

Jag skulle inte säga att jag lider av telefonskräck. Snarare telefonskepticism. Och egentligen är det väl främst mobilen jag ogillar. Här hör jag sällan vad folk säger, och eftersom jag är så koncentrerad på själva ljudet, glömmer jag ofta bort att fungera på tonfall och ansiktsuttryck.

Jag föredrar mejl. Där hör jag varken tonfall eller ser något ansiktsuttryck, men jag har mer tid att värdera skribentens och mina egna ord och tankar. Mejlkorrespondens blir ofta mer genomtänkt och exakt än ett telefonsamtal. I alla fall oftast. Egentligen är möten i verkliga livet bäst. Då slipper man fundera på så mycket annat och istället kommunicera.

Eftersom jag bor i Ukraina innebär min skepticism en hel del problem. Här ringer man hellre än skriver mejl. Den ukrainska otåligheten blir så påtaglig i ukrainarnas tekefonerandet.

Det som kanske är värst av allt är att jag bor på en telefongård. På min gård går man gärna in och skriker i den stackars mobilen. Min trevliga granne Anja stör sig tyvärr inte på våra telefonmonster. Hon har riktat in sig på rökarna, som faktiskt inte alls stör mig.

Min mobil är alltid på ljudlöst. Ganska ofta också på flygplansläge. Jag ser mobilen som en minisurfplatta. Men ibland blir jag tvungen att ha på ljudet.

Som häromdagen, när vi hade svenska musiker på besök i stan och jag tvingades vara “anträffbar”. (Gräsligt ord. Det låter som om någon tänker skjuta på mig!)

De där få dagarna om året som jag har mobilen med ljudet på, innebär alltid ett bryderi. Hur låter telefonsignalen? Häromdagen påmindes jag om att signalen var ganska okej ändå.

Det visade sig att det var fiskmåsars tjut. Men trots att jag gillar fiskmåsar får mobilen vara på ljudlöst. Man vill ju inte vara i en evig skottglugg.

Eftersom jag är obstinat har bilden ingenting med mobiler eller telefoner att göra. (Mitt foto)

Eftersom jag är obstinat har bilden ingenting med mobiler eller telefoner att göra.
(Mitt foto)


Ett band mellan Ukraina och Japan

Category: by sophie engström, poland, ukraina, ukraine
Tags: , , , , , ,

Den 26 april 1986 hände det som inte får hända. Eller det som sannolikt inte kunde hända, som Tage Danielsson en gång sa.

Men den natten hände det. En reaktor i Tjornobyl löpte, efter ett medvetet stresstest, amok. Miljontals människor påverkades. De fick flytta från sina hem, göra sig av med sina saker, grödor och husdjur. I värsta fall blev de sjuka och många dog i förtid. Men det var inte bara de boende i området som drabbades. Till exempel på östkusten i Sverige fick man gräva ner potatis, äpplen (även om det i mitt tycke var en konstig åtgärd), hela skörden gick om intet. Svampen i skogen var plötsligt hälsofarlig.

Men för alldeles för många är detta bara ett vagt minne. Många traskar på och tycker att det som hände här var så exceptionellt och kommer aldrig kunna hända igen. I alla fall inte i Sverige. Och inte är det troligt att det händer här i Ukraina igen. Det kan ju inte hända två gånger. Eller…? Ja, i vilket fall som helst kommer det inte hända här just den dagen. Eller?

Här i Ukraina är det ett levande minne. Ett bevis på maktfullkomlighet och arrogans. Nästan alla jag träffar har en Tjornobyl-berättelse. Även om de inte ens var födda. Man ställer sig frågor som man inte så ofta ställer sig i Sverige. Som om man borde skaffa barn? Om deras barn bär på någon defekt? Vilket arv bär man med sig? Alla har en relation till denna katastrof.

I år är det 30 år sedan katastrofen i Tjornobyl och det kommer antagligen uppmärksammas, även i Sverige (tro’t eller ej).

I Lviv har vi redan börjat. Affischutställningen Che 30 Fu 5 är en av de första. Fu 5 står för Fukushima. För det är ju även fem år sedan katastrofen inträffade där. Så knöts ett sorgligt men oundvikligt band mellan Ukraina och Japan.

Mina favoriter på affischutställningen är Art Studio Agrafka (Ukraina) och Zupagrafika (Polen). Jag är också väldigt förtjust i den här utställningsformen, att konsten söker upp betraktaren. I Lviv är vi för övrigt väldigt bortskämda med den här typen av utställningar.

image

image

Zupagrafika

image

Art Studio Agrafka

image

image

image

image


Sa du “påsk”?

Category: by sophie engström, poland, ukraine
Tags: , , ,

Det är ett väldigt tjat om påsken. Glad påsk hit och dit. Harar och kycklingar poppar upp ur epostlådor och Facebookstatusar. Men det är faktiskt inte så överallt. Som till exempel här i Lviv och Ukraina. Vi har påsk den 1 maj. Snacka om att få vänta länge på påskgodis!

Jag har i alla fall ägnat mig åt att fundera lite på likheter mellan den polska påsken, som firas samtidigt som den svenska, och hur påsken firas i västra Ukraina. Och likheterna är många. Faktiskt lika många som olikheterna.

I Polen har man, precis som i Ukraina, ett påsklamm på bordet. Nej, det är ingen stek där ett alltför ungt djur har offrats på slaktbänken. Det är en liten degfigur gjord av socker. I Polen doppar man den också i socker så att den blir helt vit. I västra Ukraina är den oftast gyllenbrun eller mer degfärgad. Men formen är exakt den samma.

Påsklamm

I Polen och västra Ukraina går man till kyrkan med en korg med mat som ska välsignas av prästen. Korgarna är ganska lika och de innehåller nästan samma saker, men mönstren på äggmålningen skiljer sig åt.

Påskkorg

En annan rolig egenhet, som förekommer både i Polen och västra Ukraina, är “blöta måndagen“. Det är en dag då unga män kastar vatten (nej, inte sådant vatten, utan dricksvatten) på unga kvinnor. Helt bisarr tradition, faktiskt. Men faktum är att den har förändrat sig över tid. I Lviv är det både unga män och kvinnor som kastar vatten på varandra. Jag har till och med sett hur medelålders män och kvinnor blivit riktigt plaskvåta. Det verkar dessutom extra roligt om det är en intet ont anande utlänning som blötläggs. I Lviv brukar staden anordna ett gigantiskt vattenkrig på Plotjsja rynok. Om man inte vill bli totalt genomblöt på “blöta måndagen”, bör man helt enkelt hålla sig därifrån.

Blöta måndagen i Lviv

Blöta måndagen i Lviv

Blöta måndagen i Lodz Bild: Michał Tulinski / Forum

Blöta måndagen i Lodz
Bild: Michał Tulinski / Forum

Att traditionerna flyter över gränser så här, har ju att göra med gränsen har flyttats många gånger, människor har färdats över gränserna, de har fördrivits och ibland flyttat tillbaka. Jag upphör aldrig att fascineras av att bo här, i periferins mitt. Och jag är så glad att bo på en plats där historien ständigt är en del av nutiden.

I maj kommer jag avlägga min årliga påskrapport om den ukrainska påsken. Då kommer jag att berätta mer om olikheterna.

Och med de orden önskar jag er alla en glad påsk! Życzenia wielkanocne! Wesołych świąt!!

9816619-2

Related Posts with Thumbnails

%d bloggers like this: